sommartvång

Sommar i Paris bjuder på nåt av det vackraste som finns: blänkande svart asfalt utefter hela oändliga rue La Fayette ända bort till gare du Nord. Buss 48 kör utan andra hinder än trafikljusen. Det stökar inte till sig ens vid avenue Magenta.
Mitt på dagen är det tomt som mitt i natten. Den fulla prakten i detta inser den som bott i Paris ett tag.
En annan femma att det inte finns en tråkigare månad än augusti.
Överallt hänger den trista skylten "Fermeture annuelle". Semesterstängt heter det på svenska.
Där jag bor finns nu ingenstans att köpa tidningar på flera veckor.
Jovisst jag prenumerar på Le Monde. Jovisst jag kan köpa den välredigerade Le Parisien i snabbköpet om jag har tur. Men det räcker inte. Jag är tidningsnarkoman.
Pauvre de moi. Inte på flera veckor kunna gå rue Botzaris till första gathörn, slå in till vänster på rue des Alouettes och trängas i
den lilla tidningsaffären. Där är alltid fullt för där finns en sällsynt trivsam vrå för tipset. Hundar av alla storlekar gläfser på golvet.
Egentligen är butiken en buralist alltså säljer tobak frimärken och biljetten T+ till bussen, den som tillåter övergång under 90 minuter. Det är mycket sällsynt att där också finns tidningar men så välsignat är det på rue des Alouettes.
Då och då lägger jag två euros på en lott. Skraplott. På franska
skrapas inte, det klias. För det raka franska medvetandet är kliande symtomatiskt med flatlöss. En skraplott heter alltså flatlus på franska. En morpion.
Man frågar aldrig nånsin de trevliga innehavarna om de har morpions. Man ber om en morpion. Det är sånt man lär sig. Liksom att vara mycket glad över att inte heta Rut och att aldrig nånsin behöva underteckna en handling med det namnet.
Däremot ger jag gärna bort svenskt rutbröd till franska vänner. Pain de rut. Succén är given ty lika sant som Sverige är fantastiskt betyder "rut" brunst.
Mitt emot den nu oändligt igenbommade tidningsaffären ligger brasserie Olympe på vars uteservering man ska sitta njutningsfullt läsande sina tidningar. Utsikt över stora blomsteranläggningar på balkongerna i grannhuset och förstås träden i parken Buttes Chaumont.
De enda butiker som inte får slå igen som de vill är bagerierna i Paris.
Alltsen franska revolutionens dagar regleras de 1200 bageriernas öppethållande under augusti genom en lag från 1790.
Inget kvarter får enligt denna lag sakna bröd. Därför har 600 småbagerier tvångsöppet.
De bagare som struntar i detta och tar ledigt som de vill kan räkna med dryga böter, upp till 500 euros per dag.
Men ska det behövas? Det finns bröd i de ständigt öppna snabbköpen. Jovisst men det är INDUSTRIBRÖD.
I Sverige finns numera nästan bara industribröd. Det har varit fritt fram för de stora producenterna att asfaltera kvartersbagerierna. Ingen har rört ett finger för att bevara dem.
Nu går det svenska barbariet ett steg till: djupfryst industribröd levereras också till tidningskiosker som tinar det hela i
särskilda ugnar. Till doften av nybakt vänjs svenskarna vid att bröd inte behöver smaka.
Kampen är hård i Paris mellan småbageriernas artister och de mäktiga multinationella storbagerierna. Fältet lämnas aldrig fritt åt
fienden. Utöver tvångsöppna bagerier finns ett ständigt uppmärksammande av det goda brödet i de ljuvligaste böcker. Årligen rankas de 20 arrondissementens bagerier omsorgsfullt som ett fint vin.
Även Elyseepalatset stöttar: varje år tävlar bagerierna om
bästa baguetten i Paris. Vinnaren får leverera brödet till republikens president under ett helt år och erhåller därutöver evinnerlig ära.
De små bagerierna har dessutom självklart en daglig stor och hängiven kundkrets. Flera gånger om dagen ringlar brödköerna utanför bagerierna långt ut på gatan.
Kunderna vet exakt på vilka tider brödet just kommit ur ugnen.
Hur är det att inte bestämma själv över sin ledighet?
Jag ska fråga den svenska ägarinnan av La Boul´Ange på 100 avenue Simon Bolivar här i 19:e, ett förnämligt bageri som istället för kanelbullar har pain de raisin, russinbröd, formade som kanelbullar med betydligt finare deg.