lördag 28 februari 2009

Oro på Salon de l´Agriculture.

Medan det ännu är mörkt sjunger koltrastarna i parken. När det ljusnar kommer resten. Som näktergalen. Det är annat än på svenska breddgrader där den tjatar
som ett debattprogram i tv.
Igår tog jag buss 42 vid Almabron riktning avenue Montaigne mot Rond-Point vid Champs Elysees där den svänger ner mot place de la Concorde. Det är en underbar rutt.
Från min plats såg jag upp mot Triumfbågen där de välklippta platanerna utefter de oändliga trottoarerna såg ut som en skog. Där såg jag våren. Det var som alltid en mulen dag men sol behövs inte och tur det för i Paris är det aldrig sol.
Våren är ett särskilt ljus. Trädgrenarna blir mjukt chokladbruna mot violett. Man vill ropa till hela bussen: kolla våren.
Från nästa buss -48 - passerande avenue Jean Jaurès inför svängen till
rue Armand Carrel såg jag ännu mer: buskarna som trots kalla nätter plötsligt gått i blom med långa spröda grenar täckta av miniblomster i vitt och rosa.
Jag var på hemväg från veckans årliga evenemang, Salon de l´Agriculture. Inträdet på hela 12 euros hade dessvärre inte skrämt barnfamiljerna. Varför kan inte barnfamiljer ha särskilda tider på utställningar museer och flyg bussar och tåg. Varför ska dom finnas. Jorden är redan överfull. En tidning i veckan har frågat varför gör man barn varvid föräldrarna svarade att barn satte guldkant på tillvaron. Vackert svarat. Men att döma av barnen är föräldrarna ingen guldkant precis. Nån gång bör tanken gå till barnen.
Jag ser barnen på salongen först förväntansfulla sen trötta sen sovande sen skrikande medan jag för femtielften gången snubblar över deras vagnar.
För övrigt är hallarna ohyggligt varma bland de 4 500 utställda djuren.
Är de drogade? Istället för den hyperventilering jag sett tidigare ligger kossorna nu som trankila odalisker på halm av yppersta kvalitet, en luftig softad elegans som rimmar med att de
själva är doftfria som en annons för deodoranter. En uppfödare har skapat en hyllning med en kossa byggd av mångfärgade rosor.
Den ligger vid kanten på båset omgiven av primulor i granna färger.
Man kan inte vara längre från en lagård.
Fåren tryckte i sina kättar nervösa inför de gapande ungarna vid staketen. Grisarna rosiga
med kultingar i det oändliga var lika märkligt doftfria i värmen.
Köpte salongens med guldmedalj belönade självklart opastöriserade roquefortost.
Det blir ett par ostar till, alla opastöriserade och med rejäl fetthalt. Animaliskt fett är hälsan själv.
Men i Bryssel har nu starka lobbygrupper fått EU att fundera på att ingripa mot fetthalten på ost. Det ska vara en och samma maximala fetthalt är det tänkt. Oron är stor på salongen. Alla borde vara oroliga. Du och jag också. De mäktiga aktörerna i livsmedelsindustrin med tillsatser istället för äkta vara, med global standard för tillverkning hotar allas hälsa och rätt att välja livsstil. För vem är EU till? Nån har sagt att Barroso är en riktig vindflöjel.
Mycket långt är det till hallen som säljer regionala specialiteter i flytande och fast form, det jordiska paradiset i varje detalj.
Men vad hjälper det när man knappt kan gå ett steg när man väl är framme.
Om och om igen försöker jag hitta till ostarnas konung, Epoisses med den store tillverkaren Berthaut i Bourgogne. Inte ens ett bjudglas prisbelönt Armagnac vid ett av stånden ger mig kraft att fortsätta letandet. Det är bittert. Mitt hjärta bultar för monsieur Berthaut. Vi har träffats förr. Jag har sett hans osttillverkning i den lilla orten Epoisses. Jag har hört honom berätta om den. Han är grann som en tiger.
En gång tog han mig på en tur i sitt flygplan. När vi flög över det vackra Bourgogne kände jag mig som Karen Blixen när hon hörde örnarna skrika. Monsieur Berthaut pekade ut slott och kloster. Solen sken. Varför störtade vi inte där och då.
Bordade istället buss 80 utanför salongen. Och bytte till buss 42 vid Almabron. Som gick mot våren.

