som vanligt

Det är höstens första dag och 24 grader varmt om kvällen. Uteserveringarna är fullsatta vid midnatt.
Herr, es ist Zeit, der Sommer war sehr schön, som Rilke säger.
La rentrée, den glädjefyllda återkomsten till stan.
Återigen blomstrar trafikköerna i Paris med ursinnig kraft.
Återigen stängs gator av för passerande demonstrationståg och detta fast det inte är lördag.
Idag tågar arga postanställda.
Staten vill privatisera posten. Postkontor ska läggas ned.
I mina kvarter finns postkontor runt varje gathörn, jag har tre inom gångavstånd varav endast ett har kölappar.
Gemensamt har de ett ständigt köande.
I Sverige gick nedläggningen av postkontoren smidigt.
Här ska vi bereda oss på vad som kallas obegränsad strejk.
Dagens andra demonstration utspelas på place de la Republique där ursinniga mölkbönder kommit så långt i medborgarsolidaritet att de skänker bort 20 000 liter till behövande istället för att hälla mjölken direkt på gatan.
-Så ska det gå till säger min taxichaufför le beau Serge när vi kör en omväg runt mjölken. Han är grann som en tiger och kommer som ett skott när jag behöver honom. Så ska en man vara. Skånska Anna Anka i tv 3 -serien Svenska Hollywoodfruar har fått ett och annat om bakfoten om kvinnorollen.
-On est d´accord Serge, säger jag.
Idag visar tv även hur polisen raserar det ökända flyktinglägret den sk djungeln i Calais. Regeringen skyller på att lägret styrs av en maffia av människosmugglare. Genom att i god tid upplysa om razzian hade alla människosmugglare hunnit sätta sig i säkerhet. Framför tvkamerorna gråter de få flyktingar som stannat kvar, de flesta enligt polisen minderåriga.
Hundratals hann försvinna till Paris.
I Paris får de inte vara. Det är inte längesen polisen rensade det flyktingtäta
området runt gare de l´Est ned till kanalen Saint Martin. Den socialistiske borgmästaren Delanoe utbrast i tv inför kritiken:-Hitta på nåt bättre själva".

Under tiden har Sarkozy anlänt till New York med vackra Carla.
Kvar i Paris finns en odugligförklarad regering.
Företrädarna i ämbetet reste utomlands med fullt förtroende för regeringen.
Inte så längre. Presidenten i Sarkoland stoppar landets alla nycklar i fickan, tar med
hela skaran av rådgivare -mäktigare än regeringen - och låter sen
telefonlinjerna glöda från USA till Paris.
I ett land av brutala hackordningar identifierar sig otaliga fransmän med den hunsade premiärministern.
I opinionsmätningarna är Fillon alltid mer populär än Sarkozy. Enligt senaste mätningarna mer än nånsin.
Fransk tv krälar i stoftet med en historisk blixtutryckning för att intervjua presidenten i New York. De två största kanalerna, kommersiella TF1 och allmäntvkanalen France 2, flyger över respektive kanals nyhetsankare, plus stort tvteam och som lök på laxen tvföretagens högsta chefer som uppvaktning för en enda dag. Eftersom intervjun sänds inom ramen för kvällens nyhetssändning blir det publik också.Ingen ska missa Sarkozy från 44:e våningen i franska FN-delegationens lokaler. För säkerhets skull valsar valda delar av intervjun sen runt i landets fyra särskilda nyhetskanaler i timmar efteråt. Kul för Sarko att Frankrike har ett stort tv-landskap.
På G20 i Pittsburgh kommer nästa framträdande av "den lille dvärgen" som kortväxte Sarko kallas av sin långbente fiende, förre premiärministern Dominique de Villepin, alltså DDV som vi kännare säger.

I wish that you love me

Just så - I wish that you love me - skulle hon förstås aldrig ha uttryckt sig, prinsessan Diana
men det säger hon i alla fall i de kommande memoarerna av fd franske presidenten
Giscard d´Estaing.

Att de två upplevt en love story i mitten på 1980talet när hon ännu är den olyckliga prinsessan av Wales är nyheten på sommarens sista dag.
Det är Le Figaros insiktsfulle Etienne de Monthéty som ensam i fransk medievärld erhållit ett förhandsexemplar av memoaren som publiceras i slutet på månaden.
Varför vill nu den 83-årige ledamoten av franska akademien ta bladet från mun?
Riskerar han inte att med skildringen av sitt liv som objekt för Dianas kärlekshunger öppna den Pandoras ask av monsteraptit på damer som är ett med hans person? Ingen kommer att erinra sig att han ändå genomförde stora och viktiga förändringar som fri abort och kvinnor i regeringen.
Eller missunnar han Sarkozy dennes första tjing på att ha infört jetsetfolk i Elyseepalatset? Eller vill han avvärja besvärande frågor om den afrikanska diamantaffär som verkligen hindrade hans återval 1981. För att inte tala om hans aktstycke Lissabonavtalet som stått hela EU så dyrt.
Eller släpps boken till en utvald journalist i Le Figaro för att ta loven av höstens två andra memoarförfattare som ärkefienden Chirac och förre premiärministern Balladur båda laddade med obekväma påminnelser.
Romansen är ett surrealistiskt aktstycke. Diskretion en hederssak förstås. Precisa detaljer serveras i fiktionform. De älskande kallas franske presidenten Jacques-Henri Lambertye och den vackra olyckliga Diana har blivit Patricia prinsessa av Cardiff - en stad belägen i Wales.
Hon får presidenten att springa uppför trapporna till Elyseepalatset med
" hjärnan i lågor och hjärtat bultande av lycka".
Ett passionerat möte äger rum i en villa på Cap d´Antibes som tillhör
" en syster till svenske kungen". Där får presidenten höra av Patricia att han inte tillräckligt visar sina känslor och då för första gången ger han sig hän.
- Jag smeker långsamt hennes ben och hennes hand följer min..." heter det.
För en svensk är det onekligen intressant att svenska kungahuset i denna ömtåliga angelägenhet visat stor generositet gentemot en republikansk president.

