i gullregnets tid

I parken blommar gullregnet. Le cytise en fleur.
I min ungdom under ett par somrar guidade jag turister i Stockholm. I början på juni blommade gullregnet på rader av platser. - That´s laburrrrrnum, kurrade mina amerikanska damer ur sitt blåa hår och insisterade på att gå av bussen och ta bild. Då tog deras män chansen att fråga mig diskret om det fanns nåt som dom sa little boys room eller rest room eller bathroom.
Det gjorde det inte förrän vid Stadshuset och dit var det 90 minuter.
Gullberg må dikta som han vill om vindar som inte bryr sig om förbud i gullregnets tid. Har man mött mannen som inser att det återstår 90 minuters helvete för chansen till en drill är laburnum inget träd för en karl.
Syrenerna i parken har ljuslila klasar, jag hade hoppats på litet tjusigare sorter.
Som franska praktsyrenen Madame Lemoine.Hon fanns i min mammas berså där hon lät
sina stora överdådigt doftande vita behag välla fram ur grönskan.
Mamma vårdade också en mörklila elegant som Andenken an Ludwig Späth, en nyans som i sen skymning gav trädgården en hemlighetsfull glöd.
Hur mycket jag än googlar får jag inte reda på vem denna madame Lemoine var .
Ludwig Späth däremot hade en gigantisk handelsträdgård i det wilhelminska Berlin.
Hans son Hellmuth tog över och gick på 30-talet in i nazistpartiet för att få uppdrag. Dock kunde han inte med nazismen, sa sin mening , spärrades in i koncentrationsläger och avrättades l945. Syrenen som glöder borde göra det till hans minne.
Men så är det inte.
Idag i Paris är det småkallt och mulet. Man tackar. Allt som
saktar ner blomningen är utmärkt.
Som kastanjerna som står i en tät skog på nedre delen av Champs Elysees fram till Place de la Concorde och är ett vitt böljande hav av blom.
Som den röda kastanjeprakten runt place des Fêtes.
För att inte tala om de gracila kinesiska kejsarträden - Paulovnia Tomentosa - som kantar avenue Laumière, den ljuvliga lilla gatan på andra sidan min park mellan place Armand Carrel och avenue Jean Jaurès. Sol och litet värme har fått kejsarträdens klasar att spricka ut här och var. Det är stiligt mot de nakna mörka grenarna. Trädet blommar med stora intensivt blå klasar tills löven kommer - stora hjärtformade blad.
Precis som kastanjeblommorna är klasarna vända uppåt mot himlen i 90 graders vinkel mot grenarna låt vara att tyngdlagen överväldigare några av dem med tiden.
"Börnenes sommerjuletrae" sa Andersen om blommande kastanjer. När en gata som avenue Laumière kantas av klasarna i blått är det snarare julafton. Hela gatan lyfter mot himlen.
Varför en sån prakt i mitt föga välbärgade arrondissement?
Jag frågade trädgårdsavdelningen för staden Paris som har en pigg nätsida.
Beskedet var att ingen vetat så mycket om sorten vid planteringen och kanske avstått från den om man anat att kejsarträdet är ett av de mest snabbväxande träd som finns.
Pas très chic som det heter om flickor som äter för mycket.
Jag älskar dessa eleganta hungriga kejsarträd. Vad vore det runda föga glamorösa torget place Gambetta utan sin krans av kejsarträd?
Chansen att träden ska glädja andra än bofasta är liten. Inga turistbussar passerar nånsin avenue Laumière och än mindre place Gambetta. Ändå är det så lätt att hitta de kejserliga smultronställena. Ta metron no 5 till Laumière med rulltrappa upp direkt på den oemotståndliga lilla avenyn. Sitt ner på uteserveringen. Sucka av lycka.
Bo på hotellet till höger, http://www.hotel-lelaumiere.com/
ett prisfynd. Kolla bageriet. Ta sen buss 60 som går uppför avenyn till parken och sitt kvar till ändhållplatsen Gambetta. Där på Gambetta finns även ändhållplats för underbara bussen 69 som går förbi Bastiljen och fortsätter förbi Champs de Mars, en äventyrsresa ut och in i arrondissementen.