måndag 23 februari 2009

Rekordauktion och litet om förlovningen

TV har flitigt visat de långa köerna till visningen av de 733 föremål som i måndags började auktioneras bort i Grand Palais. Redan första dagen konstaterade Christie´s att
rekordet för en privatsamling slagits: 206 miljoner euros. Tidigare rekordet daterar sig från 1997 i New York.
Yves Saint-Laurent (YSL) - enligt en tidning tillhörig den nobla rasen "les grandes nerveuses" -
älskade en Matisse från 1911 som nu fick det högsta priset hittills för konstnären med 32 miljoner euros, rekord även för Brancusi vars skulptur i trä gick för
29 miljoner euros. Osåld blev däremot vad som setts som auktionens toppnummer, en kubistisk Picasso från 1914. Med budet 21 miljoner euros låg Picasso för långt under utropet 30 miljoner.
Kina har upptäckt två djurhuvuden - en kanin och en råtta - som daterar sig från de franskbrittiska plundringarna av det kejserliga sommarpalatset l860.
Man kräver huvudena tillbaka utan betalning.
Pierre Bergé, YSL:s livspartner, vägrar.
Inför det kinesiska kravet är han försäkrar han helt skyddad av fransk lag. Än sen, han kan donera huvudena eftersom han redan gjort donationer. Ur katalogen har han lyft en magnifik matta uppskattad till en halv miljon euro som donation till Orsaymuseet förutom att Louvren får en Goya. Enligt andra källor har Bergé lovat donera huvudena gratis till Kina om Dalai Lama får återvända till Tibet och Kina öppnar sig för mänskliga rättigheter.
Huvudena går alltså under klubban. På onsdag.
Jag hade ett gott öga till Eileen Greens två vällustiga drakfåtöljer. De klubbades för 21 miljoner euros. Somliga draga sig för intet.
Samlare med feta plånböcker, den sort som inte känner av ekonomiska kriser, blandas med kändisar alltifrån Bianca Jagger. TV-kameran sveper förbi den f utrikesministern Roland Dumas en kärlekens och karriärens gambler som skapad av Balzac.
Som när en av älskarinnorna hängde ut honom som mottagare av vackra konstföremål och handsydda skor för pengar hon disponerade som agent för vapenföretaget ELF.
Som vanligt är Dumas omgiven av damer.
Idag kostar en euro 11 kr och 26 öre.
Meddelas i radions P1 ekonominyheter alldeles som ingenting.
För några veckor sen kostade en euro kring 9 kr och 50 öre och hade gjort så i åratal.
Inte mycket i fransk dagspress om förlovningen. Man trycker de få rader som franska nyhetsbyrån AP gått ut med. Eftersom fransk press är lika kunglighetsförtjust som andra länder skulle Sverige sälja bättre om PR-proffsen vid hovet och utrikesdepartementet kommunicerade på fler språk än engelska.
Varken hovet eller utrikesdepartementet har mycket till proffs eftersom man aldrig betalar
marknadsmässiga löner.
Resultatet blir Grönköping som när hovet nu lägger ut en fem minuterssnutt på Youtube där förlovningen presenteras av kungen en famille och visar detta helt utan översättning. Vad är då poängen med att använda en genial internationell distributör?
Det självklara borde vara textning på EU:s två officiella språk, engelska och franska.
Den lilla snutten har för övrigt gjorts av det enskilda tvföretaget World television. En diskret påminnelse om att vi är långt från förlovnings- och bröllopsåret 1976 dvs då monopolisten Sveriges television inte tålde minsta uppstickare. Den tidens uppstickare, den ensamme videopionjären Gunnar Hedin i Borås, utsattes för verkliga förfärligheter när han gick ut med en alternativ bröllopskassett som dessutom såldes i åtskilliga länder.
Nu vet ingen vem som får uppdraget att filma ett bröllop som självklart ska säljas på den internationella marknadens alla plattformar.
Och göra det för Sverige i tiden.

