tisdag 22 september 2009

som vanligt

Det är höstens första dag och 24 grader varmt om kvällen. Uteserveringarna är fullsatta vid midnatt.
Herr, es ist Zeit, der Sommer war sehr schön, som Rilke säger.
La rentrée, den glädjefyllda återkomsten till stan.
Återigen blomstrar trafikköerna i Paris med ursinnig kraft.
Återigen stängs gator av för passerande demonstrationståg och detta fast det inte är lördag.
Idag tågar arga postanställda.
Staten vill privatisera posten. Postkontor ska läggas ned.
I mina kvarter finns postkontor runt varje gathörn, jag har tre inom gångavstånd varav endast ett har kölappar.
Gemensamt har de ett ständigt köande.
I Sverige gick nedläggningen av postkontoren smidigt.
Här ska vi bereda oss på vad som kallas obegränsad strejk.
Dagens andra demonstration utspelas på place de la Republique där ursinniga mölkbönder kommit så långt i medborgarsolidaritet att de skänker bort 20 000 liter till behövande istället för att hälla mjölken direkt på gatan.
-Så ska det gå till säger min taxichaufför le beau Serge när vi kör en omväg runt mjölken. Han är grann som en tiger och kommer som ett skott när jag behöver honom. Så ska en man vara. Skånska Anna Anka i tv 3 -serien Svenska Hollywoodfruar har fått ett och annat om bakfoten om kvinnorollen.
-On est d´accord Serge, säger jag.
Idag visar tv även hur polisen raserar det ökända flyktinglägret den sk djungeln i Calais. Regeringen skyller på att lägret styrs av en maffia av människosmugglare. Genom att i god tid upplysa om razzian hade alla människosmugglare hunnit sätta sig i säkerhet. Framför tvkamerorna gråter de få flyktingar som stannat kvar, de flesta enligt polisen minderåriga.
Hundratals hann försvinna till Paris.
I Paris får de inte vara. Det är inte längesen polisen rensade det flyktingtäta
området runt gare de l´Est ned till kanalen Saint Martin. Den socialistiske borgmästaren Delanoe utbrast i tv inför kritiken:-Hitta på nåt bättre själva".

Under tiden har Sarkozy anlänt till New York med vackra Carla.
Kvar i Paris finns en odugligförklarad regering.
Företrädarna i ämbetet reste utomlands med fullt förtroende för regeringen.
Inte så längre. Presidenten i Sarkoland stoppar landets alla nycklar i fickan, tar med
hela skaran av rådgivare -mäktigare än regeringen - och låter sen
telefonlinjerna glöda från USA till Paris.
I ett land av brutala hackordningar identifierar sig otaliga fransmän med den hunsade premiärministern.
I opinionsmätningarna är Fillon alltid mer populär än Sarkozy. Enligt senaste mätningarna mer än nånsin.
Fransk tv krälar i stoftet med en historisk blixtutryckning för att intervjua presidenten i New York. De två största kanalerna, kommersiella TF1 och allmäntvkanalen France 2, flyger över respektive kanals nyhetsankare, plus stort tvteam och som lök på laxen tvföretagens högsta chefer som uppvaktning för en enda dag. Eftersom intervjun sänds inom ramen för kvällens nyhetssändning blir det publik också.Ingen ska missa Sarkozy från 44:e våningen i franska FN-delegationens lokaler. För säkerhets skull valsar valda delar av intervjun sen runt i landets fyra särskilda nyhetskanaler i timmar efteråt. Kul för Sarko att Frankrike har ett stort tv-landskap.
På G20 i Pittsburgh kommer nästa framträdande av "den lille dvärgen" som kortväxte Sarko kallas av sin långbente fiende, förre premiärministern Dominique de Villepin, alltså DDV som vi kännare säger.

måndag 21 september 2009

I wish that you love me

Just så - I wish that you love me - skulle hon förstås aldrig ha uttryckt sig, prinsessan Diana
men det säger hon i alla fall i de kommande memoarerna av fd franske presidenten
Giscard d´Estaing.

