Södra Finistère men när.

Nu när det är varmt och molnfritt stiger temperaturen till över 30 grader och min förtrollade park förvandlas till en ogenomtränglig tjock grön djungel som tack för allt regn i förra veckan.
Ur denna kompakta grönska kommer pustar från blommande träd, lind känner jag igen men vad med alla andra ljuvligheter som Baudelaire anser förvandlar luft till parfymerad balsam.
Men det hjälps inte. Är det sol och värme skriar det i mig: södra Finistère.
Det är så enkelt: man tar 96:ans buss till gare Montparnassse och där tåget till Quimper och väl där - efter nära fem timmar- tar man bussen vid stationen till kusten, bussen är framme på tjugo minuter. Man har då kommit till törnrosadrömmen Beg Mel. I grönskan anas ståtliga gamla villor för en överklass som gått upp i intet. Inte ett spår av den i de små butikerna utefter den lilla huvudgatan. På brasserierna med nygräddade fyllda tunna pannkakor till hemjäst cider sitter familjerna från de likaledes i grönskan diskret dolda campingplatserna. Man behöver inte ens ha eget tält eller egen bil för att hamna på campingen förresten. Man kan hyra ett rymligt mobile home (måbill åååm) och får en avlång husvagn med alla bekvämligheter nergrävd i marken med inhägnad uteplats. Jag avstår. För mycket folk för nära inpå. För många barn. Barn är som kärleken, bäst på tv.
Jag väljer familjehotellet Fawlty Towers. Ja det heter inte så men le patron svär och gormar i köket. Det smälls i dörrar. La patronne talar i telefon. Istället för mannen från Barcelona en alltid lika ursinnig flicka från Rennes.
Men maten är himmelsk.
Hotellet ligger intill det statliga institut för havsforskning som håller orten vid liv året om.
På sommaren säljs fisk i hamnen, väntar utflyktsbåtar för dagstripp till naturskyddsområdet Les Glénans - en hel liten skärgård som ser ut som Söderhavet med turkosblått vatten och kritvita sandstränder med gott om plats.
Hummerfiske var en gång öarnas huvudnäring, kvar är bevisen, sumparna som är jättelika bassängkonstruktioner. Det sägs humrarna exporterades ända till ryske tsaren. Hur får man inte veta. Utfiskat blev det.
Inget hotell finns på öarna däremot -självklart - två utmärkta restauranger. Hummer på menyn förstås.
Beg Mel för sin del ligger intill en obebyggd kustremsa med kilometerlånga stränder och en frid som övergår allt förstånd bland mjukaste sanddyner, men havet är aldrig turkost som i Les Glénans.
Full rulle är det 10 km bort för den som på småvägarna tar sig till Benodet där vita byggnader blommor och absolut renskrubbade gator bereder själen för hotell och pensionatsliv med
Semestersabotören
Benodet ligger där floden Odet möter havet. Få vattenvägar är så romantiska. Utflyktsbåtarna går tätt. Man passerar slott och kloster medan floden blir bred som Mississippi. Det är bara hjulbåten som fattas.
Men jag är ju inte där. Jag sitter vid mina öppna stora skjutdörrar av glas
mitt emot den jäsande grönskan i Buttes Chaumont. På gatan spelar gubbarna boule. Metallkloten krockar, gubbarna tjoar, det är sommar i 19:e arrondissementet.
Det är kalas i morgon för svenska ordförandeskapet i EU och jag måste till frissan. Rachida Dati ska vara med. Jag utmanar hennes sylvassa klackar och garderob från Dior med lågklackad prakt i svart från Räddningsplankan i Gamla stan. Inte kattskit om man säger.

dan före dan

Det är dan före stora midsommarrean. Inte så att jag behöver nånting. Men kommer att ta
48:ans buss från min hållplats Botzaris och byta vid gare du Nord till 26:an och hoppa av vid Galeries Lafayettes och Printemps vid boulevard Haussmann. Förr tog jag alltid 42:ans buss vid gare du Nord men bussen har ändrat rutt vilket sannerligen är ovanligt. Linjen är dock fortfarande oslagbar om man vill besöka Fauchon för exempelvis små burkar honung från bikuporna på Stora Operans tak. Bussen stannar också vid place de la Concorde nära ingången till hotel Crillon. Jag älskar detta lyxhotell. Man går rakt in i härligheten och då ligger tesalongen till höger. Där beställer man drickchoklad för sammetslen vällust infattad i lugn lyx.
Just när man lamslås av priset fylls rummet av spröda toner från en harpa. En dam som nästan inte syns bakom sin stora harpa och blomsteruppsatserna är en sån överraskning att du vågar ta en kopp till. Crillon är ensamt i världen om den kundfilosofin.
Bussen fortsätter uppför Champs Elysées och svänger in på modegatan avenue Montaigne vid Rond Point, det runda lilla blomsterprydda torget
Om man inte ska gå av vid Théâtre des Champs Elysees fortsätter man över Almabron i skuggan av Eiffeltornet till hållplatsen vid musée Branly för primitiv konst. Nu är där världens köer förstås sen man häromdagen öppnade utställningen Tarzan, apornas son. Köer utanför museer är det värsta som finns. Man behöver inte alls gå av. Grejen är bussen. På jakt efter härligheterna i Paris är bussen ett måste.
I Sverige börjar semestrarna efter midsommar. Här har skolorna inte slutat och
mer än 600 000 sliter med studentskrivningarna, den yngsta 13 år och den äldste 79. Första provet är alltid filosofi.
Årets fråga "Är det absurt att önska det omöjliga" är lika populär i pressen som
" Vad tjänar man på att byta" . Tidningen Libération har lockat en filosof
att skriva om vad man tjänar på bytande.
Resultatet är en glittrande påminnelse om det härliga liv som öppnar sig för den som behärskar filosofin intill att svinga sig från filosof till filosof i den djupa lärdomens djungel. Som höftskynke har denna vitterhetens Tarzan det oemotståndliga citatet av Italo Calvino:- Livet är en fråga om att byta odör".
Tidningens chatt tar emot ångestfyllda frågor från abiturienterna.
- Är årets ämnen särskilt svåra? heter det.
- Inte alls bara man kan skilja mellan objektivitet och opartiskhet.
Jag läser vidare: - Opartiskhet är att förhålla sig till en historisk eller religiös verklighet. Objektivitet är en fråga om att handskas med objekt (!) om än aldrig så vaga i ett historiskt sammanhang. "
Har upptäckt att mitt mineralvatten Salvetat enligt snobbar som jobbar är alldeles för lätt tillgängligt i vartenda snabbköp. På bordet ska stå oåtkomligheter som flaskor med
Chateldon, Ludvig XIV:s mineralvatten.
Och att blända omgivningen med de senaste innefraserna.
- Je suis un couteau suisse (= jag är en schweizisk kniv dvs jag klarar allt)
- Je suis un hamster (=jag stressar)

I början på juli har alla uppsatser rättats och 64 procent ska enligt statistiken klara sig..
Min filosofiska favoritfråga kom inte med den här gången heller. Den är mycket vacker. Den är den vackraste jag vet:
- Si je vous appelle, est-ce que cela fera de la peine à quelqu´un?"
(Om jag ringer er, skulle det göra någon illa? )
Upphovsmannen är Francois Mitterrand känd fransk president om man säger.
Inte den ende heller att inse att allt går lättare med filosofi.