fredag 20 februari 2009

LEJON-UR

Den stora auktionen på måndag i den väldigaste av lokaler - Grand palais - med
konst och möbler som tillhört Yves Saint Laurent är lika flitigt nämnd i tv som nånsin upproret på Guadeloupe. Ikväll visades ett bordsur där ett oemotståndligt lejon i metall öppnar gapet för att med kvittrande iver ange timmen. Ett lejon med nos som en mops.
Undrar just vad som inspirerade Metro Goldwyn Mayer att använda lejonsymbolen.
Nej jag vet inte åldern eller utropspris.Katalogen väger tio kg och går löst på 200 euros.
I morgon dags för ett årligt evenemang som invigs av republikens president. Le
Salon de l´Agriculture med 4500 ditforslade djur i alla format förenade i ett tillstånd av yttersta stress. Veterinären på salongen berättar i tv om djurens problem med lång transport, byte av miljö, risk för infektioner - än sen om de blir masserade och tvättade och borstade så huden glänser.Tjurar på uppåt ett ton som aldrig stått bundna blir nervösa och får diarré.
Djuren tål inte transporter något vidare vilket påminner om att salongen aldrig nånsin låtsas om kapitlet slakt annat än i närvaron av ett uppbåd av landets yppersta slaktare.
De har ett stiligt stånd med magnifika bevis på sublim styckning.
Jo man får handla.
När jag var liten frågade jag en gång min obeskrivligt underbara farmor vad som var det goaste hon visste.
Vispgrädde sa hon genast. Inte en sekunds tvekan. Jag ser salongens utbud av den mest
överdådiga grädde som en hyllning till henne. Double cream, som engelsmännen säger om en sort som det av fettskräck hårt asfalterade Sverige inte låtsas om.

Ska invigningen även i år bjussa på en president som gör bort sig?
Förra året blev en klassiker.
Den skapades eftersom Sarko inte fattat att det numera finns kameror överallt. Varenda människa har en mobil.
Förra året när Sarko trodde att kamera var tvkamera och ingen tvkamera fanns i närheten så fångades han av en mobiltelefon i en scen som tidningen Le Parisien köpte på stående fot. Det blev en svårslagen succé även på You tube.
Man ser en bonde vägra ta Sarkos utsträckta hand och säga hotfullt : -Rör mig inte. " Då svarar Sarko: - PAUV´CON, CASSE-TOI."
Det betyder "dra åt helvete, dumskalle".
Häromdagen sa nån :- Sarko är bara dokusåpa, Chirac en skön gammal film."
Onekligen var det annan klass på Sarkos företrädare.
En gång ropade någon "skitstövel" när han passerade.
Det fick Chirac att stanna upp, le och säga: - Angenämt. Och jag heter Jacques Chirac".
Han kunde aldrig få nog av Salon de l´Agriculture och han älskade svenskt brännvin.
En gång fick jag veta att ambassaden varje jul hade order på att skicka Chirac en låda brännvin.
Den mest socialdemokratiske av franska presidenter hade en fan club i Stockholm.

onsdag 18 februari 2009

cancer av det dagliga lilla glaset vin?