Franska medievärlden jublar. Veckans Paris Match gör omslagsbild på de tu från 1994
på välgörenhetsgala och slår upp storyn på tio rikt illustrerade helsidor, dock ingen bild från den tjusiga Rivieravillan.
Denna aperitif inleder den stora mediahändelsen:rättegången i Clearstreamaffären. Dokumenten väger 40 ton efter att frågan utretts sen 2004. Kändisar påstås falskeligen ha konton i skatteparadis. Till de utpekade hör Sarkozy övertygad om att hans ärkefiende f. premiärministern Dominique de Villepin, DDV, ligger bakom för att stoppa hans väg till presidentposten.
Inte så få menar att Sarkozy nu vill manipulera rättsväsendet så att DDV fälls och inte kan konkurrera om presidentposten 2012.
I morse infann sig i rätten den aristokratiske poeten och Napoleonspecialisten DDV som år 2003 höll ett så ståtligt tal mot Irakkriget i FN:s säkerhetsråd.
Den här gången framträder han som Mirabeau. Press och publik väntade - somliga sen fyra på morgonen -på gården till den rättssal där en gång Marie Antoinette dömdes till döden för att se DDV omgiven av sin familj presentera sin oskuld.
- Jag står här genom min motståndares besatthet, han som är republikens president. Jag kommer att frias i franska folkets namn", deklarerar han.
Jubel utbryter. DDV börjar dagen som hjälte.
Det är ståtligare än Sarkozys försäkran:- Jag ska hänga den skyldige i en slaktarkrok."

Djungeln i Calais

Den största tvkanalen, kommersiella TF 1 gör i sin kvällssändning ett reportage om den sk djungeln i Calais. Det är ett skogsparti där tusentals unga flyktingar från främst Irak och Afghanistan men också Iran Eritrea Sudan och Somalia bor under vidriga förhållanden i tält och pappskjul. Inga toaletter ingen soptömning. Skabb och magsjukdomar. Det är resultatet av den brutala stängningen av flyktinglägret Sangatte 2002 beordrad av dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Flyktingarna lämnades vind för våg och övergav inte alls Calais bara för att de nu saknade tak över huvet.
Och de har sen dess blivit fler och fler och yngre och yngre, de yngsta sägs vara kring 9 år.
Ingen vet exakt hur många de är. In i djungeln kommer inga folkräknare. Ingen kommer dit in utan interna vägvisare. TF 1 har fått tillstånd gå in med ett tvteam och visar en hydda med blomkrukor som fungerar som moské. Vi ser tält omgivna av blå små plastpåsar.
I de tält där kameran ges tillträde syns inga madrasser. Här har sen 2002 ett par tusen
flyktingar överlevt tack vare välgörenhetsorganisationer som delat ut mat och erbjudit tvättmöjligheter utanför djungeln.
Ett par hundra flytkingar tog sig till Paris för att sova på gräset i en liten park intill gare de l´Est. Barnfamiljerna skrämdes bort, i parken tog interna uppgörelser över.
Efter ett knivmord rensades parken av Paris borgmästare. Men inte försvinner flyktingarna för det, De slår sig ned vid kajen utefter kanalen Saint Martin och vinkar till de passerande turistbåtarna som passerar flera gånger om dagen.
Flyktingsmugglarna har gjorts till syndabockarna. De påstås utöva ett skräckvälde men ingen av dem har synts i någon tvintervju bekräftande det påstådda maffiastyret.
Inget tvivel dock på det stora nätverket som för rejäla belopp tar flyktingarna till Calais där det är stopp eftersom målet England är stängt. England är inte med i Schengenavtalet och är tacksam för det för flyktingströmmen vill man inte alls ta emot.
Det heter också att flyktingarna inte söker asyl i Frankrike eftersom smugglarna förlorar på det och redan är flyktingarna är djupt skuldsatta hos dem.
Det är märkligt att smugglarna anser att flyktingarna har så mycket pengar på sig att de kan ta en dryg tusenlapp för rätten till fyra chanser speciella kvällar att ta sig in i långtradarna på väg över Kanalen.
Innan veckan är slut ska djungeln rivas meddelar TF1. Lita på att människosmugglarna tackar för informationen. Nu har de gott om tid att sätta sig i säkerhet före razzian.
Eric Besson, färsk som invandrarminister är ett svagt nummer i en het fråga, höjer rösten för att slippa frågor han inte kan svara på.
Han är en av de socialister som lockades över av Sarkozy för fin plats vid maktens köttgrytor.
-Människosmugglarna ska inte länge bestämma över Calais säger han om och om igen.
I tv intervjuas invånarna i Calais. De ser inga människosmugglare nånstans, de är rädda för flyktingarna.
Nära tvåtusen promenerar i stan dagligen och antastar förbipasserande eller lägger sig i klungor i villaträdgårdar för att sova.
- Vi är så rädda att provocera dem, de är drogade, våldsamma och har knivar, heter det
Andra är upprörda över förbudet för enskilda att ge flyktingarna mat och dusch i hemmen.
Polisen reagerar genast man ser flyktingar komma ut från enskilda hem. Trakasserierna mot enskilda flyktinghjälpare är oändliga.
Tillåtna hjälpare är endast etablerade välgörenhetsorganisationer som inte räcker till.
Besson lovar individuell omsorg om invånarna i djungeln.
Som hjälp att söka asyl, möjlighet att återvända till hemländerna eller kort och gott utvisning.
Abbé Jean-Pierre Boutoille som tillhör de tillåtna hjälparna underkänner punktinsaå ltserna och efterlyser en genomtänkt politik. Han vänder sig emot rivningen av djungeln.
- Tvärtom ta det lugnt, här behövs mycket tid för att upplysa flyktingarna om deras rättigheter.
Invånarna i Calais håller med regeringen. Bort med djungeln.
Som om de inte förstått att så länge Calais ligger där det ligger är flyktingarna snart tillbaka på gator parkbänkar och villaträdgårdar med ständigt fler nyanlända.

