les rosbifs

Engelsmännen har till skillnad från svenskar ett obesvärat umgänge med franska språket.
Drottningen talar franska. Brittiska journalister och politiker talar franska. Brittiska och amerikanska media har fasta korrespondenter i Paris. Javisst amerikaner talar också franska, många väldigt bra. En del deltar inte sällan i franska tv-debatter.

I Sverige råder fransk-skräck. Ingen politiker talar franska sen Olof Palme.
Inga svenska dagstidningar, ingen radio och tv har fasta korrespondenter i Paris.
När jag frågar svenska media varför EU söder om Bryssel ligger i medieskugga kontrar man med utropet att Sverige ska bevaka HELA VÄRLDEN.
Redaktionerna i Stockholm som anser att uppdraget är svenskt direktperspektiv från HELA VÄRLDEN tycker inte detta krav på svenskhet gäller EU söder om Bryssel. Man kan fråga varför när passet uppger att vi nu i första hand är europeer och i andra hand svenskar.
Frankrike bevakas obesvärat av svenska redaktioner med brittiska tidningar som den uppgivna källan. Som om Sverige var en delstat i det angloamerikanska medieimperiet.
Man struntar i att les rosbifs - rostbiffarna, den franska benämningen för the British -
- inte har mycket koll.
För inte motiverar okunnighet i franska att det angloamerikanska nyhetsperspektivets skygglappar klistras på svensk allmänhet.
På nätet finns texter på engelska direkt från franska medier. Det finns en mångsidig och kunnig nyhetskanal i tv, France 24, med dels fransk dels engelskspråklig kanal båda med generösa websidor. Det finns koll i fristående engelskspråkliga tvkanalen Al Jazeera. I veckan hade den prisbelönta kanalen en timslång sändning om Sarkozys två år vid makten. Där fanns amerikanska veckotidningen Newsweeks Parisansvariges påstående att Sarkozy är ett politiskt geni. Där fanns de oroade franska rösterna att Sarkozys krossande av oppositionen till höger och vänster med strypgrepp på media bygger en presidentmonarki till priset av ett instabilt Frankrike. Där fanns idén att Obama skulle ta efter franska synpunkter på ekonomiska krisen och konstaterandet att Obama i allt är raka motsatsen till vad Sarkozy står.
Porträttet är särskilt tänkvärt för svensk publik när Sarkozy nu skjuter upp besök i Sverige för att Carl Bildt i en intervju i Le Figaro solidariserar sig med den amerikanska hållningen att öppna EU för Turkiet.
Superrostbiffen Daily Mail i London hade häromdagen väldiga rubriker om Sarkozy som inte bjudit drottningen till 65- årsdagen av invasionen i Normandie 6 juni när Obama kommer.
Det var så dags att upptäcka det nu.
Det är sannerligen ingen nyhet i Paris. Här vet alla att D-dagen 2009 ska blända all världens tv-tittare med Sarkozy och Obama sida vid sida ensamma till dånet av historiens vingeslag.
Daily Mail påpekar att Hollywood sen länge använt andra världskriget för helamerikanska hjälteäventyr och kan gå med på förfalskandet av fakta
i den "konstnärliga frihetens namn". Men, skriver tidningen, i verkligheten vanns kriget av de allierade och drottningen är idag enda statschef som upplevt epoken.
Ja än sen då? Att drottningen inte bjudits handlar om något helt annat.
Buckingham Palace som sen länge fattat galoppen har påmint regeringen Brown om vikten av att fixa inbjudan till drottningen. Men förgäves. Brown har meddelat att årets D-dag visserligen markerar 65 år sen 1944 men att detta inte är stort nog för att besvära la mère Windsor.
Han reser ensam och diskret till föga tv-belyst brittisk samväldeskyrkogård i Normandie.
Vad har Brown sin flotta Parisambassad till? Sarkozys Obamastrategi är ingen hemlighet.
Den handlar om att osynliggöra britterna. Minneshögtidligheten 6 juni vid den i sanning imponerande amerikanska krigskyrkogården i Colleville är
en eftertraktad chans inför tv-kamerorna: Sarkozy och Obama, megastars med handslag över
Atlanten.
Går det så går det.
Jag mailade Elyseepalatset för besked om varför monsieur le Président inte bjudit drottning Elizabeth. Nu har flera dar gått och inget svar.
Flera kanaler i fransk tv tog upp Daily Mails vrede och illustrerade med många arkivklipp de uppoffrande brittiska insatserna. Resultatet är att rostbiffarna, aldrig älskade, lagom till 6 juni blivit tv-publikens favoriter till hundratals passionerade mail på tidningarnas nätsidor.
Pinsamt? Knappast. Elyseepalatset har så bra draghjälp av Brown att man kan avfärda drottningens frånvaro med att brittiska regeringen själv avgör minnet av D-dagen.
Något för Obama att bita i.
Samtidigt meddelar en fransk tidning att Frankrikes första dam, Carla Bruni Sarkozy - som kan engelska till skillnad från gemålen - för en tid sen skrev till Michelle Obama i Washington med frågan om Michelle vill skriva på hennes upprop i ett välgörenhetsärende.
En speciell relation över Atlanten mellan de finaste bland de fina första damerna.
Typ.
Michelle tvekade inte när Carlas lena förfrågan anlände.
Det blev nobben direkt.