Inte nog med den ekonomiska krisen, det verkliga dråpslaget mot nationen är dagens besked från Nationella cancerinstitutet att det lilla dagliga glaset vin kan ge dig cancer.
- Glöm att ett litet glas om dan är nyttigt. Det finns ingen skyddande faktor alls i vin, konstaterar rapporten knastertorrt. Resultatet är en självklar folklig vrede på tidningarnas nätsidor. Insändarna väller fram med våldsamheten hos en tsunami.
Den äldste - hittills -är en ursinnig 85-årig gentleman som uppger att han i hela sitt liv druckit såväl måttligt som omåttligt, som ätit endast det han tycker är gott och smyckat lyckan med ett härligt liv med hustrun.
- Skulle mitt liv ha varit bättre om jag nöjt mig med råa morötter och kranvatten?
En mycket bra fråga.
När rapporten diskuterades i en av tvkanalerna hade samtliga deltagare något förvånat över sig som om de inte förstod hur de fortfarande kunde vara vid liv.
- Om man sköter sig skjuter man upp sin cancer med tio år, trumpetade en av
författarna till rapporten.
Man får absolut inte vara överviktig. Man ska röra på sig varje dag och även springa.
Det räcker tydligen inte att som jag, stå i fönstret och kolla joggarna i parken.
Rapporten har inget till övers för dom som klarat sig ändå som Winston Churchill som varken var smal eller nykter och rökte cigarr och för vilken motion aldrig hade minsta lockelse.
Inte en tanke heller på alla bekämpningsmedel som är kvar i anbefallda halvt kilo frukt och grönsaker varje dag.
Rapporten påstås vara en sammanfattning av senaste rön.
Man ska inte äta mer än ett halvt kilo rött kött i veckan exempelvis.
Hittar ingen övertygande argumentation.
Det står också att man skyddar sitt barn mot övervikt och sig själv mot cancer om man ammar i minst sex månader.
Det utlöser bittra insändare från yrkesarbetande mödrar. Mammaledigheten är inte lika lång som i Sverige.
Undrar just hur stämningen är i distriktet Madiran. Det ligger i ett bergigt område i sydvästra Frankrike där befolkningen lever längst i hela Frankrike.
De dricker vin dagligen och vilket vin sen.
Jag träffade en gång på vinmässan i Bordeaux den brittiske kemiprofessorn Roger Corder som undersökt vinet och utifrån det dagliga intaget förklarade varför befolkningen blev så gammal. Hans bok The Wine Diet anser att vinet i Madiran är rena livselixiret, så överlägset bordeaux att han inte kunnat få boken översatt till franska.
Lång livslängd konstaterar professor Corder är en fråga om dagligt intag av ett rött vin med hög halt av tannin. Inget vin i världen har så hög tanninhalt som vinet från Madiran.
Det finns på systemet i Sverige dessutom lovordat.
Är så glad att jag hittar den stillsamme professor Corders bok i min hylla.
Puh vilken dag.

måndag 16 februari 2009

En bofink sjunger i Buttes Chaumont

Jag bor utefter den vackraste parken i Paris, den romantiska Buttes Chaumont med konstgjort
vattenfall, stor kärleksgrotta att äta middag varma kvällar (om man tar med nåt att sitta på) magnifika gräsmattor - pelouser - och smycken till planteringar, stora höjdskillnader med
konstgjord sjö, sällsynta grandiosa träd att tappa andan inför och de största kastanjer jag sett.
I den konstgjorda sjön ligger en konstgjort klippö med lusthus allra högst upp. Parken ligger som en halvmåne på kartan i nordöstra delen av Paris nära högsta punkten i stan, 80 meter ovanför Seine. Området är garanterat turistfritt i världens största turiststad. Inte dåligt.
Jag bor nära en förnämlig matgata och en oemotståndlig utomhusmarknad tre dar i veckan där jag köper silkeslent opastöriserat smör.
Långt bort som en hägring ligger turistfällan Montmartre med Sacre Coeurs vita kupoler.
Det bästa med Montmartre är en liten grön minibuss som går rätt genom de backiga gatorna och stannar vid place Clichy mitt emot det muntra ostronbrasseriet Wepler. Wäpplääär.
De har den ostronsort från Normandie som kallas "papillons" små eleganta skapelser med djupa skal att sörpla ur.
Det är min stora sorg att jag aldrig lärt mig öppna ostron. Jag har en ansenlig uppsättning ostronöppnare inklusive en elektrisk men klarar aldrig att sätta kniven rätt. Blodvite uppstår och ostronet avgår med segern hver gang.
I alla fall stod jag nu i den grå och kalla morgonen 16 februari vid parken Buttes Chaumont och hör en bofink. Litet ringrostig men fullt tydligt. Näktergalen vid Berkeley Square släng dig i väggen. Den förfärliga vintern också. En bofink sjöng i Buttes Chaumont.
Le Parisien den oumbärliga välredigerade lokaltidningen berättar att den blåsiga kalla vintern och den ekonomiska krisen slagit hårt åt alla håll inte minst les puces Saint- Ouen, den jättelika loppmarknaden med 11 (elva) km vintage av kläder textilier möbler gamla speglar och en hel del som man inte vet vad det är. Magi kort och gott och öppet endast om helgerna inklusive måndag. Här ska man gå med kännare som när jag går med
Berit och Torsten och vi kommer till Janine Giovannonis eleganta sortiment av finaste linne i dukar och lakan hon ropat in på auktion och säljer omsorgsfullt tvättat och strykt.
Nej hon manglar inte. Berit kollar vant praktfulla broderier och dessutom kan man betala med kort. Torsten vet att det är som det är.
Vi går sen till restaurang Louisette och kollar våra fynd.
Det är inget stillsamt ställe. På den lilla scenen i lokalen sjunger personalen operaarior och Edit Piaf. Dekoren är en explosion av guldpapper och mångfärgade ljusgirlanger. En gång för snart 15 år sen satt vi där en varm sommardag i den guldskimrande julaftonsprakten. Jag hade just mött mitt öde: stor servis från Limoges som jag starkt kände väntade på mig inne hos Janines trevlige son som hade glas och porslin. Jag förstår inte hur jag kunde få för mig nåt sånt men så var det.
Servisen gick absolut inte att ta tillbaka till Stockholm med flyget.
På den tiden bodde jag i Stockholm. Jag tvingades hyra ett rum i Paris där jag kunde fundera i lugn och ro på vad jag skulle göra med servisen utöver att titta på det förstås.
I ett par år pendlade jag till Paris och varje gång blev jag alltmer övertygad om att fat och karotter inte var intresserade av nån flytt norrut.
Jag började flytta in bland tallrikarna.
Du har en älskare hette det om mitt pendlande, självklart som brännvin till kräftor.
När jag sa som det var: att saken var en fråga om en servis skakade kompisarna på huvet.
Jag hade kort och gott ett helvete tills jag gav efter och sa att jovisst jag har en älskare. Då äntligen blev alla nöjda och på den vägen är det. Ifall nån undrar.

