Cloettas Royal Wedding Chocolates inte från Cloetta.

Tänka sig att hovleverantören sen 1922 chokladföretaget Cloetta inte gjort chokladen man säljer som Cloetta Royal Wedding Chocolates i snabbköp och turistbutiker från mitten av april.
Min vittre bloggkollega http://www.tidenstecken.wordpress.com/ läste
en tysk lokaltidningsintervju med chefen för chokladföretaget Halloren i Halle i det forna Östtyskland. Chefen berättade om konsten att göra bröllopspraliner för
svenska Cloetta.
Men om Hallorens närvaro i chokladaskarna har Cloetta inte ett ord i sin press release inför lanseringen.
Cloetta -känd för sin kexchoklad - deltar i prylvimlet bland 16 svenska företag runt kronprinsessans bröllop. Royal Wedding Chocolates ska säljas i sex versioner. Varje såld förpackning innebär en liten slant till det kungliga parets bröllopsfond för barn och ungdom.
Målsättningen är att stå för något gott.
Men chokladen kommer alltså inte från Cloetta utan från Tysklands äldsta chokladföretag (från 1804). Dit till Halle reste en grupp från Cloetta i slutet av förra sommaren. Det blev tillsammans sex besök för det slutliga resultatet Royal Wedding Chocolates skriver lokaltidningen, Mitteldeutsche Zeitung den 31 mars.

Något för alla chokladälskare utlovar Cloettas projektchef Tony Wiréhn i press releasen.
Är hovet med på noterna?
Halloren hade som enda marknad efter andra världskriget och fram till murens fall det föga kulinariska DDR.
Chocofilens undran är förstås på vilket sätt kvalitetsmedvetandet ändrat karaktär efter 1989. Och vem undrar inte varifrån Halloren köper in den kakao som använts i Royal Wedding Chocolates? Nyligen har Sveriges television, SVT, visat en dokumentär om barnarbetare på de stora plantagerna i Västafrika där kakaobönan forastero skördas. Den bönan växer snabbt, kakaon är den billigaste och aromen blygsam. Bristande smakupplevelser begravs alltid med mycket socker i den färdiga chokladmassan. Så kan priset hållas lågt.
Socker är det mycket av i Royal Weddings Chocolates - ingen mörk choklad ingår (dvs innehåller mer än 60 procents kakaohalt. Ju högre kakaohalt desto mindre socker. För mörk choklad värdig en hovleverantör krävs bönor av hög kvalitet som criollo och trinitario vilka i sin tur odlas i liten skala i Sydamerika, Indonesien, Madagascar, Hawaii).
Enligt presentationen från Cloetta används i Royal Wedding Chocolates det sockrade sortiment som kallas mjölkchoklad och "semi-sweet" .
Den tyske chokladchefen Klaus Lellé berättar för reportern Antonie Städter att Halloren blev intressant för Cloetta genom sin specialitet, en särskild höjd på fyllda chokladbitar så det blir plats för mer fyllning. Konstig svensk smak tycker Lellé om Cloettas satsning på fruktfyllningar alltifrån lingon.
En chocofil vet att fruktfyllning betyder ännu mer socker i chokladbiten utöver det socker som redan finns i själva chokladen. Produkten för tanken till snask snarare än en av Cloetta utlovad
exklusivitet såvida man inte som exklusivitet räknar att inte säga till nån att alltihop gjorts av Halloren.

I reportaget berör inte Lellé kvaliteten på chokladen. En sån diskretion är kanske en kvarleva från DDR-tiden.
Reportern är så diskret att Lellé inte ens får frågan hur Tysklands äldsta chokladföretag accepterar att framträda i Sverige under pseudonymen hovleverantören Cloetta.

I Paris chokladvärld tiger man aldrig om varifrån kakaon kommer, vilka bönor som använts och

