Sen 2 juni finns två nya mynt i franska eurovärlden i valörerna 10 och 25 euros.
Satsningen har ett vackert namn:"Euro argent et or" - euro i silver och guld .
Mynten produceras i begränsad upplaga av det distingerade myntverket som sen 1700-talet i Paris disponerar det magnifika palatset Hôtel des Monnaies vid quai de Conti.
I palatset finns salar för konstutställningar. Jag minns parissvenske skulptören Gudmar Olovsson ställa ut sina utsökta bronser 2007 som förste inbjudne svensk.
Paradvåningen är något alldeles särskilt, skapad för att blända varje besökare med styrkan i fransk ekonomi.
Våningen kan numera besökas och hyras för en kväll.
Grandiosa fönster vetter mot Louvren och Seine, magnifika marmortrappor leder besökaren in i gemak på gemak under överdådiga ljuskronor till doften av bivax från just bonade förnämt knakande parkettgolv. Inramningen kräver champagne i glaset. Årgångschampagne om jag får be. Och glaset lyftat till Ivar Kreugers minne.
Han den geniale stagade Frankrike 1927 med ett stort lån på förmånliga villkor. Nationen var illa åtgången efter första världskriget. Ingen annan långivare var så generös som Ivar Kreuger.
Hans specialitet var just förmånliga lån för fredlig utveckling till enskilda nationer. Det var Marshallhjälp före Marshall. Knepet var att hans strategi gick stick i stäv med praxis i bankvärlden på båda sidor
Atlanten. Än sen om han var en av världens rikaste män.
Han röjdes ur vägen,mördad den 12 mars 1932.
I sin runa påminde Manchester Guardian om vidden av hans insatser:-
För att finna en parallell till Kreuger som långivare till stater får man gå tillbaka till Rothschilds på 1800-talet eller Fugger i Augsburg på 1500-talet med den skillnaden att det svenska bolagets lån inte syftade till att rusta för krig utan till återhämtning efter krig.Metoden hade stor betydelse för återuppbyggnaden av Europa."
Detta borde stå på den skylt som ännu inte finns på hans adress, 5 avenue Franklin D Roosevelt där mordet ägde rum.
Inte svårt att stanna upp framför byggnaden. Där på tredje våningen hände det alltså, mordet som krossade finansimperiet, öppnade för de mörka krafterna i Europa, ruinerade oräkneliga enskilda i Sverige och rader av andra länder.
Kreuger begick nämligen inte självmord och hans finansiella situation var inte hopplös. Men att detta skulle vara sanningen spreds med
blixtens hastighet av starka särintressen som plundrade kvarlåtenskapen med nära band till den svenska tidningsvärlden, dådet genomfört utan invändningar från det politiska parti som kom till makten genom katastrofen - socialdemokratin för att inte tala om ynkliga företrädare för rättsstaten .
Resultatet är ett av de mest förfärliga kapitlen i svensk historia.
Svenska vanärans botten är inte bara 1810 års lynchning av Axel von Fersen.
Det blev tabu att utmana perspektivet markerat av den akademiska forskningen som den store Kreugerkännaren och nationalekonomen Lars-Jonas Ångström visar i sin för tidskriften Den svenska marknaden gjorda bitande granskning av historikern Björn Gäfverts avhandling från 1979 "Kreuger,riksbanken och regeringen" www.dsm.nu/kreuger.
TV-serien Ivar Kreuger från 1998 (finns på DVD) är en annan påminnelse om den nationella tystnaden ännu 68 år efter mordet. Manus och regi av den för sin fräna uppriktighet så prisbelönte tvregissören Lars Molin som inför ämnet Kreuger tappade målföret.
Publiken gjorde tummen ner inför vad som kallades en uppstyltad melodram. Det var Molins första fiasko. Året därpå gick han ur tiden bara 56 år gammal.
Självklart visste han och hela mediabranschen att marken var minerad.
