les rosbifs

Engelsmännen har till skillnad från svenskar ett obesvärat umgänge med franska språket.
Drottningen talar franska. Brittiska journalister och politiker talar franska. Brittiska och amerikanska media har fasta korrespondenter i Paris. Javisst amerikaner talar också franska, många väldigt bra. En del deltar inte sällan i franska tv-debatter.

I Sverige råder fransk-skräck. Ingen politiker talar franska sen Olof Palme.
Inga svenska dagstidningar, ingen radio och tv har fasta korrespondenter i Paris.
När jag frågar svenska media varför EU söder om Bryssel ligger i medieskugga kontrar man med utropet att Sverige ska bevaka HELA VÄRLDEN.
Redaktionerna i Stockholm som anser att uppdraget är svenskt direktperspektiv från HELA VÄRLDEN tycker inte detta krav på svenskhet gäller EU söder om Bryssel. Man kan fråga varför när passet uppger att vi nu i första hand är europeer och i andra hand svenskar.
Frankrike bevakas obesvärat av svenska redaktioner med brittiska tidningar som den uppgivna källan. Som om Sverige var en delstat i det angloamerikanska medieimperiet.
Man struntar i att les rosbifs - rostbiffarna, den franska benämningen för the British -
- inte har mycket koll.
För inte motiverar okunnighet i franska att det angloamerikanska nyhetsperspektivets skygglappar klistras på svensk allmänhet.
På nätet finns texter på engelska direkt från franska medier. Det finns en mångsidig och kunnig nyhetskanal i tv, France 24, med dels fransk dels engelskspråklig kanal båda med generösa websidor. Det finns koll i fristående engelskspråkliga tvkanalen Al Jazeera. I veckan hade den prisbelönta kanalen en timslång sändning om Sarkozys två år vid makten. Där fanns amerikanska veckotidningen Newsweeks Parisansvariges påstående att Sarkozy är ett politiskt geni. Där fanns de oroade franska rösterna att Sarkozys krossande av oppositionen till höger och vänster med strypgrepp på media bygger en presidentmonarki till priset av ett instabilt Frankrike. Där fanns idén att Obama skulle ta efter franska synpunkter på ekonomiska krisen och konstaterandet att Obama i allt är raka motsatsen till vad Sarkozy står.
Porträttet är särskilt tänkvärt för svensk publik när Sarkozy nu skjuter upp besök i Sverige för att Carl Bildt i en intervju i Le Figaro solidariserar sig med den amerikanska hållningen att öppna EU för Turkiet.
Superrostbiffen Daily Mail i London hade häromdagen väldiga rubriker om Sarkozy som inte bjudit drottningen till 65- årsdagen av invasionen i Normandie 6 juni när Obama kommer.
Det var så dags att upptäcka det nu.
Det är sannerligen ingen nyhet i Paris. Här vet alla att D-dagen 2009 ska blända all världens tv-tittare med Sarkozy och Obama sida vid sida ensamma till dånet av historiens vingeslag.
Daily Mail påpekar att Hollywood sen länge använt andra världskriget för helamerikanska hjälteäventyr och kan gå med på förfalskandet av fakta
i den "konstnärliga frihetens namn". Men, skriver tidningen, i verkligheten vanns kriget av de allierade och drottningen är idag enda statschef som upplevt epoken.
Ja än sen då? Att drottningen inte bjudits handlar om något helt annat.
Buckingham Palace som sen länge fattat galoppen har påmint regeringen Brown om vikten av att fixa inbjudan till drottningen. Men förgäves. Brown har meddelat att årets D-dag visserligen markerar 65 år sen 1944 men att detta inte är stort nog för att besvära la mère Windsor.
Han reser ensam och diskret till föga tv-belyst brittisk samväldeskyrkogård i Normandie.
Vad har Brown sin flotta Parisambassad till? Sarkozys Obamastrategi är ingen hemlighet.
Den handlar om att osynliggöra britterna. Minneshögtidligheten 6 juni vid den i sanning imponerande amerikanska krigskyrkogården i Colleville är
en eftertraktad chans inför tv-kamerorna: Sarkozy och Obama, megastars med handslag över
Atlanten.
Går det så går det.
Jag mailade Elyseepalatset för besked om varför monsieur le Président inte bjudit drottning Elizabeth. Nu har flera dar gått och inget svar.
Flera kanaler i fransk tv tog upp Daily Mails vrede och illustrerade med många arkivklipp de uppoffrande brittiska insatserna. Resultatet är att rostbiffarna, aldrig älskade, lagom till 6 juni blivit tv-publikens favoriter till hundratals passionerade mail på tidningarnas nätsidor.
Pinsamt? Knappast. Elyseepalatset har så bra draghjälp av Brown att man kan avfärda drottningens frånvaro med att brittiska regeringen själv avgör minnet av D-dagen.
Något för Obama att bita i.
Samtidigt meddelar en fransk tidning att Frankrikes första dam, Carla Bruni Sarkozy - som kan engelska till skillnad från gemålen - för en tid sen skrev till Michelle Obama i Washington med frågan om Michelle vill skriva på hennes upprop i ett välgörenhetsärende.
En speciell relation över Atlanten mellan de finaste bland de fina första damerna.
Typ.
Michelle tvekade inte när Carlas lena förfrågan anlände.
Det blev nobben direkt.