Livet börjar vid 90

Till det mest oemotståndliga med Frankrike är landets kärlek till sina seniorer. De uppmuntras ständigt, de är med i tv, de deltar i debatter, de värderas som tillvarons särskilda guldkant.
Häromåret utsågs en 85åring till årets bästa skådespelare.
I lördags avled fotografen Willy Ronis. Den franska mediavärlden brast genast ut i stora uppslag med kärleksfull förtvivlan över att Ronis lämnat oss endast 99 år gammal.
Förra året publicerade han sin 35:e bok med titeln Nues. Där hade han samlat sina vackraste arkivbilder på vackra nakna kvinnor. Den sista bild han tog innan fingrarna blev för stela var just en nakenbild år 2002.
Ronis levde sitt sista decennium med ett formidabelt smörgåsbord. Helt okända skönheter kom fram till honom på gatan och erbjöd sig som nakenmodeller. Livet börjar vid 90.
Eller ta skolläraren Marcel Mathiot som när han blev änkling vid 89 år utropade i dagboken: Äntligen fri!
Det skrev han den 27 januari år 2 000. Med hustrun hade han levt sen 1932 och fostrat tre barn. Men under hela äktenskapet hade han förbannat att han var gift. Det var inte så mycket hustrun som var problemet utan att han som gift tvingades smyga med sin rätta natur. Den oklanderlige skolläraren var serieförförare. Nej inte sexmissbrukare. Han var svindlande lycklig med sina damer.
Och nu äntligen fri att älska utan smussel. Exempelvis den trofasta Mado med sina 82 år alltid lika hett hungrande efter hans famntag.
För att inte tala om den stora kärleken Hélène,78, återfunnen efter 40 år, eller den ömma Lili och den ljuvliga Louise, härligheter hors d´age. För Mathiot hade kvinnor inget bäst före datum. Vem vet, han kanske inte ens är ensam om inställningen.
I dagboken jublar änklingen att han återigen är den bekymmerslöse ynglingen av anno 1930.
Det är bara i sitt förhållande till skrivandet som han ålägger sig den strängaste självdisciplin,
Montaigne är ju förebilden. Aldrig skriva mer än en sida om dagen. Han kallar sig enkel klottrare, en écriteur, i motsats till écrivain, författare. I själva verket har skolläraren en lysande penna.
Dagboken var aldrig avsedd för offentligheten. När den publicerades 2008, fyra år efter hans död, som Carnets d´un vieil amoureux väckte den sensation. Fransk litteratur för att inte säga världslitteraturen hade fått sin första inblick i lusta efter 90.
Mathiot profilerar sina erotiska möten med återblickar på gångna tider.
Som när han skildrar ett rendez-vous på elegant restaurang i januari 2003 och minns att han just där dansade med vackra Annette 1929 till ett självspelande piano. Ah hur mycket härligare lever han inte idag.
Är det regnigt piggnar han till vid minnet av hur solen sken i april 1931 när han hade vackra Sisi i sina armar.
Dock förvandlas trofasta Mado med den nya situationen. Hon blir en tigrinna med vulkaniskt temperament, han medger att utbrotten är en plåga. Men inte tal om att bryta. Som han skriver: våra kroppar hungrar efter varandra som om vi var nygifta.
Nygifta skriver han faktiskt. Men när Mathiot skildrar Mados nakna prakt är hon högt ovanför samhälleliga institutioner. Hon skimrar som en pornografisk fantasi med särade lår, strålande ögon och ymniga stön av vällust.
Dagboken slutar i katastrof när Mathiot utsätter sig för en 36årig kvinna.
De sista sidorna, skrivna på äldreboendet, är något av det svartaste jag läst.
Han avslutar dagboken mitt inne i ett ord.
Ursinnig antar jag.

En skål för Ivar Kreuger

Sen 2 juni finns två nya mynt i franska eurovärlden i valörerna 10 och 25 euros.
Satsningen har ett vackert namn:"Euro argent et or" - euro i silver och guld .
Mynten produceras i begränsad upplaga av det distingerade myntverket som sen 1700-talet i Paris disponerar det magnifika palatset Hôtel des Monnaies vid quai de Conti.
I palatset finns salar för konstutställningar. Jag minns parissvenske skulptören Gudmar Olovsson ställa ut sina utsökta bronser 2007 som förste inbjudne svensk.
Paradvåningen är något alldeles särskilt, skapad för att blända varje besökare med styrkan i fransk ekonomi.
Våningen kan numera besökas och hyras för en kväll.
Grandiosa fönster vetter mot Louvren och Seine, magnifika marmortrappor leder besökaren in i gemak på gemak under överdådiga ljuskronor till doften av bivax från just bonade förnämt knakande parkettgolv. Inramningen kräver champagne i glaset. Årgångschampagne om jag får be. Och glaset lyftat till Ivar Kreugers minne.
Han den geniale stagade Frankrike 1927 med ett stort lån på förmånliga villkor. Nationen var illa åtgången efter första världskriget. Ingen annan långivare var så generös som Ivar Kreuger.
Hans specialitet var just förmånliga lån för fredlig utveckling till enskilda nationer. Det var Marshallhjälp före Marshall. Knepet var att hans strategi gick stick i stäv med praxis i bankvärlden på båda sidor
Atlanten. Än sen om han var en av världens rikaste män.
Han röjdes ur vägen,mördad den 12 mars 1932.
I sin runa påminde Manchester Guardian om vidden av hans insatser:-
För att finna en parallell till Kreuger som långivare till stater får man gå tillbaka till Rothschilds på 1800-talet eller Fugger i Augsburg på 1500-talet med den skillnaden att det svenska bolagets lån inte syftade till att rusta för krig utan till återhämtning efter krig.Metoden hade stor betydelse för återuppbyggnaden av Europa."