vilka skapare som står bakom denna sinnlighetens haute couture,yppigt exponerat

och rakt på sak i alla detaljer vid säsongerna påsk och jul.
Jag valde påskchokladen som ingrediens i säsongens innebakelse, millefeuille, tusenbladaren. Fyllningen mellan de spröda degbladen är traditionellt vaniljkräm men numera finns också chokladfyllning. And how. Et comment.
I Sverige finns en konstig motsvarighet till tusenbladaren kallad Napoleonbakelse. Den är rosa på ovansidan vilket ska föreställa hallonsylt och nedanför vilar en blandning av sk vaniljkräm och grädde vilket betyder att de spröda lagren alltid är blöta och sega. Vad hallonsylten fyller för funktion har jag aldrig förstått. Inte heller varför svenska tusenbladsdegen stannar kvar länge i gommen som en hinna av flottighet. Napoleon är ingen höjdare precis.
En äkta tusenbladare förutsätter förstklassiga ingredienser i varje moment. Fyllningen innehåller aldrig grädde utan blandas med
mascarpone för att hålla de tunna degbladen spröda. Och givetvis solkas inte skapelsen av det svenska kondisets trista särart, halvfabrikaten.
Jag tar bussen tvärs över stan - gudomliga 69:an från ändhållplatsen Place Gambetta - för att nå bakelsernas Mount Everest, den berömde bakelsekungen Philippe Conticini och hans butik, La patisserie des reves (http://www.lapatisseriedesreves.com/), drömmarnas kondis, på 93 rue du Bac. helt nära 69:ans hållplats mitt i det 7:e arrondissementets särskilda saligheter.

Första gången jag var där var butiken helt renrakad klockan fyra på eftermiddagen.
När jag gapat färdigt inför absolut tomma diskar och fat möttes jag av expeditens medlidsamma leende. Man måste komma på morgonen förklarade hon.
Nästa gång satte jag mig på bussen före soluppgången.
Paris är större än du nånsin tror. När jag väl kom fram var kön lång i butiken.
Men vilket paradis att öppna dörren till! På fat och diskar låg Conticinis moderna tolkningar av det klassiska franska patisseriet och som just därför kommit på modet igen.
Kunderna har vuxit upp med sortimentet på faten, de ljuvliga dofterna är den vackraste delen av den nationella identiteten.
Jag hör saliga suckar inför Conticinis förmåga att nå nya höjder med små ändringar av ingredienser och oväntade upptäckter i den arkitektoniska formen.
Framför mig i kön trampade en man med pyjamas under rocken ty det var söndag morgon.
När min tur kom möttes jag av nej. En millefeuille? Aldrig i livet. Ja men de ligger ju där utropar jag. Javisst men man köper inte en enda. Man måste köpa minst två.
För l´extase supreme (ursäkta jag har inte tecknet circonflex på min dator) är priset motsvarande 70 kr per millefeuille. Jag behövde ingen betänketid. Två millefeuille och låt det gå undan.
Den ena hade en ytterst sparsamt sötad fyllning av tre sorters vanilj - den andra hade en aromrik chokladkräm av utvalda criollobönor lika sparsamt sötad och med lång eftersmak.
Med ekvilibristisk hand veks de båda i origamiskt mysterium med specialgjort papper till ett litet paket och placerades sen i smultronrosa papperskasse.
Smygätande på bussen hem var inte att tänka på.
Millefeuille kräver sannerligen assiett. Denna bakelse ska ligga på sidan för att ge gaffeln rätta kraften i mötet med de spröda tunna degbladen utan att fyllningen kläms iväg åt alla håll.
Det är ingen konst att äta två stora millefeuille alldeles själv.

som vanligt

Det är höstens första dag och 24 grader varmt om kvällen. Uteserveringarna är fullsatta vid midnatt.
Herr, es ist Zeit, der Sommer war sehr schön, som Rilke säger.
La rentrée, den glädjefyllda återkomsten till stan.
Återigen blomstrar trafikköerna i Paris med ursinnig kraft.
Återigen stängs gator av för passerande demonstrationståg och detta fast det inte är lördag.
Idag tågar arga postanställda.
Staten vill privatisera posten. Postkontor ska läggas ned.
I mina kvarter finns postkontor runt varje gathörn, jag har tre inom gångavstånd varav endast ett har kölappar.
Gemensamt har de ett ständigt köande.
I Sverige gick nedläggningen av postkontoren smidigt.
Här ska vi bereda oss på vad som kallas obegränsad strejk.
Dagens andra demonstration utspelas på place de la Republique där ursinniga mölkbönder kommit så långt i medborgarsolidaritet att de skänker bort 20 000 liter till behövande istället för att hälla mjölken direkt på gatan.
-Så ska det gå till säger min taxichaufför le beau Serge när vi kör en omväg runt mjölken. Han är grann som en tiger och kommer som ett skott när jag behöver honom. Så ska en man vara. Skånska Anna Anka i tv 3 -serien Svenska Hollywoodfruar har fått ett och annat om bakfoten om kvinnorollen.
-On est d´accord Serge, säger jag.
Idag visar tv även hur polisen raserar det ökända flyktinglägret den sk djungeln i Calais. Regeringen skyller på att lägret styrs av en maffia av människosmugglare. Genom att i god tid upplysa om razzian hade alla människosmugglare hunnit sätta sig i säkerhet. Framför tvkamerorna gråter de få flyktingar som stannat kvar, de flesta enligt polisen minderåriga.
Hundratals hann försvinna till Paris.
I Paris får de inte vara. Det är inte längesen polisen rensade det flyktingtäta
området runt gare de l´Est ned till kanalen Saint Martin. Den socialistiske borgmästaren Delanoe utbrast i tv inför kritiken:-Hitta på nåt bättre själva".