tv och politik

Fransk tv är sen starten en story om politikermakt. Det kan förstås sägas om public service tv i alla EU-länder. I Sverige inte minst. Men medan Frankrike årligen publicerar rader av böcker om sin tv finns inte genren i Sverige överhuvud.
I Frankrike älskar man sin tv. I Sverige kan ingen sin tv-historia. Ingmar Bergman som älskade tv passionerat har aldrig presenterats i Sverige som geniet som begrep lilla rutan. Inte ens fast han globalt satte svensk tv på kartan med revolutionerande idéer. Det hjälps inte att tv är vår tids största kultur. I Sverige är det en dogm att tv ska vara kulturen som inte räknas.
Den förste svenske politiker som begrep att använda tv var Olof Palme. Som tv-personlighet är han fortfarande oslagbar och ändå finns 23 år efter mordet ingen enda analys av hur han handskades med ett medium där John F Kennedy varit förebilden.
Kennedy inspirerade åtskilliga europeiska politiker att använda sig av tv som många böcker konstaterat. Men eftersom denna litteratur om politiker och tv är angloamerikansk har ingen noterat att Kennedys skickligaste efterföljare är just precis Olof Palme. Tro en gammal tv-krönikör. Hans temperament, otålighet, intellektuella snabbhet passade tvmediet perfekt. Vad publiken tyckte om vad han sa spelar ingen roll. Poängen är att han lämnade ingen likgiltig.
Denna egenskap förenar faktiskt Palme med Frankrikes Sarkozy.
Men där går sannerligen gränsen. TV triggar rena bulimin hos Sarkozy, ett tvångsmässigt behov att exploatera den verkligen ansenliga presidentmakten för att bokstavligen kontrollera tv på alla nivåer. Medan både Mitterrand och Chirac inför medierna ryckte på axlarna gör Sarkozy ingen hemlighet av att han har järnkoll på allt som sägs om honom i både tv och radio.
Han hade bara suttit ett halvår vid makten när han raskt lade under sig
public service-tv:n France Television. I januari 2008 och utan att någon inom public service eller i regeringen hade en aning i förväg, lanserade han som sitt eget det gamla vänsterkravet
att ta bort tvreklamen i France Television.
Det skulle dessutom ske utan höjning av tvlicensen som råkar vara en av de lägsta i Europa. Han lät också förstå att han inte kunde se skillnad på public service tv och de kommersiella kanalerna vilket fick tvchefen de Carolis att kalla Sarkozys uttalande dumt oförskämt och kortsynt. Kriget hade börjat.
Sen utsåg Sarkozy sig själv till att i fortsättningen utse cheferna för tv och radio i allmänhetens tjänst.
Efter två år vid makten granskas nu Sarkozys framfart i boken "Canal Sarkozy" av två medarbetare vid dagstidningen Le Parisien, Renaud Saint-Cricq och Frédéric Gerschel.
en hårresande redovisning om hur gärna presidenten tar sig tid att rycka i tåtarna.
Han såg till att fransk tv:s legendariske nyhetsankare Patrick Poivre d´Arvor, PPDA i den största franska kanalen, kommersiella TF1, fick sparken.
Sarkozy hade intervjuats flera gånger på ett sätt varken Sarkozy eller publiken glömt. Så en dag var det klippt. Förra sommaren fick PPDA mitt under en tennismatch på Roland Garros veta att han fått sparken. I hans ställe kom Sarkozys favoritkandat en betydligt yngre snygg blondin, Laurence Ferrari. Tittarsiffrorna sjönk men än sen. Sarkozy var av med en nagel i ögat. Och alltfler kallade honom en korsning av Putin och Berlusconi.
I februari i år kallades den mäktige programchefen vid public service tv upp till Elyseepalatset där Sarkozy upplyste honom om att hans gamle vän, rocksångaren Johnny Halliday
hade en son som ville ha egen talkshow i tv. Sarkozy tyckte lördag eftermiddag borde passa. Programchefen hade kurage att vägra även denna gång. Ett halvår tidigare han nämligen blivit utskälld av Sarkozy vid en glittrande mottagning för att en annan av presidentvännerna, fotografen Arthur Arthus-Bertrand endast hade fyra tvprogram om året. Det offentliga bespottandet åtföljdes av en kvarts föreläsning om presidentens syn på kvalitet i public service tv.
Nyligen har radiochefen bytts ut för att Sarkozy inte kunde med en satiriker i en av radiokanalerna.
Det mest rafflande i boken är dock skildringen av det spända förhållandet mellan tvchefen de Carolis och Sarkozy.
Men om situationen i franska tvlandskapet intresserar inte public service nationerna i övriga Europa. När Sveriges television, SVT, nyligen höll en särskild public service dag i Stockholm var ingen företrädare för France television var inbjuden.
Typiskt nog var brittiske tvchefen det stora numret . Lika litet som SVT vill han låtsas om Europa och public service.
Eller läget för hela tvlandskapet när som i Frankrike en maktfullkomlig president utöver public service har idel kompisar som ägare till den kommersiella tv:n.
Tiger gör också samarbetsorganisationen för public service tv och radio i Europa, EBU i Génève
Men räcker det verkligen för EBU att vara känt för att stå bakom Melodifestivalen?
Det som pågår i Frankrike angår alla.