Detta borde stå på den skylt som ännu inte finns på hans adress, 5 avenue Franklin D Roosevelt där mordet ägde rum.
Inte svårt att stanna upp framför byggnaden. Där på tredje våningen hände det alltså, mordet som krossade finansimperiet, öppnade för de mörka krafterna i Europa, ruinerade oräkneliga enskilda i Sverige och rader av andra länder.
Kreuger begick nämligen inte självmord och hans finansiella situation var inte hopplös. Men att detta skulle vara sanningen spreds med
blixtens hastighet av starka särintressen som plundrade kvarlåtenskapen med nära band till den svenska tidningsvärlden, dådet genomfört utan invändningar från det politiska parti som kom till makten genom katastrofen - socialdemokratin för att inte tala om ynkliga företrädare för rättsstaten .
Resultatet är ett av de mest förfärliga kapitlen i svensk historia.
Svenska vanärans botten är inte bara 1810 års lynchning av Axel von Fersen.
Det blev tabu att utmana perspektivet markerat av den akademiska forskningen som den store Kreugerkännaren och nationalekonomen Lars-Jonas Ångström visar i sin för tidskriften Den svenska marknaden gjorda bitande granskning av historikern Björn Gäfverts avhandling från 1979 "Kreuger,riksbanken och regeringen" www.dsm.nu/kreuger.

TV-serien Ivar Kreuger från 1998 (finns på DVD) är en annan påminnelse om den nationella tystnaden ännu 68 år efter mordet. Manus och regi av den för sin fräna uppriktighet så prisbelönte tvregissören Lars Molin som inför ämnet Kreuger tappade målföret.
Publiken gjorde tummen ner inför vad som kallades en uppstyltad melodram. Det var Molins första fiasko. Året därpå gick han ur tiden bara 56 år gammal.
Självklart visste han och hela mediabranschen att marken var minerad.
I tidigt 90-tal havererade det första och hittills enda filmprojekt
som skulle bryta med tystnaden inspirerad av Lars-Jonas Ångströms bok "Därför mördades Ivar Kreuger".
Hasse Alfredsson skulle göra huvudrollen.
Filmplanerna var långt framskridna, finansieringen ordnad och Ångström engagerad som faktagranskare. Men en folkkär kändis i spetsen för uppgörelsen blev för mycket för somliga. Alfredsson fick plötsligt erbjudande att bli chef för Skansen - enligt journalisten Jan Gillberg villkorat med avhopp från serien.
Alfredsson accepterade. Efter rekordkorta två år hoppade han av jobbet.
Några år senare - påminner Gillberg -bekräftade han i en tv-intervju med Stina Lundberg Dabrowski att projektet kollapsat för att han skulle göra huvudrollen. Som Hasse Alfredsson förtydligade :-Ivar Kreuger har tydligen fortfarande sina fiender."
Nu är det 2009 och 77 år sen mordet. Handlingarna i Riksarkivet - 75 hyllmeter - öppnades 1999. Men inga nya avhandlingar har påbörjats,
ingen dokumentärfilm beställd av tv. Man undrar om internet ska ge Ivar Kreuger en ny chans.
Franska myntverket bygger broar till det förflutna med såningsmotivet på euros i silver och guld, detsamma som prydde forna tiders franc.
Och vilka bekymmer med de nya mynten när nu tusen utvalda postkontor i hela Frankrike - 151 bara i Paris - ger dem som växel.
Man gör klokt i att ta emot mynten: bara en sån sak som att serierna utkommer i begränsad omfattning. Posten har ensamrätt på distributionen och ingen behöver ta emot mynten.
Handeln och medborgarna vet varken ut eller in. Förhandsinformation saknas nämligen helt.
Europeiska centralbanken har ingenting om de nya euromynten på sin nätsida. Länder utanför Frankrike vägrar acceptera dem som betalmedel.
I Frankrike gillar många mynten men måste ha polishjälp för att använda dem.
-Myntet ÄR äkta, det kommer från posten, som en desperat kund häromdagen ropade till kassörskan som sa "NON" på
köpmarknaden Carrefour berättar den rappt redigerade tidningen Le Parisien.
Kunderna i kassakön på Carrefour tog ridderligt kassörskans parti med rop som: -Håll fast falskmyntaren!".
Hon tryckte förstås på larmknappen och polisen var raskt på plats. Dramat upplöstes till beskedet att den arme kunden haft rätt. Myntet är äkta euro.
Men varför har då myntverket och posten inte informerat?
-Tja sånt händer. Det är en liten miss, heter det obesvärat från ansvariga.
En website i Luxemburg betalar redan nu 13 euros för ett mynt på 10 euros. Och 43,95 euros för 10 plus 25 euros i mynt.
"Euro argent et or" kommer att finnas i åtta valörer i silver och guld.
I Paris säljs mynten över disk i myntverkets eleganta museibutik på 2 rue Guénégaud i Paris (sjätte arrondissementet) Hela kollektionen kostar 955 euros.
Dagsens sanning.