Under tiden har Sarkozy anlänt till New York med vackra Carla.
Kvar i Paris finns en odugligförklarad regering.
Företrädarna i ämbetet reste utomlands med fullt förtroende för regeringen.
Inte så längre. Presidenten i Sarkoland stoppar landets alla nycklar i fickan, tar med
hela skaran av rådgivare -mäktigare än regeringen - och låter sen
telefonlinjerna glöda från USA till Paris.
I ett land av brutala hackordningar identifierar sig otaliga fransmän med den hunsade premiärministern.
I opinionsmätningarna är Fillon alltid mer populär än Sarkozy. Enligt senaste mätningarna mer än nånsin.
Fransk tv krälar i stoftet med en historisk blixtutryckning för att intervjua presidenten i New York. De två största kanalerna, kommersiella TF1 och allmäntvkanalen France 2, flyger över respektive kanals nyhetsankare, plus stort tvteam och som lök på laxen tvföretagens högsta chefer som uppvaktning för en enda dag. Eftersom intervjun sänds inom ramen för kvällens nyhetssändning blir det publik också.Ingen ska missa Sarkozy från 44:e våningen i franska FN-delegationens lokaler. För säkerhets skull valsar valda delar av intervjun sen runt i landets fyra särskilda nyhetskanaler i timmar efteråt. Kul för Sarko att Frankrike har ett stort tv-landskap.
På G20 i Pittsburgh kommer nästa framträdande av "den lille dvärgen" som kortväxte Sarko kallas av sin långbente fiende, förre premiärministern Dominique de Villepin, alltså DDV som vi kännare säger.

I wish that you love me

Just så - I wish that you love me - skulle hon förstås aldrig ha uttryckt sig, prinsessan Diana
men det säger hon i alla fall i de kommande memoarerna av fd franske presidenten
Giscard d´Estaing.

Att de två upplevt en love story i mitten på 1980talet när hon ännu är den olyckliga prinsessan av Wales är nyheten på sommarens sista dag.
Det är Le Figaros insiktsfulle Etienne de Monthéty som ensam i fransk medievärld erhållit ett förhandsexemplar av memoaren som publiceras i slutet på månaden.
Varför vill nu den 83-årige ledamoten av franska akademien ta bladet från mun?
Riskerar han inte att med skildringen av sitt liv som objekt för Dianas kärlekshunger öppna den Pandoras ask av monsteraptit på damer som är ett med hans person? Ingen kommer att erinra sig att han ändå genomförde stora och viktiga förändringar som fri abort och kvinnor i regeringen.
Eller missunnar han Sarkozy dennes första tjing på att ha infört jetsetfolk i Elyseepalatset? Eller vill han avvärja besvärande frågor om den afrikanska diamantaffär som verkligen hindrade hans återval 1981. För att inte tala om hans aktstycke Lissabonavtalet som stått hela EU så dyrt.
Eller släpps boken till en utvald journalist i Le Figaro för att ta loven av höstens två andra memoarförfattare som ärkefienden Chirac och förre premiärministern Balladur båda laddade med obekväma påminnelser.
Romansen är ett surrealistiskt aktstycke. Diskretion en hederssak förstås. Precisa detaljer serveras i fiktionform. De älskande kallas franske presidenten Jacques-Henri Lambertye och den vackra olyckliga Diana har blivit Patricia prinsessa av Cardiff - en stad belägen i Wales.
Hon får presidenten att springa uppför trapporna till Elyseepalatset med
" hjärnan i lågor och hjärtat bultande av lycka".
Ett passionerat möte äger rum i en villa på Cap d´Antibes som tillhör
" en syster till svenske kungen". Där får presidenten höra av Patricia att han inte tillräckligt visar sina känslor och då för första gången ger han sig hän.
- Jag smeker långsamt hennes ben och hennes hand följer min..." heter det.
För en svensk är det onekligen intressant att svenska kungahuset i denna ömtåliga angelägenhet visat stor generositet gentemot en republikansk president.

