tv och politik

Fransk tv är sen starten en story om politikermakt. Det kan förstås sägas om public service tv i alla EU-länder. I Sverige inte minst. Men medan Frankrike årligen publicerar rader av böcker om sin tv finns inte genren i Sverige överhuvud.
I Frankrike älskar man sin tv. I Sverige kan ingen sin tv-historia. Ingmar Bergman som älskade tv passionerat har aldrig presenterats i Sverige som geniet som begrep lilla rutan. Inte ens fast han globalt satte svensk tv på kartan med revolutionerande idéer. Det hjälps inte att tv är vår tids största kultur. I Sverige är det en dogm att tv ska vara kulturen som inte räknas.
Den förste svenske politiker som begrep att använda tv var Olof Palme. Som tv-personlighet är han fortfarande oslagbar och ändå finns 23 år efter mordet ingen enda analys av hur han handskades med ett medium där John F Kennedy varit förebilden.
Kennedy inspirerade åtskilliga europeiska politiker att använda sig av tv som många böcker konstaterat. Men eftersom denna litteratur om politiker och tv är angloamerikansk har ingen noterat att Kennedys skickligaste efterföljare är just precis Olof Palme. Tro en gammal tv-krönikör. Hans temperament, otålighet, intellektuella snabbhet passade tvmediet perfekt. Vad publiken tyckte om vad han sa spelar ingen roll. Poängen är att han lämnade ingen likgiltig.
Denna egenskap förenar faktiskt Palme med Frankrikes Sarkozy.
Men där går sannerligen gränsen. TV triggar rena bulimin hos Sarkozy, ett tvångsmässigt behov att exploatera den verkligen ansenliga presidentmakten för att bokstavligen kontrollera tv på alla nivåer. Medan både Mitterrand och Chirac inför medierna ryckte på axlarna gör Sarkozy ingen hemlighet av att han har järnkoll på allt som sägs om honom i både tv och radio.
Han hade bara suttit ett halvår vid makten när han raskt lade under sig
public service-tv:n France Television. I januari 2008 och utan att någon inom public service eller i regeringen hade en aning i förväg, lanserade han som sitt eget det gamla vänsterkravet
att ta bort tvreklamen i France Television.
Det skulle dessutom ske utan höjning av tvlicensen som råkar vara en av de lägsta i Europa. Han lät också förstå att han inte kunde se skillnad på public service tv och de kommersiella kanalerna vilket fick tvchefen de Carolis att kalla Sarkozys uttalande dumt oförskämt och kortsynt. Kriget hade börjat.
Sen utsåg Sarkozy sig själv till att i fortsättningen utse cheferna för tv och radio i allmänhetens tjänst.
Efter två år vid makten granskas nu Sarkozys framfart i boken "Canal Sarkozy" av två medarbetare vid dagstidningen Le Parisien, Renaud Saint-Cricq och Frédéric Gerschel.
en hårresande redovisning om hur gärna presidenten tar sig tid att rycka i tåtarna.
Han såg till att fransk tv:s legendariske nyhetsankare Patrick Poivre d´Arvor, PPDA i den största franska kanalen, kommersiella TF1, fick sparken.
Sarkozy hade intervjuats flera gånger på ett sätt varken Sarkozy eller publiken glömt. Så en dag var det klippt. Förra sommaren fick PPDA mitt under en tennismatch på Roland Garros veta att han fått sparken. I hans ställe kom Sarkozys favoritkandat en betydligt yngre snygg blondin, Laurence Ferrari. Tittarsiffrorna sjönk men än sen. Sarkozy var av med en nagel i ögat. Och alltfler kallade honom en korsning av Putin och Berlusconi.
I februari i år kallades den mäktige programchefen vid public service tv upp till Elyseepalatset där Sarkozy upplyste honom om att hans gamle vän, rocksångaren Johnny Halliday
hade en son som ville ha egen talkshow i tv. Sarkozy tyckte lördag eftermiddag borde passa. Programchefen hade kurage att vägra även denna gång. Ett halvår tidigare han nämligen blivit utskälld av Sarkozy vid en glittrande mottagning för att en annan av presidentvännerna, fotografen Arthur Arthus-Bertrand endast hade fyra tvprogram om året. Det offentliga bespottandet åtföljdes av en kvarts föreläsning om presidentens syn på kvalitet i public service tv.
Nyligen har radiochefen bytts ut för att Sarkozy inte kunde med en satiriker i en av radiokanalerna.
Det mest rafflande i boken är dock skildringen av det spända förhållandet mellan tvchefen de Carolis och Sarkozy.
Men om situationen i franska tvlandskapet intresserar inte public service nationerna i övriga Europa. När Sveriges television, SVT, nyligen höll en särskild public service dag i Stockholm var ingen företrädare för France television var inbjuden.
Typiskt nog var brittiske tvchefen det stora numret . Lika litet som SVT vill han låtsas om Europa och public service.
Eller läget för hela tvlandskapet när som i Frankrike en maktfullkomlig president utöver public service har idel kompisar som ägare till den kommersiella tv:n.
Tiger gör också samarbetsorganisationen för public service tv och radio i Europa, EBU i Génève
Men räcker det verkligen för EBU att vara känt för att stå bakom Melodifestivalen?
Det som pågår i Frankrike angår alla.