Min vittre bloggkollega http://www.tidenstecken.wordpress.com/ läste
en tysk lokaltidningsintervju med chefen för chokladföretaget Halloren i Halle i det forna Östtyskland. Chefen berättade om konsten att göra bröllopspraliner för
svenska Cloetta.
Men om Hallorens närvaro i chokladaskarna har Cloetta inte ett ord i sin press release inför lanseringen.
Cloetta -känd för sin kexchoklad - deltar i prylvimlet bland 16 svenska företag runt kronprinsessans bröllop. Royal Wedding Chocolates ska säljas i sex versioner. Varje såld förpackning innebär en liten slant till det kungliga parets bröllopsfond för barn och ungdom.
Målsättningen är att stå för något gott.
Men chokladen kommer alltså inte från Cloetta utan från Tysklands äldsta chokladföretag (från 1804). Dit till Halle reste en grupp från Cloetta i slutet av förra sommaren. Det blev tillsammans sex besök för det slutliga resultatet Royal Wedding Chocolates skriver lokaltidningen, Mitteldeutsche Zeitung den 31 mars.
Något för alla chokladälskare utlovar Cloettas projektchef Tony Wiréhn i press releasen.
Är hovet med på noterna?
Halloren hade som enda marknad efter andra världskriget och fram till murens fall det föga kulinariska DDR.
Chocofilens undran är förstås på vilket sätt kvalitetsmedvetandet ändrat karaktär efter 1989. Och vem undrar inte varifrån Halloren köper in den kakao som använts i Royal Wedding Chocolates? Nyligen har Sveriges television, SVT, visat en dokumentär om barnarbetare på de stora plantagerna i Västafrika där kakaobönan forastero skördas. Den bönan växer snabbt, kakaon är den billigaste och aromen blygsam. Bristande smakupplevelser begravs alltid med mycket socker i den färdiga chokladmassan. Så kan priset hållas lågt.
Socker är det mycket av i Royal Weddings Chocolates - ingen mörk choklad ingår (dvs innehåller mer än 60 procents kakaohalt. Ju högre kakaohalt desto mindre socker. För mörk choklad värdig en hovleverantör krävs bönor av hög kvalitet som criollo och trinitario vilka i sin tur odlas i liten skala i Sydamerika, Indonesien, Madagascar, Hawaii).
Enligt presentationen från Cloetta används i Royal Wedding Chocolates det sockrade sortiment som kallas mjölkchoklad och "semi-sweet" .
Den tyske chokladchefen Klaus Lellé berättar för reportern Antonie Städter att Halloren blev intressant för Cloetta genom sin specialitet, en särskild höjd på fyllda chokladbitar så det blir plats för mer fyllning. Konstig svensk smak tycker Lellé om Cloettas satsning på fruktfyllningar alltifrån lingon.
En chocofil vet att fruktfyllning betyder ännu mer socker i chokladbiten utöver det socker som redan finns i själva chokladen. Produkten för tanken till snask snarare än en av Cloetta utlovad
exklusivitet såvida man inte som exklusivitet räknar att inte säga till nån att alltihop gjorts av Halloren.
I reportaget berör inte Lellé kvaliteten på chokladen. En sån diskretion är kanske en kvarleva från DDR-tiden.
Reportern är så diskret att Lellé inte ens får frågan hur Tysklands äldsta chokladföretag accepterar att framträda i Sverige under pseudonymen hovleverantören Cloetta.
I Paris chokladvärld tiger man aldrig om varifrån kakaon kommer, vilka bönor som använts och
vilka skapare som står bakom denna sinnlighetens haute couture,yppigt exponerat
och rakt på sak i alla detaljer vid säsongerna påsk och jul.
Jag valde påskchokladen som ingrediens i säsongens innebakelse, millefeuille, tusenbladaren. Fyllningen mellan de spröda degbladen är traditionellt vaniljkräm men numera finns också chokladfyllning. And how. Et comment.
I Sverige finns en konstig motsvarighet till tusenbladaren kallad Napoleonbakelse. Den är rosa på ovansidan vilket ska föreställa hallonsylt och nedanför vilar en blandning av sk vaniljkräm och grädde vilket betyder att de spröda lagren alltid är blöta och sega. Vad hallonsylten fyller för funktion har jag aldrig förstått. Inte heller varför svenska tusenbladsdegen stannar kvar länge i gommen som en hinna av flottighet. Napoleon är ingen höjdare precis.
En äkta tusenbladare förutsätter förstklassiga ingredienser i varje moment. Fyllningen innehåller aldrig grädde utan blandas med
mascarpone för att hålla de tunna degbladen spröda. Och givetvis solkas inte skapelsen av det svenska kondisets trista särart, halvfabrikaten.
Jag tar bussen tvärs över stan - gudomliga 69:an från ändhållplatsen Place Gambetta - för att nå bakelsernas Mount Everest, den berömde bakelsekungen Philippe Conticini och hans butik, La patisserie des reves (http://www.lapatisseriedesreves.com/), drömmarnas kondis, på 93 rue du Bac. helt nära 69:ans hållplats mitt i det 7:e arrondissementets särskilda saligheter.
När jag gapat färdigt inför absolut tomma diskar och fat möttes jag av expeditens medlidsamma leende. Man måste komma på morgonen förklarade hon.
Nästa gång satte jag mig på bussen före soluppgången.
Paris är större än du nånsin tror. När jag väl kom fram var kön lång i butiken.
Men vilket paradis att öppna dörren till! På fat och diskar låg Conticinis moderna tolkningar av det klassiska franska patisseriet och som just därför kommit på modet igen.
Kunderna har vuxit upp med sortimentet på faten, de ljuvliga dofterna är den vackraste delen av den nationella identiteten.
Jag hör saliga suckar inför Conticinis förmåga att nå nya höjder med små ändringar av ingredienser och oväntade upptäckter i den arkitektoniska formen.
Framför mig i kön trampade en man med pyjamas under rocken ty det var söndag morgon.
När min tur kom möttes jag av nej. En millefeuille? Aldrig i livet. Ja men de ligger ju där utropar jag. Javisst men man köper inte en enda. Man måste köpa minst två.
För l´extase supreme (ursäkta jag har inte tecknet circonflex på min dator) är priset motsvarande 70 kr per millefeuille. Jag behövde ingen betänketid. Två millefeuille och låt det gå undan.
Den ena hade en ytterst sparsamt sötad fyllning av tre sorters vanilj - den andra hade en aromrik chokladkräm av utvalda criollobönor lika sparsamt sötad och med lång eftersmak.
Med ekvilibristisk hand veks de båda i origamiskt mysterium med specialgjort papper till ett litet paket och placerades sen i smultronrosa papperskasse.
Smygätande på bussen hem var inte att tänka på.
Millefeuille kräver sannerligen assiett. Denna bakelse ska ligga på sidan för att ge gaffeln rätta kraften i mötet med de spröda tunna degbladen utan att fyllningen kläms iväg åt alla håll.
Det är ingen konst att äta två stora millefeuille alldeles själv.