sommartvång

Sommar i Paris bjuder på nåt av det vackraste som finns: blänkande svart asfalt utefter hela oändliga rue La Fayette ända bort till gare du Nord. Buss 48 kör utan andra hinder än trafikljusen. Det stökar inte till sig ens vid avenue Magenta.
Mitt på dagen är det tomt som mitt i natten. Den fulla prakten i detta inser den som bott i Paris ett tag.
En annan femma att det inte finns en tråkigare månad än augusti.
Överallt hänger den trista skylten "Fermeture annuelle". Semesterstängt heter det på svenska.
Där jag bor finns nu ingenstans att köpa tidningar på flera veckor.
Jovisst jag prenumerar på Le Monde. Jovisst jag kan köpa den välredigerade Le Parisien i snabbköpet om jag har tur. Men det räcker inte. Jag är tidningsnarkoman.
Pauvre de moi. Inte på flera veckor kunna gå rue Botzaris till första gathörn, slå in till vänster på rue des Alouettes och trängas i
den lilla tidningsaffären. Där är alltid fullt för där finns en sällsynt trivsam vrå för tipset. Hundar av alla storlekar gläfser på golvet.
Egentligen är butiken en buralist alltså säljer tobak frimärken och biljetten T+ till bussen, den som tillåter övergång under 90 minuter. Det är mycket sällsynt att där också finns tidningar men så välsignat är det på rue des Alouettes.
Då och då lägger jag två euros på en lott. Skraplott. På franska
skrapas inte, det klias. För det raka franska medvetandet är kliande symtomatiskt med flatlöss. En skraplott heter alltså flatlus på franska. En morpion.
Man frågar aldrig nånsin de trevliga innehavarna om de har morpions. Man ber om en morpion. Det är sånt man lär sig. Liksom att vara mycket glad över att inte heta Rut och att aldrig nånsin behöva underteckna en handling med det namnet.
Däremot ger jag gärna bort svenskt rutbröd till franska vänner. Pain de rut. Succén är given ty lika sant som Sverige är fantastiskt betyder "rut" brunst.
Mitt emot den nu oändligt igenbommade tidningsaffären ligger brasserie Olympe på vars uteservering man ska sitta njutningsfullt läsande sina tidningar. Utsikt över stora blomsteranläggningar på balkongerna i grannhuset och förstås träden i parken Buttes Chaumont.
De enda butiker som inte får slå igen som de vill är bagerierna i Paris.
Alltsen franska revolutionens dagar regleras de 1200 bageriernas öppethållande under augusti genom en lag från 1790.
Inget kvarter får enligt denna lag sakna bröd. Därför har 600 småbagerier tvångsöppet.
De bagare som struntar i detta och tar ledigt som de vill kan räkna med dryga böter, upp till 500 euros per dag.
Men ska det behövas? Det finns bröd i de ständigt öppna snabbköpen. Jovisst men det är INDUSTRIBRÖD.
I Sverige finns numera nästan bara industribröd. Det har varit fritt fram för de stora producenterna att asfaltera kvartersbagerierna. Ingen har rört ett finger för att bevara dem.
Nu går det svenska barbariet ett steg till: djupfryst industribröd levereras också till tidningskiosker som tinar det hela i
särskilda ugnar. Till doften av nybakt vänjs svenskarna vid att bröd inte behöver smaka.
Kampen är hård i Paris mellan småbageriernas artister och de mäktiga multinationella storbagerierna. Fältet lämnas aldrig fritt åt
fienden. Utöver tvångsöppna bagerier finns ett ständigt uppmärksammande av det goda brödet i de ljuvligaste böcker. Årligen rankas de 20 arrondissementens bagerier omsorgsfullt som ett fint vin.
Även Elyseepalatset stöttar: varje år tävlar bagerierna om
bästa baguetten i Paris. Vinnaren får leverera brödet till republikens president under ett helt år och erhåller därutöver evinnerlig ära.
De små bagerierna har dessutom självklart en daglig stor och hängiven kundkrets. Flera gånger om dagen ringlar brödköerna utanför bagerierna långt ut på gatan.
Kunderna vet exakt på vilka tider brödet just kommit ur ugnen.
Hur är det att inte bestämma själv över sin ledighet?
Jag ska fråga den svenska ägarinnan av La Boul´Ange på 100 avenue Simon Bolivar här i 19:e, ett förnämligt bageri som istället för kanelbullar har pain de raisin, russinbröd, formade som kanelbullar med betydligt finare deg.

kulturhuset - ädelstenen som räddades.

Carl Bildt meddelar intervjuad i radion att kulturhuset i Paris inte är hotat.
Meddelat denna 23 juli när regeringen offentliggjorde utrikesdepartementets -UD:s - besparingsplaner. Ett saftigt underskott i departementets budget sedan många år måste självklart åtgärdas. Men idén att spara genom att lägga ner kulturhuset
härrörde knappast utifrån mogna överväganden från exempelvis den av riksdagen begärda blocköverskridande granskningen av utrikesförvaltningen. Carl Bildt har utformat besparingsprofilen.
Visst är det han som är departementschef. Men med en av okultur asfalterad regering och en ännu mer tigande riksdag profileras det fasansfulla läget: inget motstånd bjudet kulturföraktet maskerat som besparing. Bildt har tvärtom kunnat exploatera sin makt som en hel Sarkozy.
På pricken kommenterade generaldirektören för Svenska institutet Olle Wästberg nedläggningshoten den 19 juni på Svenska Dagbladets Brännpunkt: -Märkligt nog står på Utrikesdepartementets besparingslista de två svenska utlandsverksamheter som huvudsakligen arbetar med kultur: generalkonsulatet i New York och kulturhuset i Paris."

