Talkin´ dames

Länge trodde jag att jag var ensam svenska i 19 e arrondissementet runt parken Buttes Chaumont. Men vi är hela nio stycken suédoises - et comment! And how!
Häromdagen träffades vi hos Marianne som bor med Sigvard i en dröm till lägenhet högst upp i nybyggt hus på högt belägna avenue Simon Bolivar. Nedanför stora fönster och magnifik terrass brer Paris ut sig med tinnar och torn glittrande i soldiset. Notre Dame ligger rakt föröver. Upplevelsen är hisnande som anstår ett liv på höjderna i Paris.
Eyvind Johnson är nog förste svensk att skriva om hänförelsen att ha Paris nedanför sig i söder och "i fågelsikt". I boken Tidens gång från 1953 - sannerligen inte en av hans bättre - skildras
utsikten framför öppet fönster i hotellrummet högst upp på högt belägna hotellet på rue Desirée vid Gambetta under fattigt 20-tal. Inte lika högt som hos Marianne men högt nog i backarnas
20 e arrondissement.
Jag har också utsikt från mitt högt belägna forte utefter parken men mina fönster vetter mot nordost. Jag ser trädtopparna i Buttes Chaumont och ett stadslandskap av vita höghus bakom parken, det måste vara utefter avenue de Flandre och sen ser jag riktigt långt bort där det är rena landet. Inte en känd byggnad nånstans. Men en del näktergalar och koltrastar i gryningen.
Inger Bjurström, de nios grand old lady, berättar att hon kom till Paris som nygift 1948.
Det var ett fattigt efterkrigsParis med bostadskris och ransoneringskort. Det råkade vara samma år som mina föräldrar också kom till Paris med Nordexpressen från Stockholm - direktvagn som ingenting - knappast för att bosätta sig. De satt på Café de la Paix i solen.
Mamma berättade jämt om det befriande i att vara i det befriade Paris.
Hon nämnde aldrig horrörer som damtoaletter med hål i golvet. Mamma avskydde gnäll om detaljer.
Tåget hade gått genom det befriade Tyskland som till skillnad från Paris inte hade ett helt hus nånstans. Om det berättade hon mycket.Vi fick veta att barn tiggde utefter banan. Det fanns inte tv på den tiden. Man växte upp med en mamma som sett.
Sen när man i tonåren på somrarna tillbringade ett par veckor på europeiska sommaruniversitet hade alla jämnåriga varit barn under kriget. En gång bodde jag i samma rum som en
holländsk flicka. Hennes barndom var ett japanskt fångläger i Indonesien. Nätterna igenom grät hon.
Det är inte så längesen varje svenskt tåg hade den europeiska magin fastskruvad under kupéfönstren, en liten vit emaljplatta som sa vad ingen längre säger: "Luta Eder icke ut" med översättning till fyra språk:."Nicht hinauslehnen. Do not lean out. Ne pas se pencher en dehors. E pericoloso sporgersi".
Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm var och hur man än bor.
Jag rekommenderar småländskt underställ i ullfrotté skapat för jägare på pass i skogen.
Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls. Han fanns nånstans utanför.
Kunde han nån franska då undrar jag. Jo säger Inger det kunde han.
Jag frågar för det har funnits korrespondenter för svenska tidningar och radion i Paris som inte kunnat franska. Det löstes med fransktalande svenska flickor som åtog sig att läsa tidningarna, svara i telefonen, ordna intervjuer och allt möjligt annat och detta för en spottstyver. Den storyn borde berättas nån gång.
Nu blommar påskliljorna på knallgrönt gräs i Buttes Chaumont. Man ser det när man går ut från Mariannes port. Går jag sen till vänster nerför den kurviga avenue Simon Bolivar mot saluhallen marché Sécretan, passerar jag bageriet Änglabullen, La boule d´Ange.
Namnet är en lek med ordet för bageri, "boulangerie" berättar ägaren, la patronne, en av de nio hos Marianne.
Les suédoises kör hårt.