Franska medievärlden jublar. Veckans Paris Match gör omslagsbild på de tu från 1994
på välgörenhetsgala och slår upp storyn på tio rikt illustrerade helsidor, dock ingen bild från den tjusiga Rivieravillan.
Denna aperitif inleder den stora mediahändelsen:rättegången i Clearstreamaffären. Dokumenten väger 40 ton efter att frågan utretts sen 2004. Kändisar påstås falskeligen ha konton i skatteparadis. Till de utpekade hör Sarkozy övertygad om att hans ärkefiende f. premiärministern Dominique de Villepin, DDV, ligger bakom för att stoppa hans väg till presidentposten.
Inte så få menar att Sarkozy nu vill manipulera rättsväsendet så att DDV fälls och inte kan konkurrera om presidentposten 2012.
I morse infann sig i rätten den aristokratiske poeten och Napoleonspecialisten DDV som år 2003 höll ett så ståtligt tal mot Irakkriget i FN:s säkerhetsråd.
Den här gången framträder han som Mirabeau. Press och publik väntade - somliga sen fyra på morgonen -på gården till den rättssal där en gång Marie Antoinette dömdes till döden för att se DDV omgiven av sin familj presentera sin oskuld.
- Jag står här genom min motståndares besatthet, han som är republikens president. Jag kommer att frias i franska folkets namn", deklarerar han.
Jubel utbryter. DDV börjar dagen som hjälte.
Det är ståtligare än Sarkozys försäkran:- Jag ska hänga den skyldige i en slaktarkrok."

Djungeln i Calais

Den största tvkanalen, kommersiella TF 1 gör i sin kvällssändning ett reportage om den sk djungeln i Calais. Det är ett skogsparti där tusentals unga flyktingar från främst Irak och Afghanistan men också Iran Eritrea Sudan och Somalia bor under vidriga förhållanden i tält och pappskjul. Inga toaletter ingen soptömning. Skabb och magsjukdomar. Det är resultatet av den brutala stängningen av flyktinglägret Sangatte 2002 beordrad av dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Flyktingarna lämnades vind för våg och övergav inte alls Calais bara för att de nu saknade tak över huvet.
Och de har sen dess blivit fler och fler och yngre och yngre, de yngsta sägs vara kring 9 år.
Ingen vet exakt hur många de är. In i djungeln kommer inga folkräknare. Ingen kommer dit in utan interna vägvisare. TF 1 har fått tillstånd gå in med ett tvteam och visar en hydda med blomkrukor som fungerar som moské. Vi ser tält omgivna av blå små plastpåsar.
I de tält där kameran ges tillträde syns inga madrasser. Här har sen 2002 ett par tusen
flyktingar överlevt tack vare välgörenhetsorganisationer som delat ut mat och erbjudit tvättmöjligheter utanför djungeln.
Ett par hundra flytkingar tog sig till Paris för att sova på gräset i en liten park intill gare de l´Est. Barnfamiljerna skrämdes bort, i parken tog interna uppgörelser över.
Efter ett knivmord rensades parken av Paris borgmästare. Men inte försvinner flyktingarna för det, De slår sig ned vid kajen utefter kanalen Saint Martin och vinkar till de passerande turistbåtarna som passerar flera gånger om dagen.
Flyktingsmugglarna har gjorts till syndabockarna. De påstås utöva ett skräckvälde men ingen av dem har synts i någon tvintervju bekräftande det påstådda maffiastyret.
Inget tvivel dock på det stora nätverket som för rejäla belopp tar flyktingarna till Calais där det är stopp eftersom målet England är stängt. England är inte med i Schengenavtalet och är tacksam för det för flyktingströmmen vill man inte alls ta emot.
Det heter också att flyktingarna inte söker asyl i Frankrike eftersom smugglarna förlorar på det och redan är flyktingarna är djupt skuldsatta hos dem.
Det är märkligt att smugglarna anser att flyktingarna har så mycket pengar på sig att de kan ta en dryg tusenlapp för rätten till fyra chanser speciella kvällar att ta sig in i långtradarna på väg över Kanalen.
Innan veckan är slut ska djungeln rivas meddelar TF1. Lita på att människosmugglarna tackar för informationen. Nu har de gott om tid att sätta sig i säkerhet före razzian.
Eric Besson, färsk som invandrarminister är ett svagt nummer i en het fråga, höjer rösten för att slippa frågor han inte kan svara på.
Han är en av de socialister som lockades över av Sarkozy för fin plats vid maktens köttgrytor.
-Människosmugglarna ska inte länge bestämma över Calais säger han om och om igen.
I tv intervjuas invånarna i Calais. De ser inga människosmugglare nånstans, de är rädda för flyktingarna.
Nära tvåtusen promenerar i stan dagligen och antastar förbipasserande eller lägger sig i klungor i villaträdgårdar för att sova.
- Vi är så rädda att provocera dem, de är drogade, våldsamma och har knivar, heter det
Andra är upprörda över förbudet för enskilda att ge flyktingarna mat och dusch i hemmen.
Polisen reagerar genast man ser flyktingar komma ut från enskilda hem. Trakasserierna mot enskilda flyktinghjälpare är oändliga.
Tillåtna hjälpare är endast etablerade välgörenhetsorganisationer som inte räcker till.
Besson lovar individuell omsorg om invånarna i djungeln.
Som hjälp att söka asyl, möjlighet att återvända till hemländerna eller kort och gott utvisning.
Abbé Jean-Pierre Boutoille som tillhör de tillåtna hjälparna underkänner punktinsaå ltserna och efterlyser en genomtänkt politik. Han vänder sig emot rivningen av djungeln.
- Tvärtom ta det lugnt, här behövs mycket tid för att upplysa flyktingarna om deras rättigheter.
Invånarna i Calais håller med regeringen. Bort med djungeln.
Som om de inte förstått att så länge Calais ligger där det ligger är flyktingarna snart tillbaka på gator parkbänkar och villaträdgårdar med ständigt fler nyanlända.

