kulturhuset - ädelstenen som räddades.

Carl Bildt meddelar intervjuad i radion att kulturhuset i Paris inte är hotat.
Meddelat denna 23 juli när regeringen offentliggjorde utrikesdepartementets -UD:s - besparingsplaner. Ett saftigt underskott i departementets budget sedan många år måste självklart åtgärdas. Men idén att spara genom att lägga ner kulturhuset
härrörde knappast utifrån mogna överväganden från exempelvis den av riksdagen begärda blocköverskridande granskningen av utrikesförvaltningen. Carl Bildt har utformat besparingsprofilen.
Visst är det han som är departementschef. Men med en av okultur asfalterad regering och en ännu mer tigande riksdag profileras det fasansfulla läget: inget motstånd bjudet kulturföraktet maskerat som besparing. Bildt har tvärtom kunnat exploatera sin makt som en hel Sarkozy.
På pricken kommenterade generaldirektören för Svenska institutet Olle Wästberg nedläggningshoten den 19 juni på Svenska Dagbladets Brännpunkt: -Märkligt nog står på Utrikesdepartementets besparingslista de två svenska utlandsverksamheter som huvudsakligen arbetar med kultur: generalkonsulatet i New York och kulturhuset i Paris."

Kulturministern fick inte följa med Bildt när denne i februari inspekterade kulturhuset i Paris.
Han valde att ta med sig handelsminister Ewa Björling. Hon i sin tur hade inga störande insikter förstås eftersom hon inte haft en aaaaning om att kulturhuset överhuvud fanns. Eftersom hon inte vetat att det fanns var det väl heller ingen som skulle bry sig om huset lades ned - ja så antar jag att resonemanget gick mellan henne och Bildt på flyget hem.
Dålig smak som Le Figaros kulturkrönikör beskt karakteriserade nedläggningshotet.
Stödet för kulturhuset i fransk press har varit en grann påminnelse om kraften i det svenska kulturutbytet.
En fd fransk ambassadör i Stockholm skrev ett upprört inlägg i Dagens Nyheter. Det senaste vassa inlägget i svensk press finns idag på Aftonbladets kultursida skrivet av den vittre f. kulturattachén i London, Torsten Kälvemark (http://www.aftonbladet.se/, klicka på kultur)
Lägg till detta den stora betydelsen av Olle Wästbergs tuffa kamp bakom kulisserna.
Speciellt för denna blog kommenterar han dagens beslut:
- Det är glädjande att att regeringen inte gick vidare med tidigare planer att lägga ner det svenska kulturhuset i Paris. Det är naturligt att utrikesdepartementet vänder varje sten i strävan att spara pengar och det var bra att man insåg att kulturhuset är en ädelsten som betyder mycket för de svensk-franska förbindelserna.
- Kultur i vid bemärkelse spelar en långt större roll i åtskilliga europeiska länder än i Sverige. Vårt land borde utnyttja EU-ordförandeskapet
till att väcka intresse för svensk kultur. Nu spelar kulturutbytet en alldeles för underordnad roll."
Den svidande anmärkningen vet var den tar.
Kulturhusets oskattbare föreståndare Mikael Jönsson, måste nu se till att Olle Wästberg besöker oss i Paris. Inte bara för att vi är många som vill träffa honom. Utan för att kampen fortsätter.
Jag menar hur kan det komma sig att man kan höra Kulturnytt i radions P1 med hån i rösten definiera kanelbullarna i kulturhuskaféet som uttryck för vad skattepengar används till. Och hur kan det komma sig att svenskar
som besöker Paris inte har en aning om att de äger ett palats mitt i det populära Maraiskvarteret? Varför är inte palatset en lika självklar upplevelse av Paris som att vandra runt i Marais eller en båttur under broarna?
Man kan inte skylla på att kombinationen palats och kultur inte skulle tilltala svenskar. Tvärtom inget är mer uppskattat i Sverige.
Det traditionella midsommarfirandet sändes i år - av Sveriges television -
från ett praktfullt kulturcentrum som Läckö slott. För fjärde året i följd sänder samma tv kommande jul det enormt populära Stjärnorna på slottet där miljön - Häckeberga slott - omger kända svenskar i fem avsnitt inspelade under augusti. Senaste omgången belönades som
bästa svenska underhållning i tv år 2008.
Kan man hitta någon förklaring till att det svenskägda kulturpalatset i Paris är så okänt utifrån hur detta -hôtel de Marle - kom i svensk ägo?
Det köptes alltså 1965 av en av den svenska arbetarrörelsens allra tyngsta namn, den barske finansministern Gunnar Sträng.
Än sen om han hade stenhus i Gamla stan.
Än sen om beslutet visat sig vara det bästa han någonsin gjort.
Men ett palats i Paris som folkhemssymbol - vilken ohygglighet för
den svenska politiska korrekthetens stora kör bekämpande kapitalismen och hatande överklassen i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. Vilket förargelsens hus under decennier så kärva att det statsbärande partiets ledare mången gång måste ha avundats Sträng hans långt större handskmått.
Med andra ord dags för en permanentutställning om köpet
och vad som hände sen. En vandringsutställning förstås. Strängs folkhemspalats är stark svensk nutidshistoria.
En rejäl tvdokumentär skulle sitta fint dessutom.
Och så snygga broschyrer på vartenda svenskhotell i Paris om
hôtel de Marle, svenska institutet på rue Payenne.