ta tåget

Till skillnad från X 2000 tågen i Sverige är de franska supersnabbtågen, TGV, folktåg året om.

Inte heller blir man sjösjuk av vagnens rörelser. TGV kommer upp i väldiga hastigheter på banan Paris-Marseille och Paris-Strasbourg genom en fristående specialjärnväg garnerad av stiliga luftiga stationer rymmande rulltrappor och hiss låt vara att stationerna ligger långt från de städer där tåget gör uppehåll. Stationen Avignon ligger hela 10 km från de gamla vackra stadsmurarna.

Många sträckor använder TGV-tågen på de vanliga spåren. Då kommer man till stationerna som inte rustats sen de byggdes nån gång på 1800-talet.
Ta stationen i Nice med en enda rulltrappa ned i korridoren under spåren varifrån endast

trappor leder till perrongerna. Det blir till att släpa sig själv och bagaget uppför och nerför.
Än sen om hjälpsamheten är stor resenärerna emellan. Franska stationer är en mardröm.


Den granna välstädade stationen i Monaco är inte ens Frankrike, en höjdare med stora
rulltrappor och flotta hissar om man är smart nog att välja den övre utgången. En gigantisk
glasvägg mot klippor och hav är en glamorös detalj vid ankomsten till "a sunny place for shady people".

Att ta tåget är en ständig påminnelse om att Frankrike är större än man nånsin tror.
Franska tåg tar aldrig slut. De är oändliga. Perrongerna också. TGV- tågen har ofta kopplat ihop två långa tågsätt utan inbördes kommunikation. Det är noga med tiderna.
Avgång och ankomst är som det heter på SJ-svenska: rättidig.
Rätt som det är utbryter mouvement social alltså strejk. Resenären meddelas så där två veckor före men vad hjälper det.
Nästa strejk utbryter 25 maj på kvällen fram till 27 maj. Alla tåg är inte inställda men de flesta. En del biljetter kan inte bytas eller återlämnas. Det ska kännas att man har att göra med anställda som är rädda förlora jobben. Om resenären gör det är inte deras sak om man säger.
Vid bokningen - nätet förstås - kan man välja att resa i tyst vagn. Man slipper då pigga barn som springer mellan platserna och mobilsamtal får heller inte störa.
Passagerarna viskar till varandra.
I första klass på TGV-tågen finns elurtag vid varje plats för uppkoppling på nätet. Det går lika bra att sitta i andra klass med ständig koll av det mjuka gröna landskapet av lövskog byar floder och slott bland ängar i en pastoral med kreaturen i små flockar som om inget hänt sen de medeltida bilderna i hertigen av Barrys bönbok utöver att vi färdas i 300 km i timmen.
Man tänker på det tyska talesättet: lycklig som Gud i Frankrike.
Häromdagen tog jag ett intercitytåg till la France profonde från gare d´Austerlitz.
Det är ingen glamorös station ganska dold från gatan till skillnad från skrytstationerna
gare du Nord och gare de Lyon. För att inte tala om gare Montparnasse där det är extra vidrigt för resenären genom oändliga korridorer om man kommer från den väldiga metrostationen Montparnasse Bienvenue.
Intercitytåget är 20 vagnar långt och varje vagn flera meter lång. Trappstegen in i vagnarna gammeldags höga. Ett helvete för alla utom Hulken att få upp väskan från perrongen.
Vagnarna är nyinredda - här har en riktig arkitekt anlitats för en sober och elegant atmosfär.
Tåget kommer upp i bra fart. Servering från ambulerande vagn. Men det går långsamt med kaffet. Vagnen kommer två minuter innan jag stiger av efter tre timmar.
Ja hur mår man när man stiger av på främmande fransk station? Man är sur förstås
inför stundande trapphelvete.
Men när jag kommer till slutet av perrongen ser jag rulltrappan upp till ankomsthallen.
Det visar sig att det just för Pariståget även finns hiss.
- O, Harmonika-Zug som tågpoeten Valéry Larbaud utbrast mellan Wirballen och Pskov.