I tidigt 90-tal havererade det första och hittills enda filmprojekt
som skulle bryta med tystnaden inspirerad av Lars-Jonas Ångströms bok "Därför mördades Ivar Kreuger".
Hasse Alfredsson skulle göra huvudrollen.
Filmplanerna var långt framskridna, finansieringen ordnad och Ångström engagerad som faktagranskare. Men en folkkär kändis i spetsen för uppgörelsen blev för mycket för somliga. Alfredsson fick plötsligt erbjudande att bli chef för Skansen - enligt journalisten Jan Gillberg villkorat med avhopp från serien.
Alfredsson accepterade. Efter rekordkorta två år hoppade han av jobbet.
Några år senare - påminner Gillberg -bekräftade han i en tv-intervju med Stina Lundberg Dabrowski att projektet kollapsat för att han skulle göra huvudrollen. Som Hasse Alfredsson förtydligade :-Ivar Kreuger har tydligen fortfarande sina fiender."
Nu är det 2009 och 77 år sen mordet. Handlingarna i Riksarkivet - 75 hyllmeter - öppnades 1999. Men inga nya avhandlingar har påbörjats,
ingen dokumentärfilm beställd av tv. Man undrar om internet ska ge Ivar Kreuger en ny chans.
Franska myntverket bygger broar till det förflutna med såningsmotivet på euros i silver och guld, detsamma som prydde forna tiders franc.
Och vilka bekymmer med de nya mynten när nu tusen utvalda postkontor i hela Frankrike - 151 bara i Paris - ger dem som växel.
Man gör klokt i att ta emot mynten: bara en sån sak som att serierna utkommer i begränsad omfattning. Posten har ensamrätt på distributionen och ingen behöver ta emot mynten.
Handeln och medborgarna vet varken ut eller in. Förhandsinformation saknas nämligen helt.
Europeiska centralbanken har ingenting om de nya euromynten på sin nätsida. Länder utanför Frankrike vägrar acceptera dem som betalmedel.
I Frankrike gillar många mynten men måste ha polishjälp för att använda dem.
-Myntet ÄR äkta, det kommer från posten, som en desperat kund häromdagen ropade till kassörskan som sa "NON" på
köpmarknaden Carrefour berättar den rappt redigerade tidningen Le Parisien.
Kunderna i kassakön på Carrefour tog ridderligt kassörskans parti med rop som: -Håll fast falskmyntaren!".
Hon tryckte förstås på larmknappen och polisen var raskt på plats. Dramat upplöstes till beskedet att den arme kunden haft rätt. Myntet är äkta euro.
Men varför har då myntverket och posten inte informerat?
-Tja sånt händer. Det är en liten miss, heter det obesvärat från ansvariga.
En website i Luxemburg betalar redan nu 13 euros för ett mynt på 10 euros. Och 43,95 euros för 10 plus 25 euros i mynt.
"Euro argent et or" kommer att finnas i åtta valörer i silver och guld.
I Paris säljs mynten över disk i myntverkets eleganta museibutik på 2 rue Guénégaud i Paris (sjätte arrondissementet) Hela kollektionen kostar 955 euros.
Dagsens sanning.
tisdag 18 augusti 2009
söndag 2 augusti 2009
sommartvång
Sommar i Paris bjuder på nåt av det vackraste som finns: blänkande svart asfalt utefter hela oändliga rue La Fayette ända bort till gare du Nord. Buss 48 kör utan andra hinder än trafikljusen. Det stökar inte till sig ens vid avenue Magenta.
Mitt på dagen är det tomt som mitt i natten. Den fulla prakten i detta inser den som bott i Paris ett tag.
En annan femma att det inte finns en tråkigare månad än augusti.
Överallt hänger den trista skylten "Fermeture annuelle". Semesterstängt heter det på svenska.
Där jag bor finns nu ingenstans att köpa tidningar på flera veckor.
Jovisst jag prenumerar på Le Monde. Jovisst jag kan köpa den välredigerade Le Parisien i snabbköpet om jag har tur. Men det räcker inte. Jag är tidningsnarkoman.