ta tåget

Till skillnad från X 2000 tågen i Sverige är de franska supersnabbtågen, TGV, folktåg året om.

Inte heller blir man sjösjuk av vagnens rörelser. TGV kommer upp i väldiga hastigheter på banan Paris-Marseille och Paris-Strasbourg genom en fristående specialjärnväg garnerad av stiliga luftiga stationer rymmande rulltrappor och hiss låt vara att stationerna ligger långt från de städer där tåget gör uppehåll. Stationen Avignon ligger hela 10 km från de gamla vackra stadsmurarna.

Många sträckor använder TGV-tågen på de vanliga spåren. Då kommer man till stationerna som inte rustats sen de byggdes nån gång på 1800-talet.
Ta stationen i Nice med en enda rulltrappa ned i korridoren under spåren varifrån endast

trappor leder till perrongerna. Det blir till att släpa sig själv och bagaget uppför och nerför.
Än sen om hjälpsamheten är stor resenärerna emellan. Franska stationer är en mardröm.


Den granna välstädade stationen i Monaco är inte ens Frankrike, en höjdare med stora
rulltrappor och flotta hissar om man är smart nog att välja den övre utgången. En gigantisk
glasvägg mot klippor och hav är en glamorös detalj vid ankomsten till "a sunny place for shady people".

