måndag 30 mars 2009

För den upplyste medborgaren

Fransk tv anser sig vara bäst i världen. Underhållningarna är påkostade väldiga artistshower varenda helg i flera kanaler. Okänt är programtyper som Grillad och pratshower som underhållning à la Skavlan. På söndageftermiddagarna ges ett två timmar långt Här är ditt livprogram kallat Vivement Dimanche. Påkostat det också. Allmäntvkanalerna gör påkostade fictionserier på okontroversiell litteratur just nu gäller ett antal noveller av Maupassant.Allmäntvkanalen France 2 har börjat med direktsändningar från teatrarna i Paris. Lika konventionellt urval där.
-Varför aldrig Väntan på Godot frågade otåligt medieforskaren professor Francois Jost i en av dessa sändningar som är den franska tv-kulturens starka sida: debattprogrammen i samhälls och kulturfrågor.
Dessa program sända från alltid flotta studios förekommer i allmäntv som i rader av nischkanaler och reklamtvkanaler.Debattörerna är i alla åldrar- Frankrike älskar sina seniorer - nivån håller hög klass. Sändningar typ svenska Debatt i SVT är otänkbarheter med sin flåsiga vånda att publiken zappar vidare om inte tempot är jäktigt.
En av mina favoritkanaler har nationalförsamlingen och senaten som ägare, LCP, en självständig mångsidig ifrågasättande och oerhört välskött kanal inte ens rädd för vitterhet.
Fransk tv visar amerikanska tvserier - dubbade fy fan - men har i övrigt inget av den angloamerikanska av svenska kanaler så okritiskt anammade missionen att publiken ska underhållas. Den franska tv:ns mission
hyllar den upplyste medborgaren.
Söndag förmiddag alltså två timmars debatt om allmäntv i nationalförsamlingens kanal, LCP.
Jost - medieprofessorn- kritiserar frånvaron av djärva grepp inom teater och tvserier. Fabienne Servan-Schreiber företrädare för dokumentärproducenterna klagar över växande svårigheter för dokumentärerna i programtablåerna. Dokumentärfilmarna står för kreativitet och nydaning försäkrar hon. Huvet på spiken. Dokumentärer är dessutom billiga i inköp och älskade av publik och kritiker, filmarna själva är passionerade äventyrare och chanstagare. Faktiskt har det ryktats att Fabienne blir nästa chef för France Television med sina 11 000 anställda. Den som utser tv och radiochef numera är Sarkozy själv - för övrigt en skam för EU som inget EU-land påtalat fast saken gäller vår tids största kultur.
Debatterna i rutan är dagliga gärna 90 minuter långa och i allmäntv kanalerna förlagda till sen kvällstid.
Ibland finns debatt och utfrågning på bästa kvällstid i som sagt 90 minuter som häromkvällen när France 2 till höga tittarsiffror intervjuade Internationella valutafondens chef Dominique Strauss Kahn alltid kallad DSK. Han är en av de tunga elefanterna i franska socialistpartiet och som Sarko fräckt och smart förvandlat till skalp med internationell status i likhet med utrikesminister Bernard Kouchner. Senaste skalpen är Jack Lang som skickades till Kuba för att återupprätta förbindelser.
DSK var nu lysande rakt igenom (och försäkrade att han fortfarande var socialist). Auktoritativ, tålmodig omsorgsfull,lyssnande och elegant och inte minst återhållsam som anstår en kvinnokarl.

Inte heller finns i fransk tvkultur den i Sverige så bedövande trenden relationsprogram också denna för övrigt en amerikansk tvimport. Det hindrar inte att de stora frågorna ventileras ofta i fransk tv. För att inte tala om varje söndagmorgon med återkommande halvtimmesinslag för skilda trosriktningar : Katoliker protestanter judendom islam buddism för den upplyste medborgaren.