Kulturministern fick inte följa med Bildt när denne i februari inspekterade kulturhuset i Paris.
Han valde att ta med sig handelsminister Ewa Björling. Hon i sin tur hade inga störande insikter förstås eftersom hon inte haft en aaaaning om att kulturhuset överhuvud fanns. Eftersom hon inte vetat att det fanns var det väl heller ingen som skulle bry sig om huset lades ned - ja så antar jag att resonemanget gick mellan henne och Bildt på flyget hem.
Dålig smak som Le Figaros kulturkrönikör beskt karakteriserade nedläggningshotet.
Stödet för kulturhuset i fransk press har varit en grann påminnelse om kraften i det svenska kulturutbytet.
En fd fransk ambassadör i Stockholm skrev ett upprört inlägg i Dagens Nyheter. Det senaste vassa inlägget i svensk press finns idag på Aftonbladets kultursida skrivet av den vittre f. kulturattachén i London, Torsten Kälvemark (http://www.aftonbladet.se/, klicka på kultur)
Lägg till detta den stora betydelsen av Olle Wästbergs tuffa kamp bakom kulisserna.
Speciellt för denna blog kommenterar han dagens beslut:
- Det är glädjande att att regeringen inte gick vidare med tidigare planer att lägga ner det svenska kulturhuset i Paris. Det är naturligt att utrikesdepartementet vänder varje sten i strävan att spara pengar och det var bra att man insåg att kulturhuset är en ädelsten som betyder mycket för de svensk-franska förbindelserna.
- Kultur i vid bemärkelse spelar en långt större roll i åtskilliga europeiska länder än i Sverige. Vårt land borde utnyttja EU-ordförandeskapet
till att väcka intresse för svensk kultur. Nu spelar kulturutbytet en alldeles för underordnad roll."
Den svidande anmärkningen vet var den tar.
Kulturhusets oskattbare föreståndare Mikael Jönsson, måste nu se till att Olle Wästberg besöker oss i Paris. Inte bara för att vi är många som vill träffa honom. Utan för att kampen fortsätter.
Jag menar hur kan det komma sig att man kan höra Kulturnytt i radions P1 med hån i rösten definiera kanelbullarna i kulturhuskaféet som uttryck för vad skattepengar används till. Och hur kan det komma sig att svenskar
som besöker Paris inte har en aning om att de äger ett palats mitt i det populära Maraiskvarteret? Varför är inte palatset en lika självklar upplevelse av Paris som att vandra runt i Marais eller en båttur under broarna?
Man kan inte skylla på att kombinationen palats och kultur inte skulle tilltala svenskar. Tvärtom inget är mer uppskattat i Sverige.
Det traditionella midsommarfirandet sändes i år - av Sveriges television -
från ett praktfullt kulturcentrum som Läckö slott. För fjärde året i följd sänder samma tv kommande jul det enormt populära Stjärnorna på slottet där miljön - Häckeberga slott - omger kända svenskar i fem avsnitt inspelade under augusti. Senaste omgången belönades som
bästa svenska underhållning i tv år 2008.
Kan man hitta någon förklaring till att det svenskägda kulturpalatset i Paris är så okänt utifrån hur detta -hôtel de Marle - kom i svensk ägo?
Det köptes alltså 1965 av en av den svenska arbetarrörelsens allra tyngsta namn, den barske finansministern Gunnar Sträng.
Än sen om han hade stenhus i Gamla stan.
Än sen om beslutet visat sig vara det bästa han någonsin gjort.
Men ett palats i Paris som folkhemssymbol - vilken ohygglighet för
den svenska politiska korrekthetens stora kör bekämpande kapitalismen och hatande överklassen i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. Vilket förargelsens hus under decennier så kärva att det statsbärande partiets ledare mången gång måste ha avundats Sträng hans långt större handskmått.
Med andra ord dags för en permanentutställning om köpet
och vad som hände sen. En vandringsutställning förstås. Strängs folkhemspalats är stark svensk nutidshistoria.
En rejäl tvdokumentär skulle sitta fint dessutom.
Och så snygga broschyrer på vartenda svenskhotell i Paris om
hôtel de Marle, svenska institutet på rue Payenne.

Månlandningen och pappa

I flera dar har fransk tv påmint om månlandningen. Varenda kanal har upprepat om och om igen "Petit pas pour l´homme, un pas géant pour l´humanité".
Jag som minns så väl kvällen 20 juli 1969. Vi var en stor grupp som satt framför tv:n på Upsala Nya Tidning där jag då ingick i ledarredaktionen.
Tidningen hade genom chefredaktör Lennart Hirschfeldt den första jämställda ledarredaktionen i Sverige: två män - han själv och Folke Johansson - två damer - Eva Wennerström- Hartman och jag. Den kräsne stilisten Lennart lärde upp mig i konsten att skriva utrikesledare. Mina rubriker var nervöst korta och kärnfulla: Kallt på Kuba, Farligt i Frankrike, Nytt från Nigeria, Trist i Turkiet. Varje dag lyssnade vi på radions tidningskrönika vid lunchekot. Det gjorde varenda ledarredaktion i Sverige. Upsala Nya var ofta citerad, grejen var vems ledare som nämndes. Vem som skrivit visste ju bara vi för allt material på ledarsidan var osignerat.
Oftare än somliga gillade hade Eva och jag skrivit det citerade.
En gång slog vi alla tiders rekord när vi båda två citerades under en och samma sändning.
Those were the days.
Sommarnatten 20 juli 1969 var tung av stank från det närbelägna slakthuset.
Tv från månen bröt allt. Ett par timmar befriades hela västvärlden från Vietnamkrigets sönderslitande av USA och 68-rörelsens ständigt nya yttringar i Uppsala.
President Nixon tänkte sig att månlandningen skulle ge honom PR för alltid.
Om allt gick som planerat. Månlandningen var späckad med "om". Allt kunde gå fel. I likhet med Eisenhower inför invasionen i Normandie hade Nixon talat in ett budskap att sändas om allt gick fel.
Min pappa Bertil hade koll på villkoren bakom kulisserna.
Han hade bildtolkning - fotogrammetri - som specialitet, ett ämne som gjorde att han ofta
var tjänstledig från professuren vid Tekniska Högskolan i Stockholm utlånad till gänget vid
amerikanska rymdflygstyrelsen NASA. Det stora problemet för grabbarna på NASA var landningsplatsen.
Astronauterna måste kunna återvända till jorden och inte fortsätta rätt ut i rymden som Aniara.
Det var en sak att tolka tillgängliga satellitbilder och mäta månkratrars storlek djup och plats i geografin, beräkna förhållandet till jorden och lansera landningsplats.
Knepet var att tidens teknik inte klarade en heltäckande fotografering av månytan.
Astronauternas karta hade reservation för okända moment alltifrån att ingen visste om månens yta var stark nog att klara en landande farkost.
Astronauterna själva fick i uppdrag att fotografera. Alla bilder skulle tas med svenska Hasselbladskameran. Pappa hade utvecklat kameran för månbruk.
Hos dåvarande rymdbevakaren Lennart Winblad intervjuades han i tidens svenska monopoltv
om månkameran. Jo det skulle vara så enkelt för astronauterna. För att visa hur enkelt det var skulle pappa demonstrera kameran i tv. Han klarade inte att öppna den. Det var mycket roligt.
Trettio år senare mötte jag en av astronauterna, Buzz Aldrin på tv-mässa i Cannes. Han stod i ett marknadsstånd tillhörigt ett amerikanskt bolag med ett glas juice i handen och svarade litet blygt på frågor.
- Tacka min pappa för att du kom tillbaka till jorden, sa jag.
Nån gång måste det sägas.
Pappa själv hade gått hädan bara halvtannat år efter månlandningen.
Aldrin blev alldeles stirrig. Vaddå tacka nåns pappa.
Astronauterna hade knappt klarat att ta sig fram till det utsatta landningsområdet med månfarkosten. Bränsleläget på Eagle var katastrofalt och datorerna hade slutat fungera. Med en hårsmån missade man att försvinna för alltid i en krater som inte synts på satellitbilderna och därför inte fanns på kartan. Sambandscentralen i Houston höll andan.
Återfärden däremot gick utan problem och Hasselbladaren kom tillbaka full med bilder.
Mission accomplished. Slutet gott allting gott. Det är poängen, sa Aldrin.
Det ligger nåt i det.