Att ta tåget är en ständig påminnelse om att Frankrike är större än man nånsin tror.
Franska tåg tar aldrig slut. De är oändliga. Perrongerna också. TGV- tågen har ofta kopplat ihop två långa tågsätt utan inbördes kommunikation. Det är noga med tiderna.
Avgång och ankomst är som det heter på SJ-svenska: rättidig.
Rätt som det är utbryter mouvement social alltså strejk. Resenären meddelas så där två veckor före men vad hjälper det.
Nästa strejk utbryter 25 maj på kvällen fram till 27 maj. Alla tåg är inte inställda men de flesta. En del biljetter kan inte bytas eller återlämnas. Det ska kännas att man har att göra med anställda som är rädda förlora jobben. Om resenären gör det är inte deras sak om man säger.
Vid bokningen - nätet förstås - kan man välja att resa i tyst vagn. Man slipper då pigga barn som springer mellan platserna och mobilsamtal får heller inte störa.
Passagerarna viskar till varandra.
I första klass på TGV-tågen finns elurtag vid varje plats för uppkoppling på nätet. Det går lika bra att sitta i andra klass med ständig koll av det mjuka gröna landskapet av lövskog byar floder och slott bland ängar i en pastoral med kreaturen i små flockar som om inget hänt sen de medeltida bilderna i hertigen av Barrys bönbok utöver att vi färdas i 300 km i timmen.
Man tänker på det tyska talesättet: lycklig som Gud i Frankrike.
Häromdagen tog jag ett intercitytåg till la France profonde från gare d´Austerlitz.
Det är ingen glamorös station ganska dold från gatan till skillnad från skrytstationerna
gare du Nord och gare de Lyon. För att inte tala om gare Montparnasse där det är extra vidrigt för resenären genom oändliga korridorer om man kommer från den väldiga metrostationen Montparnasse Bienvenue.
Intercitytåget är 20 vagnar långt och varje vagn flera meter lång. Trappstegen in i vagnarna gammeldags höga. Ett helvete för alla utom Hulken att få upp väskan från perrongen.
Vagnarna är nyinredda - här har en riktig arkitekt anlitats för en sober och elegant atmosfär.
Tåget kommer upp i bra fart. Servering från ambulerande vagn. Men det går långsamt med kaffet. Vagnen kommer två minuter innan jag stiger av efter tre timmar.
Ja hur mår man när man stiger av på främmande fransk station? Man är sur förstås
inför stundande trapphelvete.
Men när jag kommer till slutet av perrongen ser jag rulltrappan upp till ankomsthallen.
Det visar sig att det just för Pariståget även finns hiss.
- O, Harmonika-Zug som tågpoeten Valéry Larbaud utbrast mellan Wirballen och Pskov.