Pauvre de moi. Inte på flera veckor kunna gå rue Botzaris till första gathörn, slå in till vänster på rue des Alouettes och trängas i
den lilla tidningsaffären. Där är alltid fullt för där finns en sällsynt trivsam vrå för tipset. Hundar av alla storlekar gläfser på golvet.
Egentligen är butiken en buralist alltså säljer tobak frimärken och biljetten T+ till bussen, den som tillåter övergång under 90 minuter. Det är mycket sällsynt att där också finns tidningar men så välsignat är det på rue des Alouettes.
Då och då lägger jag två euros på en lott. Skraplott. På franska
skrapas inte, det klias. För det raka franska medvetandet är kliande symtomatiskt med flatlöss. En skraplott heter alltså flatlus på franska. En morpion.
Man frågar aldrig nånsin de trevliga innehavarna om de har morpions. Man ber om en morpion. Det är sånt man lär sig. Liksom att vara mycket glad över att inte heta Rut och att aldrig nånsin behöva underteckna en handling med det namnet.
Däremot ger jag gärna bort svenskt rutbröd till franska vänner. Pain de rut. Succén är given ty lika sant som Sverige är fantastiskt betyder "rut" brunst.
Mitt emot den nu oändligt igenbommade tidningsaffären ligger brasserie Olympe på vars uteservering man ska sitta njutningsfullt läsande sina tidningar. Utsikt över stora blomsteranläggningar på balkongerna i grannhuset och förstås träden i parken Buttes Chaumont.
De enda butiker som inte får slå igen som de vill är bagerierna i Paris.
Alltsen franska revolutionens dagar regleras de 1200 bageriernas öppethållande under augusti genom en lag från 1790.
Inget kvarter får enligt denna lag sakna bröd. Därför har 600 småbagerier tvångsöppet.
De bagare som struntar i detta och tar ledigt som de vill kan räkna med dryga böter, upp till 500 euros per dag.
Men ska det behövas? Det finns bröd i de ständigt öppna snabbköpen. Jovisst men det är INDUSTRIBRÖD.
I Sverige finns numera nästan bara industribröd. Det har varit fritt fram för de stora producenterna att asfaltera kvartersbagerierna. Ingen har rört ett finger för att bevara dem.
Nu går det svenska barbariet ett steg till: djupfryst industribröd levereras också till tidningskiosker som tinar det hela i
särskilda ugnar. Till doften av nybakt vänjs svenskarna vid att bröd inte behöver smaka.
Kampen är hård i Paris mellan småbageriernas artister och de mäktiga multinationella storbagerierna. Fältet lämnas aldrig fritt åt
fienden. Utöver tvångsöppna bagerier finns ett ständigt uppmärksammande av det goda brödet i de ljuvligaste böcker. Årligen rankas de 20 arrondissementens bagerier omsorgsfullt som ett fint vin.
Även Elyseepalatset stöttar: varje år tävlar bagerierna om
bästa baguetten i Paris. Vinnaren får leverera brödet till republikens president under ett helt år och erhåller därutöver evinnerlig ära.
De små bagerierna har dessutom självklart en daglig stor och hängiven kundkrets. Flera gånger om dagen ringlar brödköerna utanför bagerierna långt ut på gatan.
Kunderna vet exakt på vilka tider brödet just kommit ur ugnen.
Hur är det att inte bestämma själv över sin ledighet?
Jag ska fråga den svenska ägarinnan av La Boul´Ange på 100 avenue Simon Bolivar här i 19:e, ett förnämligt bageri som istället för kanelbullar har pain de raisin, russinbröd, formade som kanelbullar med betydligt finare deg.
Mitt på dagen är det tomt som mitt i natten. Den fulla prakten i detta inser den som bott i Paris ett tag.
En annan femma att det inte finns en tråkigare månad än augusti.
Överallt hänger den trista skylten "Fermeture annuelle". Semesterstängt heter det på svenska.