Livet börjar vid 90

Till det mest oemotståndliga med Frankrike är landets kärlek till sina seniorer. De uppmuntras ständigt, de är med i tv, de deltar i debatter, de värderas som tillvarons särskilda guldkant.
Häromåret utsågs en 85åring till årets bästa skådespelare.
I lördags avled fotografen Willy Ronis. Den franska mediavärlden brast genast ut i stora uppslag med kärleksfull förtvivlan över att Ronis lämnat oss endast 99 år gammal.
Förra året publicerade han sin 35:e bok med titeln Nues. Där hade han samlat sina vackraste arkivbilder på vackra nakna kvinnor. Den sista bild han tog innan fingrarna blev för stela var just en nakenbild år 2002.
Ronis levde sitt sista decennium med ett formidabelt smörgåsbord. Helt okända skönheter kom fram till honom på gatan och erbjöd sig som nakenmodeller. Livet börjar vid 90.
Eller ta skolläraren Marcel Mathiot som när han blev änkling vid 89 år utropade i dagboken: Äntligen fri!
Det skrev han den 27 januari år 2 000. Med hustrun hade han levt sen 1932 och fostrat tre barn. Men under hela äktenskapet hade han förbannat att han var gift. Det var inte så mycket hustrun som var problemet utan att han som gift tvingades smyga med sin rätta natur. Den oklanderlige skolläraren var serieförförare. Nej inte sexmissbrukare. Han var svindlande lycklig med sina damer.
Och nu äntligen fri att älska utan smussel. Exempelvis den trofasta Mado med sina 82 år alltid lika hett hungrande efter hans famntag.
För att inte tala om den stora kärleken Hélène,78, återfunnen efter 40 år, eller den ömma Lili och den ljuvliga Louise, härligheter hors d´age. För Mathiot hade kvinnor inget bäst före datum. Vem vet, han kanske inte ens är ensam om inställningen.
I dagboken jublar änklingen att han återigen är den bekymmerslöse ynglingen av anno 1930.
Det är bara i sitt förhållande till skrivandet som han ålägger sig den strängaste självdisciplin,
Montaigne är ju förebilden. Aldrig skriva mer än en sida om dagen. Han kallar sig enkel klottrare, en écriteur, i motsats till écrivain, författare. I själva verket har skolläraren en lysande penna.
Dagboken var aldrig avsedd för offentligheten. När den publicerades 2008, fyra år efter hans död, som Carnets d´un vieil amoureux väckte den sensation. Fransk litteratur för att inte säga världslitteraturen hade fått sin första inblick i lusta efter 90.
Mathiot profilerar sina erotiska möten med återblickar på gångna tider.
Som när han skildrar ett rendez-vous på elegant restaurang i januari 2003 och minns att han just där dansade med vackra Annette 1929 till ett självspelande piano. Ah hur mycket härligare lever han inte idag.
Är det regnigt piggnar han till vid minnet av hur solen sken i april 1931 när han hade vackra Sisi i sina armar.
Dock förvandlas trofasta Mado med den nya situationen. Hon blir en tigrinna med vulkaniskt temperament, han medger att utbrotten är en plåga. Men inte tal om att bryta. Som han skriver: våra kroppar hungrar efter varandra som om vi var nygifta.
Nygifta skriver han faktiskt. Men när Mathiot skildrar Mados nakna prakt är hon högt ovanför samhälleliga institutioner. Hon skimrar som en pornografisk fantasi med särade lår, strålande ögon och ymniga stön av vällust.
Dagboken slutar i katastrof när Mathiot utsätter sig för en 36årig kvinna.
De sista sidorna, skrivna på äldreboendet, är något av det svartaste jag läst.
Han avslutar dagboken mitt inne i ett ord.
Ursinnig antar jag.