walter cronkite

Walter Cronkite är borta blott 92 år (som det brukar heta i fransk press), änkling sen fyra år efter hustru Betsy.
Jag mötte både honom och hans Betsy år 2000 i Bologna. Han var magnifik som anstår en global celebritet. Som legendariskt nyhetsankare i amerikansk tv var han automatiskt global.
Han tillbringade en hel del tid med att resa världen runt och föreläsa om
oberoende tvnyheter.
I det oemotståndliga Bologna var han inbjuden till den prestigefyllda tv-festivalen Prix Italia, som detta år arrangerats i överdådig samverkan med det illustra universitetet och några av dess hisnande 28 fakulteter - antalet är ingen felskrivning.
Sverige har inte kommit så långt i civilisation att där alls finns tv-festivaler.

I Bologna medverkade han vid seminariet kring tv och samhället.
Vältaligheten flödade med lokala förmågor som den tv-engagerade professorn Umberto Eco.
Med var även EU-kommissionens dåvarande ordförande Bolognaprofessorn och politikern Romano Prodi (dessutom inför Sveriges televisions chefer skrytande över att alla hans söner var professorer vid just detta universitet). Musiken vid den storslagna invigningen i katedralen dirigerades av kompositören som råkade vara ett av den europeiska konstmusikens stora namn: Luciano Berio med en urringad supersnyggis som proffsig konferencier för det hela direktsändes i italiensk allmäntv. Här knusslades med intet.
Cronkite var uppiggad av uppvaktningen och van vid ämnet.
Han var ingen okritisk företrädare för amerikansk nyhetsjournalistik, han gick hårt åt att tvbolagen skar ner nyhetssändningarna i längd och perspektiv och klagade över resultatet som ovärdigt idealen.
En tjock mur av oerhört fint folk omgav honom efteråt medan hans hustru Betsy satt ensam längst ut på en stolsrad och väntade. Jag gick förstås fram till henne och frågade om han under åren som nyhetsankare ville diskutera kvällens sändningar när han kom hem.
Hon brast ut i ett hjärtligt skratt.
- Ånej nåt sånt ägnade vi oss aldrig åt. Han var inte sån.
- Men somliga sändningar var ändå litet särskilda, sa jag.
- Ja men det störde aldrig oss. Varenda kväll gjorde vi samma sak när han kom hem: satte oss bekvämt, tog en drink och sen spelade vi kort. "
That´s the way it was.
Minnesorden över Cronkite berättar om en dramatisk final för nyhetsankaret. Han tvingades bort när han fyllt 65 år av sin arbetsgivare tvbolaget CBS trots höga tittarsiffror dvs vid en ålder som inte alls uppfattas som pensionsålder i amerikansk tv då livslängd i rutan alltid räknas i tittarsiffror.
Han tvingades bort för att CBS höll på att mista efterträdaren Dan Rather som hotat gå över till annat bolag. Cronkite övergick till frilansverksamhet på rader av nivåer i amerikansk tv-produktion, han låg bakom tvkanalen Discovery´s lansering och gjorde otaliga dokumentärer. Som han sa i en intervju på 90-årsdagen:- Jag kan fortfarande leverera en bra story".
Dan Rather i sin tur avgick år 2006 med att stämma CBS på 70 miljoner dollar, vilket i sin tur speglar Rathers bitterhet inför Vita husets påtryckningar på bolagsledningen.
Nu leds CBS´kvällsnyheter av Katie Couric som varje kväll presenteras med Cronkites röst.
Det är tänkt att det ska fortsätta.
Couric har annars blivit en besvikelse för CBS eftersom tittarsiffrorna inte är nåt vidare. Handlar det om tv:s förlorade prestige i takt med internet?
Knappast. Hennes utstrålning har en kyla värdig en ödlebrud från rymden.
Alla som har Sky News på sin tv kan kolla Couric på CBS News halv två på natten vardagar.