Att de två upplevt en love story i mitten på 1980talet när hon ännu är den olyckliga prinsessan av Wales är nyheten på sommarens sista dag.
Det är Le Figaros insiktsfulle Etienne de Monthéty som ensam i fransk medievärld erhållit ett förhandsexemplar av memoaren som publiceras i slutet på månaden.
Varför vill nu den 83-årige ledamoten av franska akademien ta bladet från mun?
Riskerar han inte att med skildringen av sitt liv som objekt för Dianas kärlekshunger öppna den Pandoras ask av monsteraptit på damer som är ett med hans person? Ingen kommer att erinra sig att han ändå genomförde stora och viktiga förändringar som fri abort och kvinnor i regeringen.
Eller missunnar han Sarkozy dennes första tjing på att ha infört jetsetfolk i Elyseepalatset? Eller vill han avvärja besvärande frågor om den afrikanska diamantaffär som verkligen hindrade hans återval 1981. För att inte tala om hans aktstycke Lissabonavtalet som stått hela EU så dyrt.
Eller släpps boken till en utvald journalist i Le Figaro för att ta loven av höstens två andra memoarförfattare som ärkefienden Chirac och förre premiärministern Balladur båda laddade med obekväma påminnelser.
Romansen är ett surrealistiskt aktstycke. Diskretion en hederssak förstås. Precisa detaljer serveras i fiktionform. De älskande kallas franske presidenten Jacques-Henri Lambertye och den vackra olyckliga Diana har blivit Patricia prinsessa av Cardiff - en stad belägen i Wales.
Hon får presidenten att springa uppför trapporna till Elyseepalatset med
" hjärnan i lågor och hjärtat bultande av lycka".
Ett passionerat möte äger rum i en villa på Cap d´Antibes som tillhör
" en syster till svenske kungen". Där får presidenten höra av Patricia att han inte tillräckligt visar sina känslor och då för första gången ger han sig hän.
- Jag smeker långsamt hennes ben och hennes hand följer min..." heter det.
För en svensk är det onekligen intressant att svenska kungahuset i denna ömtåliga angelägenhet visat stor generositet gentemot en republikansk president.

Franska medievärlden jublar. Veckans Paris Match gör omslagsbild på de tu från 1994
på välgörenhetsgala och slår upp storyn på tio rikt illustrerade helsidor, dock ingen bild från den tjusiga Rivieravillan.
Denna aperitif inleder den stora mediahändelsen:rättegången i Clearstreamaffären. Dokumenten väger 40 ton efter att frågan utretts sen 2004. Kändisar påstås falskeligen ha konton i skatteparadis. Till de utpekade hör Sarkozy övertygad om att hans ärkefiende f. premiärministern Dominique de Villepin, DDV, ligger bakom för att stoppa hans väg till presidentposten.
Inte så få menar att Sarkozy nu vill manipulera rättsväsendet så att DDV fälls och inte kan konkurrera om presidentposten 2012.
I morse infann sig i rätten den aristokratiske poeten och Napoleonspecialisten DDV som år 2003 höll ett så ståtligt tal mot Irakkriget i FN:s säkerhetsråd.
Den här gången framträder han som Mirabeau. Press och publik väntade - somliga sen fyra på morgonen -på gården till den rättssal där en gång Marie Antoinette dömdes till döden för att se DDV omgiven av sin familj presentera sin oskuld.
- Jag står här genom min motståndares besatthet, han som är republikens president. Jag kommer att frias i franska folkets namn", deklarerar han.
Jubel utbryter. DDV börjar dagen som hjälte.
Det är ståtligare än Sarkozys försäkran:- Jag ska hänga den skyldige i en slaktarkrok."