Där jag bor finns nu ingenstans att köpa tidningar på flera veckor.
Jovisst jag prenumerar på Le Monde. Jovisst jag kan köpa den välredigerade Le Parisien i snabbköpet om jag har tur. Men det räcker inte. Jag är tidningsnarkoman.
Pauvre de moi. Inte på flera veckor kunna gå rue Botzaris till första gathörn, slå in till vänster på rue des Alouettes och trängas i
den lilla tidningsaffären. Där är alltid fullt för där finns en sällsynt trivsam vrå för tipset. Hundar av alla storlekar gläfser på golvet.
Egentligen är butiken en buralist alltså säljer tobak frimärken och biljetten T+ till bussen, den som tillåter övergång under 90 minuter. Det är mycket sällsynt att där också finns tidningar men så välsignat är det på rue des Alouettes.
Då och då lägger jag två euros på en lott. Skraplott. På franska
skrapas inte, det klias. För det raka franska medvetandet är kliande symtomatiskt med flatlöss. En skraplott heter alltså flatlus på franska. En morpion.
Man frågar aldrig nånsin de trevliga innehavarna om de har morpions. Man ber om en morpion. Det är sånt man lär sig. Liksom att vara mycket glad över att inte heta Rut och att aldrig nånsin behöva underteckna en handling med det namnet.
Däremot ger jag gärna bort svenskt rutbröd till franska vänner. Pain de rut. Succén är given ty lika sant som Sverige är fantastiskt betyder "rut" brunst.
Mitt emot den nu oändligt igenbommade tidningsaffären ligger brasserie Olympe på vars uteservering man ska sitta njutningsfullt läsande sina tidningar. Utsikt över stora blomsteranläggningar på balkongerna i grannhuset och förstås träden i parken Buttes Chaumont.
De enda butiker som inte får slå igen som de vill är bagerierna i Paris.
Alltsen franska revolutionens dagar regleras de 1200 bageriernas öppethållande under augusti genom en lag från 1790.
Inget kvarter får enligt denna lag sakna bröd. Därför har 600 småbagerier tvångsöppet.
De bagare som struntar i detta och tar ledigt som de vill kan räkna med dryga böter, upp till 500 euros per dag.
Men ska det behövas? Det finns bröd i de ständigt öppna snabbköpen. Jovisst men det är INDUSTRIBRÖD.
I Sverige finns numera nästan bara industribröd. Det har varit fritt fram för de stora producenterna att asfaltera kvartersbagerierna. Ingen har rört ett finger för att bevara dem.
Nu går det svenska barbariet ett steg till: djupfryst industribröd levereras också till tidningskiosker som tinar det hela i
särskilda ugnar. Till doften av nybakt vänjs svenskarna vid att bröd inte behöver smaka.
Kampen är hård i Paris mellan småbageriernas artister och de mäktiga multinationella storbagerierna. Fältet lämnas aldrig fritt åt
fienden. Utöver tvångsöppna bagerier finns ett ständigt uppmärksammande av det goda brödet i de ljuvligaste böcker. Årligen rankas de 20 arrondissementens bagerier omsorgsfullt som ett fint vin.
Även Elyseepalatset stöttar: varje år tävlar bagerierna om
bästa baguetten i Paris. Vinnaren får leverera brödet till republikens president under ett helt år och erhåller därutöver evinnerlig ära.
De små bagerierna har dessutom självklart en daglig stor och hängiven kundkrets. Flera gånger om dagen ringlar brödköerna utanför bagerierna långt ut på gatan.
Kunderna vet exakt på vilka tider brödet just kommit ur ugnen.
Hur är det att inte bestämma själv över sin ledighet?
Jag ska fråga den svenska ägarinnan av La Boul´Ange på 100 avenue Simon Bolivar här i 19:e, ett förnämligt bageri som istället för kanelbullar har pain de raisin, russinbröd, formade som kanelbullar med betydligt finare deg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