En skål för Ivar Kreuger

Sen 2 juni finns två nya mynt i franska eurovärlden i valörerna 10 och 25 euros.
Satsningen har ett vackert namn:"Euro argent et or" - euro i silver och guld .
Mynten produceras i begränsad upplaga av det distingerade myntverket som sen 1700-talet i Paris disponerar det magnifika palatset Hôtel des Monnaies vid quai de Conti.
I palatset finns salar för konstutställningar. Jag minns parissvenske skulptören Gudmar Olovsson ställa ut sina utsökta bronser 2007 som förste inbjudne svensk.
Paradvåningen är något alldeles särskilt, skapad för att blända varje besökare med styrkan i fransk ekonomi.
Våningen kan numera besökas och hyras för en kväll.
Grandiosa fönster vetter mot Louvren och Seine, magnifika marmortrappor leder besökaren in i gemak på gemak under överdådiga ljuskronor till doften av bivax från just bonade förnämt knakande parkettgolv. Inramningen kräver champagne i glaset. Årgångschampagne om jag får be. Och glaset lyftat till Ivar Kreugers minne.
Han den geniale stagade Frankrike 1927 med ett stort lån på förmånliga villkor. Nationen var illa åtgången efter första världskriget. Ingen annan långivare var så generös som Ivar Kreuger.
Hans specialitet var just förmånliga lån för fredlig utveckling till enskilda nationer. Det var Marshallhjälp före Marshall. Knepet var att hans strategi gick stick i stäv med praxis i bankvärlden på båda sidor
Atlanten. Än sen om han var en av världens rikaste män.
Han röjdes ur vägen,mördad den 12 mars 1932.
I sin runa påminde Manchester Guardian om vidden av hans insatser:-
För att finna en parallell till Kreuger som långivare till stater får man gå tillbaka till Rothschilds på 1800-talet eller Fugger i Augsburg på 1500-talet med den skillnaden att det svenska bolagets lån inte syftade till att rusta för krig utan till återhämtning efter krig.Metoden hade stor betydelse för återuppbyggnaden av Europa."

Detta borde stå på den skylt som ännu inte finns på hans adress, 5 avenue Franklin D Roosevelt där mordet ägde rum.
Inte svårt att stanna upp framför byggnaden. Där på tredje våningen hände det alltså, mordet som krossade finansimperiet, öppnade för de mörka krafterna i Europa, ruinerade oräkneliga enskilda i Sverige och rader av andra länder.
Kreuger begick nämligen inte självmord och hans finansiella situation var inte hopplös. Men att detta skulle vara sanningen spreds med
blixtens hastighet av starka särintressen som plundrade kvarlåtenskapen med nära band till den svenska tidningsvärlden, dådet genomfört utan invändningar från det politiska parti som kom till makten genom katastrofen - socialdemokratin för att inte tala om ynkliga företrädare för rättsstaten .
Resultatet är ett av de mest förfärliga kapitlen i svensk historia.
Svenska vanärans botten är inte bara 1810 års lynchning av Axel von Fersen.
Det blev tabu att utmana perspektivet markerat av den akademiska forskningen som den store Kreugerkännaren och nationalekonomen Lars-Jonas Ångström visar i sin för tidskriften Den svenska marknaden gjorda bitande granskning av historikern Björn Gäfverts avhandling från 1979 "Kreuger,riksbanken och regeringen" www.dsm.nu/kreuger.