fredag 18 september 2009

Djungeln i Calais

Den största tvkanalen, kommersiella TF 1 gör i sin kvällssändning ett reportage om den sk djungeln i Calais. Det är ett skogsparti där tusentals unga flyktingar från främst Irak och Afghanistan men också Iran Eritrea Sudan och Somalia bor under vidriga förhållanden i tält och pappskjul. Inga toaletter ingen soptömning. Skabb och magsjukdomar. Det är resultatet av den brutala stängningen av flyktinglägret Sangatte 2002 beordrad av dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Flyktingarna lämnades vind för våg och övergav inte alls Calais bara för att de nu saknade tak över huvet.
Och de har sen dess blivit fler och fler och yngre och yngre, de yngsta sägs vara kring 9 år.
Ingen vet exakt hur många de är. In i djungeln kommer inga folkräknare. Ingen kommer dit in utan interna vägvisare. TF 1 har fått tillstånd gå in med ett tvteam och visar en hydda med blomkrukor som fungerar som moské. Vi ser tält omgivna av blå små plastpåsar.
I de tält där kameran ges tillträde syns inga madrasser. Här har sen 2002 ett par tusen
flyktingar överlevt tack vare välgörenhetsorganisationer som delat ut mat och erbjudit tvättmöjligheter utanför djungeln.
Ett par hundra flytkingar tog sig till Paris för att sova på gräset i en liten park intill gare de l´Est. Barnfamiljerna skrämdes bort, i parken tog interna uppgörelser över.
Efter ett knivmord rensades parken av Paris borgmästare. Men inte försvinner flyktingarna för det, De slår sig ned vid kajen utefter kanalen Saint Martin och vinkar till de passerande turistbåtarna som passerar flera gånger om dagen.
Flyktingsmugglarna har gjorts till syndabockarna. De påstås utöva ett skräckvälde men ingen av dem har synts i någon tvintervju bekräftande det påstådda maffiastyret.
Inget tvivel dock på det stora nätverket som för rejäla belopp tar flyktingarna till Calais där det är stopp eftersom målet England är stängt. England är inte med i Schengenavtalet och är tacksam för det för flyktingströmmen vill man inte alls ta emot.
Det heter också att flyktingarna inte söker asyl i Frankrike eftersom smugglarna förlorar på det och redan är flyktingarna är djupt skuldsatta hos dem.
Det är märkligt att smugglarna anser att flyktingarna har så mycket pengar på sig att de kan ta en dryg tusenlapp för rätten till fyra chanser speciella kvällar att ta sig in i långtradarna på väg över Kanalen.
Innan veckan är slut ska djungeln rivas meddelar TF1. Lita på att människosmugglarna tackar för informationen. Nu har de gott om tid att sätta sig i säkerhet före razzian.
Eric Besson, färsk som invandrarminister är ett svagt nummer i en het fråga, höjer rösten för att slippa frågor han inte kan svara på.
Han är en av de socialister som lockades över av Sarkozy för fin plats vid maktens köttgrytor.
-Människosmugglarna ska inte länge bestämma över Calais säger han om och om igen.
I tv intervjuas invånarna i Calais. De ser inga människosmugglare nånstans, de är rädda för flyktingarna.
Nära tvåtusen promenerar i stan dagligen och antastar förbipasserande eller lägger sig i klungor i villaträdgårdar för att sova.
- Vi är så rädda att provocera dem, de är drogade, våldsamma och har knivar, heter det
Andra är upprörda över förbudet för enskilda att ge flyktingarna mat och dusch i hemmen.
Polisen reagerar genast man ser flyktingar komma ut från enskilda hem. Trakasserierna mot enskilda flyktinghjälpare är oändliga.
Tillåtna hjälpare är endast etablerade välgörenhetsorganisationer som inte räcker till.
Besson lovar individuell omsorg om invånarna i djungeln.
Som hjälp att söka asyl, möjlighet att återvända till hemländerna eller kort och gott utvisning.
Abbé Jean-Pierre Boutoille som tillhör de tillåtna hjälparna underkänner punktinsaå ltserna och efterlyser en genomtänkt politik. Han vänder sig emot rivningen av djungeln.
- Tvärtom ta det lugnt, här behövs mycket tid för att upplysa flyktingarna om deras rättigheter.
Invånarna i Calais håller med regeringen. Bort med djungeln.
Som om de inte förstått att så länge Calais ligger där det ligger är flyktingarna snart tillbaka på gator parkbänkar och villaträdgårdar med ständigt fler nyanlända.