lördag 14 februari 2009

alla hjärtans dag

Fredagen 13 är dagen för spel och lotteri. Jag köper alltid en skraplott. På franska ber man om en morpion. Un morpion s´il vous plaît, säger man. Däremot frågar man aldrig om personen på andra sidan disken har några morpions. Morpion betyder nämligen flatlus.
Vad flatlus har med skraplott att göra? Att skrapa är ju att klia. Inget kan klia mer än en flatlus. Så är det bara. Jag kliar allt vad jag orkar men vinner ändå aldrig.
Är det nån gång på året man ska vinna är det en fredag den 13. Det gäller inte mig.
Alla hjärtans dag i Sverige är så kyskt romantiskt med röda hjärtan och rosor. Här heter det
Saint-Valentin och trenden är sex.
I trendbutiken Passage du Désir (Åtråns passage) finns årets valentinmode.
Den ekonomiska krisen i all ära men med en tusenlapp spenderad per kund i genomsnitt hos butiken är det sexglädjen som i år slår alla rekord.
Efterfrågan bara växer på sexkosmetik och vad som kallas "suggestiva underkläder".
En nyhet är almanackan "52 veckor av njutning" för tips om ett helt år av nöjen.
Det finns "vuxenbakelser" fyllda med chokladkräm att strykas på kroppen eller välsmakande kroppspuder för att inte tala om de hårda paketen sexleksaker.
Som "vibrerande ägget" som säljs med fjärrkontroll för partnern att hålla utvecklingen under kontroll.
I Paris ringlade inga köer utanför butiken. Denna lördag var sportlovets första dag och 1,3 miljoner på väg till Alperna.
Kanske nån dock packat ner underlakanet Karma för
19 euros med garanterad hållbarhet i tjugo tvättar. Finessen är invävda mikrokapsyler fyllda med sk erotiska oljor som frigörs vid kontakt med huden.
Billigast är en rulle tejp med texten" je t´aime " för den som vill bekvämt tejpa igen hela raringen för litet lugn och ro.
http://www.passagedudesir.fr/