TV-serien Ivar Kreuger från 1998 (finns på DVD) är en annan påminnelse om den nationella tystnaden ännu 68 år efter mordet. Manus och regi av den för sin fräna uppriktighet så prisbelönte tvregissören Lars Molin som inför ämnet Kreuger tappade målföret.
Publiken gjorde tummen ner inför vad som kallades en uppstyltad melodram. Det var Molins första fiasko. Året därpå gick han ur tiden bara 56 år gammal.
Självklart visste han och hela mediabranschen att marken var minerad.
I tidigt 90-tal havererade det första och hittills enda filmprojekt
som skulle bryta med tystnaden inspirerad av Lars-Jonas Ångströms bok "Därför mördades Ivar Kreuger".
Hasse Alfredsson skulle göra huvudrollen.
Filmplanerna var långt framskridna, finansieringen ordnad och Ångström engagerad som faktagranskare. Men en folkkär kändis i spetsen för uppgörelsen blev för mycket för somliga. Alfredsson fick plötsligt erbjudande att bli chef för Skansen - enligt journalisten Jan Gillberg villkorat med avhopp från serien.
Alfredsson accepterade. Efter rekordkorta två år hoppade han av jobbet.
Några år senare - påminner Gillberg -bekräftade han i en tv-intervju med Stina Lundberg Dabrowski att projektet kollapsat för att han skulle göra huvudrollen. Som Hasse Alfredsson förtydligade :-Ivar Kreuger har tydligen fortfarande sina fiender."
Nu är det 2009 och 77 år sen mordet. Handlingarna i Riksarkivet - 75 hyllmeter - öppnades 1999. Men inga nya avhandlingar har påbörjats,
ingen dokumentärfilm beställd av tv. Man undrar om internet ska ge Ivar Kreuger en ny chans.
Franska myntverket bygger broar till det förflutna med såningsmotivet på euros i silver och guld, detsamma som prydde forna tiders franc.
Och vilka bekymmer med de nya mynten när nu tusen utvalda postkontor i hela Frankrike - 151 bara i Paris - ger dem som växel.
Man gör klokt i att ta emot mynten: bara en sån sak som att serierna utkommer i begränsad omfattning. Posten har ensamrätt på distributionen och ingen behöver ta emot mynten.
Handeln och medborgarna vet varken ut eller in. Förhandsinformation saknas nämligen helt.
Europeiska centralbanken har ingenting om de nya euromynten på sin nätsida. Länder utanför Frankrike vägrar acceptera dem som betalmedel.
I Frankrike gillar många mynten men måste ha polishjälp för att använda dem.
-Myntet ÄR äkta, det kommer från posten, som en desperat kund häromdagen ropade till kassörskan som sa "NON" på
köpmarknaden Carrefour berättar den rappt redigerade tidningen Le Parisien.
Kunderna i kassakön på Carrefour tog ridderligt kassörskans parti med rop som: -Håll fast falskmyntaren!".
Hon tryckte förstås på larmknappen och polisen var raskt på plats. Dramat upplöstes till beskedet att den arme kunden haft rätt. Myntet är äkta euro.
Men varför har då myntverket och posten inte informerat?
-Tja sånt händer. Det är en liten miss, heter det obesvärat från ansvariga.
En website i Luxemburg betalar redan nu 13 euros för ett mynt på 10 euros. Och 43,95 euros för 10 plus 25 euros i mynt.
"Euro argent et or" kommer att finnas i åtta valörer i silver och guld.
I Paris säljs mynten över disk i myntverkets eleganta museibutik på 2 rue Guénégaud i Paris (sjätte arrondissementet) Hela kollektionen kostar 955 euros.
Dagsens sanning.