64 år senare

Idag 9 maj firar Ryssland freden 1945 med stor militärparad. För det erhåller Ryssland ett hånflin av Wolodarski på Dagens Nyheters ledarsida.
Igår gjorde Frankrike detsamma. Men i Sverige bryr sig ingen om Frankrike.
Mitterrand bestämde 1981 att 8 maj skulle återinföras som helgdag. Inte vanlig helg ändå. Monoprix har öppet.
USA och Storbritannien har inget firande.
Britterna har alltid föredragit vapenstilleståndet 1918 med stiliga ceremonier i tv.
Min ryska tv-kanal RTR Planeta firar hela dagen.
Ceremonier journalfilmsnuttar omväxlar med påkostade shower med många soldater på scen. I flera timmar visas krigsfilmer med fokus på soldater i fält, ädelmodiga tappra gentlemän stundom muntergökar stundom filosofer och aldrig rädda. De skyddar kvinnor och barn, de är de gamlas stöd. Hur har vi nånsin kunnat frukta ryssen?
Tyskar är i brittiska och amerikanska filmer från tiden gärna korkade överviktiga stöddiga med löjliga accenter. I ryska filmer är tyskar obehagliga men granna och alltid tysktalande. De besväras aldrig med att behöva tala ryska.
Filmerna i dagens ryska tv har dessutom ett gemensamt musikinslag som sliter hjärtat ur kroppen: en vemodig marsch med klanger mjuka som en
sommarkväll i Yalta. Ah les Russes, je vous aime
Men ingen har gjort en film om undertecknandet av kapitulationen 1945.
Dramat tar tre dagar medan undertecknandet är gjort på några minuter.
Eisenhowers högkvarter var en skola vid järnvägen i champagnestaden Reims.
Till Reims kommer man på 45 minuter numera med snabbtåg från gare de l´Est i Paris.
Skolan är kvar och heter nu lycee Roosevelt. I kvarteret ligger också kapitulationsmuseet, musée de la Reddition absolut omöjligt hitta och särskilt med bil.
Här tog Eisenhower emot de utsända från Jodl som ville förhandla.
Eisenhower hade just återvänt efter besök i koncentrationsläger. Han var vit i ansiktet av vrede. Här gällde villkorslös kapitulation.
Bara amerikaner och britter skulle signera den tyska kapitulationen dessutom.
Ryssland och Frankrike degraderades till enkla vittnen. Ceremonin ägde rum 7 maj.
Stalin blev rasande och krävde att kapitulationen skulle ske i Berlin. Detta arrangerades 8 maj. Men fortfarande med Frankrike endast som vittne.
Genom tidsförskjutning blev kapitulationen inte känd i Moskva förrän 9 maj.
Frankrike kom att spela huvudrollen vid ett helt annat 8 maj 1945 i den lilla algeriska staden Setif. Medan freden firades upptäckte den franska kolonialmakten en självständighetsfana i folkmassan. Trupperna gav eld. Tusentals mördades. Repressalierna fortsatte på andra håll med mord och tortyr och orimligt långa fängelsestraff. I Algeriet hade ett nytt krig börjat.
Förra året visades i rader av kanaler i fransk tv en dokumentär om grymheterna (ingen repris 8 maj) "L´autre 8 mai 1945" .
Från fransk sida heter det att allt ska fram i ljuset men de franska arkiven förblir stängda.
Dokumentärfilmaren Yasmina Adi löste dilemmat. Amerikaner och britter hade
funnits i Algeriet sen 1942. Mycket riktigt i deras arkiv hittade hon ögonvittnesskildringar.
Nordafrika återkom på andra sätt under fredsdagens militärparad med Sarkozy.
En stor parad av flottan ägde rum vid fashionabla Sainte Maxime på Rivieran för att påminna om hur två månader efter invasionen i Normandie den franska afrikaarmén öppnade en andra front med egen invasion. Tv direktsände i två timmar.
Afrikaarmén kallas ofta "Republikens bortglömda" med sin stora andel rekryter ur de forna kolonialstaterna Senegal Marocko Algeriet Tunisien. Nu uppmärksammades insatserna av presidenten för första gången.
Deras kamp för Frankrikes frihet ska aldrig glömmas, underströk Sarkozy.
Sen gick han runt och tog veteranerna i hand. Men där fanns inte nån med
mörk hy eller nordafrikanskt utseende.
"Republikens bortglömda" fanns i Paris vid place du Trocadéro och lyckades faktiskt hamna i tv:s kvällsnyheter ett par sekunder.
För dem är det i år 50 år sen de Gaulle skar ner deras pensioner till en nivå långt under franska soldaters.
Med filmen Indigènes 2006 synliggjordes skandalen.
Chirac som då var president slog näven i bordet.
Det var orimligt att en fransk veteran erhåller ca 600 euros i månaden, en senegalesare 150 euros och bara 80 euros tillfaller en marockan.
En ny lag tillkom 2007 för att ge återupprättelse åt de 80 000 som ännu är i livet.
När regeringen förstod att rättvisan betydde 500 miljoner euros årligen blev det tvärstopp.
- Nu begraver man frågan i hopp om att veteranerna ska dö undan, säger
den socialistiske deputeraden Alain Rousset som organiserat manifestationen på place du Trocadéro.
Hans sammanfattning av fredsdagen? Att Sarkozy pratar smörja.