des

Måla Eiffeltornet

Vart sjunde år ska Eiffeltornet målas. Varenda millimeter ska målas för hand.
På tisdag - 31 mars - börjar spektaklet som varar i 18 månader och kostar 4 miljoner euros. Då börjar 25 av forna bergsbestigare specialtränade proffs med pensel i hand och färgburken fastbunden på magen måla högst upp i tornet - 324 m upp. I allt ska en yta på 250 000 kvm målas. Samtidigt håller tornet öppet som vanligt.
I år pratar målarna rumänska och grekiska, uthyrda av en firma specialiserad på måleri av båtskrov. En veteran som målat tornet alltsen 1981 medger i en intervju i Le Figaro att jobbet kräver sin man men att alla turister med sina klick ger en särskild kick.
Det svåraste är att måla tornet inifrån. Då är målarna inte fastsurrade på samma säkra vis.
Dock får de fira ner sig för att äta och gå på toan.
Så var det inte förr.
Men tänk om en målare tappar färgburken på turisterna?
Det får bara inte hända heter det.
Finländska firman Jotun fick uppdraget att leverera 60 ton färg.
De har komponerat ett recept utifrån senaste ekologiska krav med kraft att stå emot vind och sol på järnkonstruktionen. Färgen är mörkare vid basen och ljusare högst upp för att förlänga profilen.
Den klassiskt bruna färgen är avsedd som en nyans av brons men den här gången ville många att tornet skulle målas i guld. Inte en chans. År 1900 målades tornet apelsingult vid
basen för att vid toppen vara ljust och starkt gul.
Det skrämde bort besökarna. Sånt är inte tal om. Med sina sju miljoner betalande besökare årligen är tornet en ömt vårdad världsrekordhållare inom internationell turism.
Samtidigt öppnar i Hotel de Ville en utställning över Gustave Eiffel "Magi i järn"
Många konstnärer har inspirerats av det nu 120 år gamla tornet.
Dufy målade tornet rött, Chagall valde blått.
Själv har jag aldrig varit däruppe. Bästa och mest ekonomiska sättet att uppleva Paris uppifrån är terrasserna högst upp på varuhusen Printemps (bäst) och Galeries Lafayette vid boulevard Haussmann. Man tar hissen upp, inga köer, helt gratis, många bänkar att sitta på och trevlig självservering.

söndag 29 mars 2009

Talkin´ dames

Länge trodde jag att jag var ensam svenska i 19 e arrondissementet runt parken Buttes Chaumont. Men vi är hela nio stycken suédoises - et comment! And how!
Häromdagen träffades vi hos Marianne som bor med Sigvard i en dröm till lägenhet högst upp i nybyggt hus på högt belägna avenue Simon Bolivar. Nedanför stora fönster och magnifik terrass brer Paris ut sig med tinnar och torn glittrande i soldiset. Notre Dame ligger rakt föröver. Upplevelsen är hisnande som anstår ett liv på höjderna i Paris.
Eyvind Johnson är nog förste svensk att skriva om hänförelsen att ha Paris nedanför sig i söder och "i fågelsikt". I boken Tidens gång från 1953 - sannerligen inte en av hans bättre - skildras
utsikten framför öppet fönster i hotellrummet högst upp på högt belägna hotellet på rue Desirée vid Gambetta under fattigt 20-tal. Inte lika högt som hos Marianne men högt nog i backarnas
20 e arrondissement.
Jag har också utsikt från mitt högt belägna forte utefter parken men mina fönster vetter mot nordost. Jag ser trädtopparna i Buttes Chaumont och ett stadslandskap av vita höghus bakom parken, det måste vara utefter avenue de Flandre och sen ser jag riktigt långt bort där det är rena landet. Inte en känd byggnad nånstans. Men en del näktergalar och koltrastar i gryningen.
Inger Bjurström, de nios grand old lady, berättar att hon kom till Paris som nygift 1948.
Det var ett fattigt efterkrigsParis med bostadskris och ransoneringskort. Det råkade vara samma år som mina föräldrar också kom till Paris med Nordexpressen från Stockholm - direktvagn som ingenting - knappast för att bosätta sig. De satt på Café de la Paix i solen.
Mamma berättade jämt om det befriande i att vara i det befriade Paris.
Hon nämnde aldrig horrörer som damtoaletter med hål i golvet. Mamma avskydde gnäll om detaljer.
Tåget hade gått genom det befriade Tyskland som till skillnad från Paris inte hade ett helt hus nånstans. Om det berättade hon mycket.Vi fick veta att barn tiggde utefter banan. Det fanns inte tv på den tiden. Man växte upp med en mamma som sett.
Sen när man i tonåren på somrarna tillbringade ett par veckor på europeiska sommaruniversitet hade alla jämnåriga varit barn under kriget. En gång bodde jag i samma rum som en
holländsk flicka. Hennes barndom var ett japanskt fångläger i Indonesien. Nätterna igenom grät hon.
Det är inte så längesen varje svenskt tåg hade den europeiska magin fastskruvad under kupéfönstren, en liten vit emaljplatta som sa vad ingen längre säger: "Luta Eder icke ut" med översättning till fyra språk:."Nicht hinauslehnen. Do not lean out. Ne pas se pencher en dehors. E pericoloso sporgersi".
Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm var och hur man än bor.
Jag rekommenderar småländskt underställ i ullfrotté skapat för jägare på pass i skogen.
Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls. Han fanns nånstans utanför.
Kunde han nån franska då undrar jag. Jo säger Inger det kunde han.
Jag frågar för det har funnits korrespondenter för svenska tidningar och radion i Paris som inte kunnat franska. Det löstes med fransktalande svenska flickor som åtog sig att läsa tidningarna, svara i telefonen, ordna intervjuer och allt möjligt annat och detta för en spottstyver. Den storyn borde berättas nån gång.
Nu blommar påskliljorna på knallgrönt gräs i Buttes Chaumont. Man ser det när man går ut från Mariannes port. Går jag sen till vänster nerför den kurviga avenue Simon Bolivar mot saluhallen marché Sécretan, passerar jag bageriet Änglabullen, La boule d´Ange.
Namnet är en lek med ordet för bageri, "boulangerie" berättar ägaren, la patronne, en av de nio hos Marianne.
Les suédoises kör hårt.