Kvällssolen har landat

En månad efter vårdagjämningen är det kvällssol på min terrass. Försommarkvällens solnedgång glittrar och lovar poesi och romantik minst fyra månader framöver.
Terrassen är ett besvärligt uterum 12 m lång och en knapp meter bred. Har äntligen förstått att det inte finns plats för blomlådor. Det får räcka med en ljusslinga för utomhusbruk snodd runt järnräcket. Så kan man utan hinder stå där med ett glas champagne ja vara ganska många som står där och hänger litet skönt. Balkongen utanför biblioteket är en annan sak. Där ligger solen på hela dagen. Pelargonbalkong. Varma dagars paradis under stora parasoll, svalt rosé, vit duk oliver böcker och musik. Inget slår mitt liv. Det är julafton varje dag.
På onsdag visar min filmkanal i tv Ingmar Bergmans melodram från l952 Kvinnors väntan.
Ett avsnitt är inspelat i min park. Hur hittade han dit. Förutom att ta sig hela vägen till den här delen av stan i tidigt 50 tal.
Kanske fick han hjälp av familjen Bjurström detta formidabla stycke svensk-fransk kultur- inte talade Bergman franska.
Nån måste ha fixat rubbet åt honom. Inklusive tillstånd att filma. Numera tar stan så bra betalt för filmning i parken att filmteamen aldrig går in där utan ordnar med filmning på gatan utanför parkgrindarna. Helst filmar dom nattetid. Jag har vaknat flera gånger av det starka ljuset.

Mon oncle och litet till

Det underbara cinemateket i Paris har just invigt sin första utställning om Jacques Tati som ifall han varit mitt ibland oss hade varit 102 år. Aldrig har han varit så utmanande som idag.
Utställningsaffischen i metron har censurerats av parisiska tunnelbanebolaget RATP. Affischen föreställer onkeln på cykel iförd ljus regnrock, knölig hatt och pipa. På pakethållaren en förtjust ung nevö med stort flin. Detta är för mycket för RATP. Gissa vad dom tagit bort.
Det finns alternativ: gossen bakpå sitter inte i barnsäker sits. Varken gossen eller onkeln bär cykelhjälm. Men detta får passera. Det RATP tar bort är onkelns pipa.
Istället har RATP placerat en pinne i onkelns mun som längst ut har en rörlig snurrande mojäng, ett arrangemang som ser trafikfarligt ut på alla vis.
RATP anser sig ha stöd i lagen för att ta bort pipan. Lager säger att rökning inte får uppmuntras. Hälsoministern Roselyne Bachelot däremot har skrattat ut RATP och det i många tv-inslag.
Ett annat nöje är den dånande påkostade och roliga utställning Le siècle du jazz, jazzens århundrade som satt fart på det utsökta världsmuseet Quai-Branly. Film, måleri, tecknat ackompanjerar musik som live eller inspelad bultar dunkar viskar, sliter suckar drar och slingrar sig om hjärtat. Man faller ned utmattad på museets berömda servering.
Måndagar är mycket stängt men på kvällen 20 april börjar auktionen på en av de vackraste konstsamlingar jag sett som tillhört filmregissören Gérard Oury och nu säljs av hans
dotter filmregissören Danièle Thompson. Hon behöver stålar för restskatter.
Samlingen har 300 objekt som inför auktionen visats på båda sidor Atlanten. Auktionen äger rum i ståndsmässig lokal: Marcel Dassaultpalatset vid rond-point mellan avenue MOntaigne och Champs-Elysées, just nu vackert inramat av blommande kastanjer. Hjärtat i samlingen är
fauvisterna. Inte svårt falla i trans inför prakten. Bara en sån sak som 35 målningar och 80 teckningar av Raoul Dufy. Inte svårt hålla auktion heller trots finanskrisen. Ingen har glömt att senaste stora auktionen i februari slog alla rekord när
föremålen efter Yves Saint Laurent gick under klubban.
Ingenstans är samlingar så älskade som i Paris.
Som på Jacquemart-André, ett makalöst privatpalats och museum vid boulevard Haussmann där förutom Roslins självporträtt i en av salongerna besökaren alltid kan räkna med
glädjen i muséets kontakter med internationella smultronställen.
Just nu och för första gången i Frankrike visar museet den berömda Altenburgsamlingen, som är madonnamålningar från Siena och Florens skapade mellan 1200-1400talet,
ett italienskt Bysans av översinnlig prakt skimrande av guld, målat på trä, ömtåligare än fjärilsvingar. Ja självklart i entrén en elegant salong med serveirng.
Utöver buss och taxi ser man alltmer motorcykeltaxi.
Billigast är två bolag som endast kan bokas på internet, inte tillåter avbokningar och utmäter straffavgifter om man inte är i tid.
Som Citybird med happy hours mellan 11 och 15 medan det andra lågprisbolaget Motocab (som kallar sina mc-taxis Motojet) tar 18 euros oavsett hur lång sträckan är i Paris.
Det ser kul ut med passageraren bakpå glatt vinkande under enorm hjälm.
Staden Paris tycker folk ska cykla och med systemet Vélib kan
man
hyra en lätt igenkännlig cykel från uppställda hållplatser. Men senaste olycksstatistiken
visar att cyklister lever farligt. Ännu mer olycksdrabbade är scooterförarna.
Allra farligast är att vara fotgängare. Hälften av de omkomna fotgängarna uppges inte ha sett sig för.
I min park är det försommarvackert med blommande syrener och solnedgång i grönskan.
Men det hjälps inte. Dit in kommer man inte efter halv nio. Då har vakten blåst i sin visselpipa och låst grindarna.
.