Grand Paris - ett framtidselände

Franska presidenter är republikens monarker. Som forna tiders majestäter bygger de sig odödlighet.
Mitterrand efterlämnar glaspyramiden på Louvrens innergård och det gigantiska skräckbygget brunglasfärgade nationalbiblioteket vid Bercy. Dit beger sig ingen frivilligt med de väldiga vindar som skapas mellan bibliotekets fyra höghus om det inte vore för rader av trevliga utställningar, bra bibliotekshop och som extra bonus det vägg i vägg förlagda gudomliga cinemateket. Jag kommer dit med buss 64 från place Gambetta och som har hållplats för en stunds stärkande paus vid boulevard de Reuilly där på nummer 59-61 man finner ett av världens främsta glassparadis: Raimo. Detta glasskondis nära place Daumesnil är mestadels fullsatt av kännare som älskar pinfärsk glass på de främsta råvaror inte minst frukt. Jag avskyr att köa men när det gäller en luftig "fleur de lait", isvit vällust på Raimos utvalda grädde är väntan ett privilegium.
Vackraste byggnaden skapade Jean Nouvel för Chirac, ett världsmuseum
nära Eiffeltornet utefter Seine som kort och gott heter musée Quai Branly. Ljuvlig restaurang förstås.
Absolut fulast är Pompidous Tour Montparnasse, den väldiga skyskrapan vid gare Montparnasse som parisarna gärna skulle se riven. Det hjälps inte med bar högst upp. Å andra sidan finns ju Centre Pompidou ett oemotståndligt kulturtivoli med restaurangen Georges.
I förra veckan framträdde Sarkozy i direktsändning i tv med framtidsvisionen Grand Paris, det klimatmedvetna Stor-Paris i förslag från tio arkitekter - inte bara franska och ingen enda från Sverige som nu finns utställda på arkitekturmuseet, det hela resultatet av nio månaders grubbel i Elyseepalatset. Frågan har varit klyftan mellan Paris och förorten.
I Paris bor idag 2 miljoner och i förorterna 6 miljoner.
Det djärvaste av projekten utgår från Napoleons dröm att med Seine som huvudled låta Paris fortsätta till Le Havre via Rouen. Lita på att Sarko har en soft spot för Napoleon.
Kändisarkitekten Christian de Portzamparc lanserar ett skräckscenario: en
överjordisk snabbjärnväg mellan Paris och förorten dygnet om med slutstation i en gigantisk ny europeisk centralstation förlagd till en av de tristaste förorterna. Jovisst samtidigt skulle gare du Nord och gare de l´Est rivas.
Jean Nouvel vill skapa en ny väldig ringled omfamnande förorterna med kommunala parker och kolonilotter och -som en ironisk borgmästare uttryckt saken - ekologiska vattenpölar för tomma ölburkar.
Mest radikal är arkitekten Roland Castro. Han vill flytta Elyseepalatset till nergångna förorten La Courneuve som i sin tur skulle omformas till en jättelik park. Vart invånarna tar vägen blev jag inte klok på särskilt som Castro även tänker bygga en Champs Elysees mitt i alltihop.
Jamel Klouche tycker isoleringen i förorten bäst bryts med direktlinje via metron. Därför vill han riva glaspyramiden på Louvren för en ny metrostation.
Dessutom har Sarkozy tänkt sig uppförande av 70 000 nya lägenheter årligen dvs dubbelt så många som kommunerna med möda klarar idag.
Vem ska betala vem ska bestämma vad och när? Lita på att samtliga borgmästare inne i Paris och i förorterna lyssnade misstroget. Byggnadstillstånd bestämmer borgmästarna och inte presidenten. Ingenstans finns åkrar att köpa upp för framtida bebyggelse. För infrastrukturer är läget uruselt: det sen flera
år planerade snabbtåget från gare de l´Est till flygplatsen Charles de Gaulle har fortfarande inte någon villig entreprenör.
Grand Paris ska få kosta 35 miljarder euros. Hur mycket ska staten stå för och hur mycket privat kapital? Hur tro på planer som inte klarar frågor?
Än så länge säger de grandiosa projekten mer om Sarkozy och odödligheten än om det framtida Paris.