I wish that you love me

Just så - I wish that you love me - skulle hon förstås aldrig ha uttryckt sig, prinsessan Diana
men det säger hon i alla fall i de kommande memoarerna av fd franske presidenten
Giscard d´Estaing.

Att de två upplevt en love story i mitten på 1980talet när hon ännu är den olyckliga prinsessan av Wales är nyheten på sommarens sista dag.
Det är Le Figaros insiktsfulle Etienne de Monthéty som ensam i fransk medievärld erhållit ett förhandsexemplar av memoaren som publiceras i slutet på månaden.
Varför vill nu den 83-årige ledamoten av franska akademien ta bladet från mun?
Riskerar han inte att med skildringen av sitt liv som objekt för Dianas kärlekshunger öppna den Pandoras ask av monsteraptit på damer som är ett med hans person? Ingen kommer att erinra sig att han ändå genomförde stora och viktiga förändringar som fri abort och kvinnor i regeringen.
Eller missunnar han Sarkozy dennes första tjing på att ha infört jetsetfolk i Elyseepalatset? Eller vill han avvärja besvärande frågor om den afrikanska diamantaffär som verkligen hindrade hans återval 1981. För att inte tala om hans aktstycke Lissabonavtalet som stått hela EU så dyrt.
Eller släpps boken till en utvald journalist i Le Figaro för att ta loven av höstens två andra memoarförfattare som ärkefienden Chirac och förre premiärministern Balladur båda laddade med obekväma påminnelser.
Romansen är ett surrealistiskt aktstycke. Diskretion en hederssak förstås. Precisa detaljer serveras i fiktionform. De älskande kallas franske presidenten Jacques-Henri Lambertye och den vackra olyckliga Diana har blivit Patricia prinsessa av Cardiff - en stad belägen i Wales.
Hon får presidenten att springa uppför trapporna till Elyseepalatset med
" hjärnan i lågor och hjärtat bultande av lycka".
Ett passionerat möte äger rum i en villa på Cap d´Antibes som tillhör
" en syster till svenske kungen". Där får presidenten höra av Patricia att han inte tillräckligt visar sina känslor och då för första gången ger han sig hän.
- Jag smeker långsamt hennes ben och hennes hand följer min..." heter det.
För en svensk är det onekligen intressant att svenska kungahuset i denna ömtåliga angelägenhet visat stor generositet gentemot en republikansk president.

Franska medievärlden jublar. Veckans Paris Match gör omslagsbild på de tu från 1994
på välgörenhetsgala och slår upp storyn på tio rikt illustrerade helsidor, dock ingen bild från den tjusiga Rivieravillan.
Denna aperitif inleder den stora mediahändelsen:rättegången i Clearstreamaffären. Dokumenten väger 40 ton efter att frågan utretts sen 2004. Kändisar påstås falskeligen ha konton i skatteparadis. Till de utpekade hör Sarkozy övertygad om att hans ärkefiende f. premiärministern Dominique de Villepin, DDV, ligger bakom för att stoppa hans väg till presidentposten.
Inte så få menar att Sarkozy nu vill manipulera rättsväsendet så att DDV fälls och inte kan konkurrera om presidentposten 2012.
I morse infann sig i rätten den aristokratiske poeten och Napoleonspecialisten DDV som år 2003 höll ett så ståtligt tal mot Irakkriget i FN:s säkerhetsråd.
Den här gången framträder han som Mirabeau. Press och publik väntade - somliga sen fyra på morgonen -på gården till den rättssal där en gång Marie Antoinette dömdes till döden för att se DDV omgiven av sin familj presentera sin oskuld.
- Jag står här genom min motståndares besatthet, han som är republikens president. Jag kommer att frias i franska folkets namn", deklarerar han.
Jubel utbryter. DDV börjar dagen som hjälte.
Det är ståtligare än Sarkozys försäkran:- Jag ska hänga den skyldige i en slaktarkrok."