onsdag 11 mars 2009

Kriskramare

Modevecka för prêt-à-porter i de stora modehusen med inspiration från brittiska tvserien om häftiga ätten Tudor. Det gloriösa 1500-talet översätts till stora höga kragar. Särskilt praktfullt med utförande i rosa pälsvara. Teatraliskt som nån skribent suckar. Som om inte modeskapare alltid är teatraliska. Som om divor och röda mattan uppför trappan till festivalpalatset i Cannes inte vore deras hem.
Jag gillar bäst accenten på skuldror och axlar, miniboleros glittrande i broderier på spets, små eleganta plagg som smycken för alla som alltid tar av sig örhängena och inte gillar dingelidong runt halsen.
France 3, den regionalt inriktade public servicekanalen uppmärksammade i går kväll årets fynd bland mannekängerna, en gymnasist i Paris av prerafaelitisk genomskinlighet, 1,80 m lång blygt leende, 17åriga Sigrid Ågren. Svensk pappa heter det förklarande om efternamnet (uttalat Ahgrannne) med mamma från Normandie.
Bakom det skira en enorm arbetskapacitet: vackra Sigrid har hittills deltagit i 25 visningar och tjänar aldrig under 5 000 euros per visning.
Chanels Karl Lagerfeld skrockar förtjust: ett nytt ansikte som talar franska.
Min egen favorit som alltid Christian Lacroix för fantasin, färgerna, det djärva handlaget med tygerna. Nej ingenstans anas stigande arbetslöshet, strejker, demonstrationer, sämre köpkraft, krisen på båda sidor Atlanten. Hur skulle det gå till?
Krisen är investeringsobjekt. Överdådet är alltid kriskramare.
Som Hollywood som under 30-talet höll depressionen under armarna med
Mae West i vitt åtsittande glitter, one-liners och väldiga pälsar, med Busby Berkeleys enorma flickshower i sinom tid kopierade för svenskbruk av Gustav Wally i vit frack.
Ingen i den tidens publik kunde identifiera sig med prakten det var liksom poängen.
Receptet att i hårda tider slösa med prakt sålde fantastiskt. För depressionens miljoner blev
miljonärsliv ett billigt nöje under knappa två timmar på bio.
Min modekanal på kabelnätet sänder dygnet om. Utan att ens vara min favoritkanal. L´embarras de richesse kallas sånt..