sommartvång

Sommar i Paris bjuder på nåt av det vackraste som finns: blänkande svart asfalt utefter hela oändliga rue La Fayette ända bort till gare du Nord. Buss 48 kör utan andra hinder än trafikljusen. Det stökar inte till sig ens vid avenue Magenta.
Mitt på dagen är det tomt som mitt i natten. Den fulla prakten i detta inser den som bott i Paris ett tag.
En annan femma att det inte finns en tråkigare månad än augusti.
Överallt hänger den trista skylten "Fermeture annuelle". Semesterstängt heter det på svenska.
Där jag bor finns nu ingenstans att köpa tidningar på flera veckor.
Jovisst jag prenumerar på Le Monde. Jovisst jag kan köpa den välredigerade Le Parisien i snabbköpet om jag har tur. Men det räcker inte. Jag är tidningsnarkoman.
Pauvre de moi. Inte på flera veckor kunna gå rue Botzaris till första gathörn, slå in till vänster på rue des Alouettes och trängas i
den lilla tidningsaffären. Där är alltid fullt för där finns en sällsynt trivsam vrå för tipset. Hundar av alla storlekar gläfser på golvet.
Egentligen är butiken en buralist alltså säljer tobak frimärken och biljetten T+ till bussen, den som tillåter övergång under 90 minuter. Det är mycket sällsynt att där också finns tidningar men så välsignat är det på rue des Alouettes.
Då och då lägger jag två euros på en lott. Skraplott. På franska
skrapas inte, det klias. För det raka franska medvetandet är kliande symtomatiskt med flatlöss. En skraplott heter alltså flatlus på franska. En morpion.
Man frågar aldrig nånsin de trevliga innehavarna om de har morpions. Man ber om en morpion. Det är sånt man lär sig. Liksom att vara mycket glad över att inte heta Rut och att aldrig nånsin behöva underteckna en handling med det namnet.
Däremot ger jag gärna bort svenskt rutbröd till franska vänner. Pain de rut. Succén är given ty lika sant som Sverige är fantastiskt betyder "rut" brunst.
Mitt emot den nu oändligt igenbommade tidningsaffären ligger brasserie Olympe på vars uteservering man ska sitta njutningsfullt läsande sina tidningar. Utsikt över stora blomsteranläggningar på balkongerna i grannhuset och förstås träden i parken Buttes Chaumont.
De enda butiker som inte får slå igen som de vill är bagerierna i Paris.
Alltsen franska revolutionens dagar regleras de 1200 bageriernas öppethållande under augusti genom en lag från 1790.
Inget kvarter får enligt denna lag sakna bröd. Därför har 600 småbagerier tvångsöppet.
De bagare som struntar i detta och tar ledigt som de vill kan räkna med dryga böter, upp till 500 euros per dag.
Men ska det behövas? Det finns bröd i de ständigt öppna snabbköpen. Jovisst men det är INDUSTRIBRÖD.
I Sverige finns numera nästan bara industribröd. Det har varit fritt fram för de stora producenterna att asfaltera kvartersbagerierna. Ingen har rört ett finger för att bevara dem.
Nu går det svenska barbariet ett steg till: djupfryst industribröd levereras också till tidningskiosker som tinar det hela i
särskilda ugnar. Till doften av nybakt vänjs svenskarna vid att bröd inte behöver smaka.
Kampen är hård i Paris mellan småbageriernas artister och de mäktiga multinationella storbagerierna. Fältet lämnas aldrig fritt åt
fienden. Utöver tvångsöppna bagerier finns ett ständigt uppmärksammande av det goda brödet i de ljuvligaste böcker. Årligen rankas de 20 arrondissementens bagerier omsorgsfullt som ett fint vin.
Även Elyseepalatset stöttar: varje år tävlar bagerierna om
bästa baguetten i Paris. Vinnaren får leverera brödet till republikens president under ett helt år och erhåller därutöver evinnerlig ära.
De små bagerierna har dessutom självklart en daglig stor och hängiven kundkrets. Flera gånger om dagen ringlar brödköerna utanför bagerierna långt ut på gatan.
Kunderna vet exakt på vilka tider brödet just kommit ur ugnen.
Hur är det att inte bestämma själv över sin ledighet?
Jag ska fråga den svenska ägarinnan av La Boul´Ange på 100 avenue Simon Bolivar här i 19:e, ett förnämligt bageri som istället för kanelbullar har pain de raisin, russinbröd, formade som kanelbullar med betydligt finare deg.