måndag 14 september 2009

Livet börjar vid 90

Till det mest oemotståndliga med Frankrike är landets kärlek till sina seniorer. De uppmuntras ständigt, de är med i tv, de deltar i debatter, de värderas som tillvarons särskilda guldkant.
Häromåret utsågs en 85åring till årets bästa skådespelare.
I lördags avled fotografen Willy Ronis. Den franska mediavärlden brast genast ut i stora uppslag med kärleksfull förtvivlan över att Ronis lämnat oss endast 99 år gammal.
Förra året publicerade han sin 35:e bok med titeln Nues. Där hade han samlat sina vackraste arkivbilder på vackra nakna kvinnor. Den sista bild han tog innan fingrarna blev för stela var just en nakenbild år 2002.
Ronis levde sitt sista decennium med ett formidabelt smörgåsbord. Helt okända skönheter kom fram till honom på gatan och erbjöd sig som nakenmodeller. Livet börjar vid 90.
Eller ta skolläraren Marcel Mathiot som när han blev änkling vid 89 år utropade i dagboken: Äntligen fri!
Det skrev han den 27 januari år 2 000. Med hustrun hade han levt sen 1932 och fostrat tre barn. Men under hela äktenskapet hade han förbannat att han var gift. Det var inte så mycket hustrun som var problemet utan att han som gift tvingades smyga med sin rätta natur. Den oklanderlige skolläraren var serieförförare. Nej inte sexmissbrukare. Han var svindlande lycklig med sina damer.
Och nu äntligen fri att älska utan smussel. Exempelvis den trofasta Mado med sina 82 år alltid lika hett hungrande efter hans famntag.
För att inte tala om den stora kärleken Hélène,78, återfunnen efter 40 år, eller den ömma Lili och den ljuvliga Louise, härligheter hors d´age. För Mathiot hade kvinnor inget bäst före datum. Vem vet, han kanske inte ens är ensam om inställningen.
I dagboken jublar änklingen att han återigen är den bekymmerslöse ynglingen av anno 1930.
Det är bara i sitt förhållande till skrivandet som han ålägger sig den strängaste självdisciplin,
Montaigne är ju förebilden. Aldrig skriva mer än en sida om dagen. Han kallar sig enkel klottrare, en écriteur, i motsats till écrivain, författare. I själva verket har skolläraren en lysande penna.
Dagboken var aldrig avsedd för offentligheten. När den publicerades 2008, fyra år efter hans död, som Carnets d´un vieil amoureux väckte den sensation. Fransk litteratur för att inte säga världslitteraturen hade fått sin första inblick i lusta efter 90.
Mathiot profilerar sina erotiska möten med återblickar på gångna tider.
Som när han skildrar ett rendez-vous på elegant restaurang i januari 2003 och minns att han just där dansade med vackra Annette 1929 till ett självspelande piano. Ah hur mycket härligare lever han inte idag.
Är det regnigt piggnar han till vid minnet av hur solen sken i april 1931 när han hade vackra Sisi i sina armar.
Dock förvandlas trofasta Mado med den nya situationen. Hon blir en tigrinna med vulkaniskt temperament, han medger att utbrotten är en plåga. Men inte tal om att bryta. Som han skriver: våra kroppar hungrar efter varandra som om vi var nygifta.
Nygifta skriver han faktiskt. Men när Mathiot skildrar Mados nakna prakt är hon högt ovanför samhälleliga institutioner. Hon skimrar som en pornografisk fantasi med särade lår, strålande ögon och ymniga stön av vällust.
Dagboken slutar i katastrof när Mathiot utsätter sig för en 36årig kvinna.
De sista sidorna, skrivna på äldreboendet, är något av det svartaste jag läst.
Han avslutar dagboken mitt inne i ett ord.
Ursinnig antar jag.