tisdag 3 mars 2009

Eurostar för dumskallar

Tåget till London är gult och grått med oändligt antal vagnar.
Avgår från gare du Nord. Som lägst kostar biljetten 60 euros tur och retur.
Lördagar är bästa dagen med matineer på scenerna. Fler tåg gör att man slipper övernattning.
I tidningen Libérations nya blog http://www.frenchinlondon.com/ uppmuntras läsarna att skriva av sig. Jag ser inte nån som fattat att ett lyckat Londonbesök kräver ett par timmar på Rules på Maiden Lane vid Covent Garden. Man kan offra en matiné för Rules. En kräsen pessimist som Graham Greene gjorde varje år den långa resan från Antibes till Rules som sin egen särskilda födelsedagspresent. Rules är en restaurang.
And how.
London utanför Rules är ett utland av kaos trängsel och panik för varje resenär från det småstadsaktigt välordnade Paris.
Det relaxade Berlin är ett betydligt trevligare resmål för att inte tala om Istanbul, drömstället för alla tunnelbanefans skinande ren med konst på stationerna och ståtliga rulltrappor.
Mind the gap som det heter i Londons tunnelbana.
Sen Eurostar flyttade ur grötigheten runt Waterloo till elegant restaurerade St Pancras är utbudet av bussar en vacker syn även om vänstertrafiken leder till fel färdriktning.
Allra märkligast är les rosbifs själva. I Frankrike kallas engelsmän alltid "les rosbifs".
På detta släkte biter inte kaos. De har ett oändligt tålamod med dårar, de ler och lyssnar hur tokigt de än tilltalas. Det är annat än i Paris där främlingen som glömmer inleda en fråga med "bonjour" riskerar att lämnas åt sig själv.
Undra på att Libérations blog tipsar om bästa överfarten.
Som att med andraklassbiljett resa i första klass.
Så här går det till: köp dyr förstaklassbiljett OCH den billigare andraklass. Köpet av förstaklassbiljetten betyder att automatiskt sättas upp på passagerarlistan i just det första klass.
Vid biljettkontrollen i avgångshallen på gare du Nord gäller att endast visa andraklassbiljetten. Man inväntar sen coolt sista minuten när man dyker upp flämtande vid
förstaklassvagnen. Där står tågvärden med listan på passagerarna. Han frågar efter förstaklassbiljetten. Man letar och letar och säger jäktat att man tappat den i brådskan men att tågvärden kan hitta ens namn på listan. Och det kan han och så är det bara att gå ombord och tillbringa de närmsta två timmarna med champagne, två slags viner och tre rätters måltid och självklart British tea inför ankomsten.
Den oklippta förstaklassbiljetten återlöser man sen till fullo vid biljettluckan.
Ingen kommentar tackar för tipset.
-Första klass på Eurostar är inget att stå efter skriver en.
- Champagnen är lågpris, vinerna fadda och de tre rätterna kan man vara utan, påminner en annan.
- Fåtöljerna är slitna, värdinnorna målar naglarna.
- Ta med en chic picknick från Paris och kalasa i godan ro i andraklassfåtöljen.
- Téet i första klass är särskilt äckligt ("particulièrement dégueu" )
- På den här bloggen finns bara dumskallar.
Bon voyage.