söndag 8 februari 2009

Att kolla Eiffeltornet

Köerna till Eiffeltornet känner inte av säsonger. De finns där varje dag utan minsta skydd för väder och vind, utlämnade dessutom till försäljare och allsköns annat. Håll i plånboken.
Stekhett eller snöglopp köerna slog rekord förra året med
7 miljoner betalande besökare trots uselt handlag med turisterna. Tänkvärt nog är bara en tredjedel utlänningar. Jag undrar om det inte är långt fler.
Först i år införs köp av biljett på nätet där man själv väljer klockslag för besöket.
I flera år har planer ältats på att gräva en underjordisk entré liknande Pyramiden i Louvren för köande inomhus. Det blir för dyrt heter det nu.
Men skydd ska arrangeras ovan jord utan stora grävningar. Alltid nåt när köandet till biljettkassan kan ta upp till två timmar.
De enda som inte behöver köa är kändisarna.
Ingen missar definitionen på kändis. Det är bara att kolla för vem VIP-dörren öppnas.
Eiffeltornet är som mest överväldigande när man står rakt under det och ser upp i järnkonstruktionen. Det är gratis och utan kö.
Paris ska man kolla från takterrassen på varuhusen Printemps resp Galeries Lafayette som i sin tur ligger bredvid varandra på boulevard Haussmann. Det är inte bara gratis med häftiga motiv för kameran, där finns alltid gott om plats och trevlig fika.
Många svenska besökare tror att Paris är dels Disneyland (långt utanför Paris) dels köande till Eiffeltornet.
I ur och skur.

lördag 7 februari 2009

Parisväder

Snögloppet vräker ner över Eiffeltornet för det är februari. Snart är det ännu värre eller som det heter i sången, April in Paris.
Det enda säkra med april i Paris är det absolut vidriga vädret.
Det ger många tillfällen att upptäcka att metrostationerna saknar rulltrappa. Det är april i Paris året om när man tänker efter.
Lägg till det detaljer som demonstrationer som varje lördag eftermiddag skär av busstrafiken.
Bussarna i Paris är höjdare. Så när de plötsligt står stilla i flera timmar är det nära till hands att angripa systemet med demonstrationståg. Mycket av det som ligger nära till hands ska man akta sig för att ventilera. Demonstrationståg exempelvis. Säg inget om dem.
Långsamt och mycket stillsammare än man tror drar de fram på lördag eftermiddagarna som en aldrig kapad navelsträng till revolutionen 1789. Det finns demonstrationer som allvarligt kräver respekt för lagar från 1791.
Inte heller bör man ens i februari klaga att man aldrig frusit i hela sitt liv som i Paris. Det ligger nära till hands att göra detta eftersom det är alldeles sant.
Klaga och svaret kommer blixtsnabbt: - Men vad tror ni madame. Klart ni fryser.
Det är ju vinter."
Vintern varar från 21 december till 21 mars. Efter 21 mars är det vår fram till midsommar. Efter midsommar är det sommar fram till 21 september. Sen är det höst till 21 december.
De enda som får klaga på vädret är uteliggarna. Där är jag inte än.
På Valentin 14 februari inträder den heta blänkande varma extas för alla åldrar som är stora chokladdagen.
Erotik för munnen om man säger. Jean-Paul Hévin gör succé med små bröst omväxlande i mörk och ljus choklad. Än sen om de ser ut som grytlock. Men goa.
Rundare häftigheter är starkt färgade macarons som ser ut som små minisemlor.
Macarons är luftiga spröda litet sega mandelkakor. Sexigaste finns hos bakelsernas Mozart, Pierre Hermé, med tryffelfyllning i raffigt svart infattning.
Hans vällustiga fantasier ligger som smycken i skylten på rue Bonaparte.
Priserna är därefter.
Ändå ringlar kön varje dag långt ut på gatan. Sex säljer.
Intill ligger mitt älsklingstorg, den italienska piazzan Place Saint Sulpice.
Där slår man sig ner på Café de la Mairie. Här sitter alla tänkare som övergivit dagens svindyra turistfälla, Les Deux Magots på boulevard Saint Germain.
Så vad väljer en övertygad cartesienne till en påse medhavda svarta macarons?
Enkelt. Vin chaud - ett glas hett rödvin - med kanel. Och vilken sorts kanel? Den erotiska från södra Marocko förstås.
Merci.