söndag 1 mars 2009

Trestjärnigt på hotel Bristol

Michelinguiden eller Röda guiden fyller 100 år mitt i en kris som drabbar guldkrogarna hårt.
Färre affärsluncher och färre bolagsmiddagar kvällstid tömmer palatsen. Allvarligare är hur det står till med de trestjärniga krögarna av vilka det finns 26 i Frankrike.
För med den tredje stjärnan öppnas avgrunden.
Varje år Michelinguiden kommer är någon årets förlorare, degraderad från tre till två stjärnor.
Bernard Loiseau begick självmord 2003. Sen dess har flera trestjärniga kockar hoppat av jobbet.
Som trestjärnige Marc Veyrat långt bort i Haute-Savoie igenkännlig i tv på sin stora svarta vidbrättade hatt. Som trestjärnige Olivier Roellinger i Bretagne och före honom den berömde trestjärnigheten Alain Senderens i Paris. En och tvåstjärniga kockar lever lugnare.
Lönsamheten är dessutom dålig. De trestjärniga sliter vid spisen, har ofta hotell att sköta
knäcker extra med kurser i matlagning, skriver kokböcker, lanserar sitt namn på rätter för massproduktion i snabbköpshyllorna, gör program i tv.
Den svärjande brittiske tvkocken Gordon Ramsay har alltsen han för några år sen öppnade krog på Trianon Palace i Versailles visat den smartare modellen: att hyra in sig som konsult.
Med det har Ramsay skapat en kulinarisk nivå som Michelin nu belönar med två stjärnor.
Ramsay är redan den tredje bäst betalde kocken i världen med sina 7,5 miljoner dollar i årslön. Och det våras för konsultmodellen: i slutet av 2009 öppnar rader av nya lyxpalats i Paris ägda av kedjor från Fjärran östern - Shangri, Mandarin Oriental,W and Raffles, Peninsula.
I år förlorade inte Alain Ducasse en enda av sina 18 stjärnor på
sin kedja av 22 internationella krogar inklusive hotell Plaza Athenée i Paris och restaurang Louis XV i Monte Carlo. Världsrekordet i stjärnor har Joël Robuchon med 25 för sin kedja som utöver Paris finns i Tokyo, Las Vegas och Macao. Även han håller obönhörlig standard.
För den stora publiken är Robuchon ett namn för att med stor charm ha skapat världens bästa matprogram:" Bon appétit bien sûr". Nej till Sverige har den inte importerats. I svensk tv är det brittiska program som gäller.
I Robuchons tvserie är varje avsnitt en kvart strängt koreograferad pas de deux mellan proffs: Robuchon står bredvid sin gäst, en helt okänd krögare i det gemensamma köket med uppgift att laga en rätt ur sitt kök. Varje ingrediens kommenteras, tips ges och mängden och priset anges exakt. För publiken är kvarten ett gastronomiskt mirakel. Eleganta rätter är varken krångliga eller dyra.
I Frankrike arbetar Michelins 15 inspektörer (varav en enda kvinna) utifrån uppslag via de
40 000 brev som kommer till redaktionen årligen. Inspektionen har tre steg: först två anonyma besök på restaurangen. Inspektören presenterar sig efter andra besökets måltid.
Tredje steget är ett möte på redaktionen med kocken själv.
Årets Michelinguide delar ut en enda tredje stjärna som går till en av mina favoriter, Eric Fréchon,45 år, i Paris,en som det heter klassisk kock som "arbetar nära råvarorna". Det betyder en minutiös omsorg i valet av leverantörer och producenter. Blotta tanken på det dötrista svenska smöret förklarar att aldrig så skickliga svenska kockar inte kan hoppas på mer än en stjärna.
Nivån på råvarorna håller inte måttet i Sverige - hur sant det än är att Sverige tillämpar det märkliga öststatsliknande förfarande att låta restaurangvärlden ha tillgång till bättre sortiment än det som vanligt folk möter i butiken. (Det har alltid förvånat mig att matjournalisterna aldrig ifrågasatt systemet.Eller är nivån på matjournalistiken i sin tur så låg att man inte känner till det?)
Fréchon förestår köket i det mest oemotståndliga av lyxhotell, Bristol på rue Faubourg Saint Honoré med en köpstark kundkrets från områdets konstgallerier, stora modehus, ambassader inrikesdepartementet och Elyseepalatset.
En gång hade Fréchon en liten restaurang i mina kvarter nära parken Buttes Chaumont. Där var alltid fullt i den lilla lokalen. Gästerna kom resande från de tjusiga kvarteren mycket långt bort.
Fréchons rykte bara växte. En dag lämnade han oss för Bristol. Sen dess ser man honom bara i tv. I Bristols runda intima matsal kan man finna den 1.57 m långe presidenten Sarkozy i färd med sin älsklingsrätt: fyllda makaroner. Fyllningen utgörs av kronärtskocksbotten, tryffel och foie gras.
Baren på Bristol är bättre: garanterat presidentfri, lägre priser och spännande meny.
Dessutom sitter man i ett stort luftigt ljust gemak med många sittgrupper och överdådiga
blomsteruppsatser. Alla föremål är valda med omsorg. Bristol ägs av en tysk familj
medan Paris´ fem andra stora lyxhotell ägs av hotellkedjor varav ingen fransk. Undantaget som bekräftar regeln är Fouquet´s vid Champs Elysees.
Genom stora fönster skymtar hotellets berömda trädgård, en tyst oas trots närheten till starkt trafikerade kvarter. Där är mitt sommarnöje under stora parasoll när Paris stavas sammetsmjuka dagar och en liten porlande fontän förstärker stillheten.
Fréchon har 80 medarbetare i köket.
Sommeliern säger i tv att Fréchon är hård " som det ska vara på den här nivån".
Han förväntar att alla är bättre än dagen före. Han opererar bland ingredienserna med precisionen hos en hjärnkirurg. Menyn har rätter som kräver en halvtimmes oavbruten koncentration till vetskapen att ingen gäst väntar så länge.
Likväl funkar det. Trestjärnigt.