14 juli framför tv:n

Sol över Paris och två franska tvkanaler som sänder direkt och med samma bilder från den stora militärparaden på Champs Elysees. Same procedure as last year: sändningen börjar redan
halv nio och pågår till klockan tolv utan reklamavbrott. Kanalerna är dels största kommersiella TF1 och dels public servicekanalen France 2 ingalunda reklamfri dagtid. Sponsorer tigs det om.
Men sändning som börjar 90 minuter före paraden har bra utrymme för testosteronstinna propagandafilmer från försvarsgrenarna.
I paraden marscherar 5 000 man till musik från klockan tio. Showen pågår i nära två timmar,
minutiöst repeterat utifrån det mest franska som finns: absolut precision. Inte för inte är klassisk balett en fransk uppfinning.
Svensk tvpublik har en gång sett en 14-juli parad på Champs Elysees i sin helhet: det hände 1989 när 200-årsminnet firades av franska revolutionen.
Åtskilligt är sig likt.
Idag har dock Frankrike ett katastrofalt ekonomiskt läge. Då slösas mer än nånsin. Årets nyhet är alltså en hästbalett med 125 fullblodspållar med ryttarna i praktuniformer av 1800-talsmodell. Precis som man under kvällen firade med ett fyrverkeri som slog alla rekord i överdåd tillsammans med firandet av Eiffeltornets 120 år. Bara på tornet hade monterats 15 000 (femtontusen) fyrverkeripjäser. Som Voltaire konstaterar:Endast det onyttiga är nödvändigt.
Det riktigt nya den 14 juli är dock regimen Sarkozy. Han hade alltså bestämt att Indien är årets hedersgäst.
Efter hästbaletten tågar därför influgna indiska regementen med egen orkester och magra soldater till beskedet från tv att Indien handlat för miljarder av franska försvaret.
Som Sarkozy formulerar det : -Frankrike älskar indisk kultur.
Därefter är det som alltid marscherande av den franska utbildningseliten i varma uniformer med värjor glänsande i solen, det är eleverna från Ecole polytechnique - civilingenjörer - företrädande Napoleoninstitutionen Les Grandes Ecoles. Lycklig den som kommit in där.
Då öppnas de statliga gräddfilerna med betald utbildning. Efter examen serveras eleverna ett antal attraktiva statliga jobb att välja bland.
Man får ställa frågor till dem när de efter paraden bussats till skilda platser i Paris där de nervöst blir stirrade på, tyngda av privilegiet att vara
republikens kungligheter. En gång testade jag deras engelska och föga förvånande var den usel. Det kan inte förklaras med att angloamerikanska tvserier är dubbade till franska. Det handlar om politik. Sarkozy talar inte engelska alls.
Alltfler kvinnor utbildas vid les grandes écoles - undra på det när betyg är förutsättningen för antagning. Som i Sverige visar betygssystemet alltmer sin förmåga att göra kvinnor till vinnare.
Då och då vilar tvkameran på hedersläktaren och Sarkozys särskilda gäster.
Jag ser den pigge 79-årige socialdemokratiske
f. premiärministern Rocard belönad med plats på hedersläktaren för att ha accepterat Sarkozys inbjudan att sitta i en kommitté behandlande Sarkozys idé med ett gigantiskt statslån. Sån är Sarkozy. Med enskilda ur oppositionen i sin sold - förebärande nationens framtid - förintar han stadigt oppositionen.
Premiärministern Fillon ses kväva en gäspning.
Carla Bruni-Sarkozy har komponerat en tredje nyhet: att paraden avslutas med
barn i t-shirt och mörka byxor sjungande Marseljäsen. Pionjärungdom för regimen.
Vart är Frankrike på väg?
Senare ger Carla i oskyldigt vitt från Dior audiens åt den Sarkozybeundrande största kommersiella tvkanalen TF 1. Det är en nyhet. Sarkozy har nämligen avskaffat
traditionen att presidenten i direktsändning frågas ut efter paraden av två utvalda knappast okritiska journalister. Han tappade lusten att medverka sen han ställts inför några starka anmärkningar av legendariske nyhetsankaret Patrik Poivre d´Arvor, kallad PPDA från TF1.
Det blev också början till ett brutalt slut för PPDA som nyhetsankare. Sarkos kompisar äger TF1 med känsligt öra för Elyseepalatset.
PÅ eftermiddagen 14 juli ger presidenten alltid mottagning i Elyseepalatsets trädgård.
Tv meddelar att genom finanskrisen är i år endast 5 000 inbjudna. (Det brukar vara
8 000.) Allra mest sparar Sarkozy in på journalisterna: av de 600 som brukar inbjudas hade i år endast 250 godkänts.
Nån som tror det handlar om att spara in på champagne?

Olle Wästberg kämpar för kulturhuset!

Våndan bland oss svenskar i Paris inför hotet från Stockholm att lägga ned kulturhuset kan avläsas i ryktena som spekulerar i lömska förrrädare bland makthavarna.
En som absolut kämpar för kulturhuset på plats i Stockholm är i alla fall Olle Wästberg, generaldirektör för Svenska institutet. Det finns dom som inte tror det.
Så här kommenterar han själv illasinnade rykten i ett mail till mig.

" - Ånej, jag har jobbat hårt för att Svenska institutet i Paris ska leva vidare. Det är navet i de
svensk-franska förbindelserna på kulturområdet vilket är centralt när man har med Frankrike att göra och långt utöver det. Jag har tagit ordentlig strid mot nedläggarna bl. a. i Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet 19 juni .
- Visst hopp har jag om framgång. Det vore en orimlighet att uppmärksamma EU-ordförandeskapet genom att kasta bort den flera decennier långa investering som gjorts i Paris."

Tack för den reaktionen. Jag gillar särskilt meningen: "Visst hopp har jag om framgång".
Känns som segervittring. Hoppas bör man för det svenska anseendet är verkligen i fara.
Vad står Sverige för egentligen?
Kulturhuset är för veckotidningen den kulturella Télérama i senaste numret en upplevelse för kropp och själ med vilstolar på gräset i husets trädgård, med goa kanelbullar i serveringen och med generösa högar av svensk litteratur på franska inte minst deckare med konserter utebio och utställningar. Som reportern utropar:- Vive le régime suédois, alltså ¨leve den svenska stilen."
Nu har också fransk dagspress upptäckt nedläggningshotet och där sparas inte på krutet
som framgick häromdagen i en elegant notis av den vittre Torsten Kälvemark på Aftonbladets kultursida. Kälvemark en gång kulturråd i London och nu på privat besök i Paris läste att Le Figaro kallade en nedläggning "crime d´Etat" - ett statsbrott.
Tidningens kulturkrönikör Bernard de Saint Vincent fann också att
kulturhusets besökare på en vägg fäste små gula lappar som svar på frågan "Vad anser du vara dålig smak".
För honom var svaret inte svårt: - Att lägga ner ett institut som detta".
Fler tidningar följer efter. Hotet om nedläggningen utvecklas till en fläck på svenska ordförandeskapet. Okultur är vad saken handlar om.
Som bekant det fulaste som finns.

Sverige firar ordförandeskapet

Första juli firade ambassaden svenska ordförandeskapet för EU med öppet kalas på gården framför ambassadbyggnaden där annars bilar står. Blågula ballonger på grindarna och dessa i sin tur öppna mot gatan. Dock är gatan, rue Barbet de Jouy, lika förnäm som stillsam. De få som passerar den svenska ambassadbyggnaden är inte självklart av den sort som tror att öppna grindar med blågula ballonger är en trevlighet som angår dem.
Är man kanske inte själv fostrad att aldrig följa med farbröder som bjuder på pilsner?
För det var just vad man gjorde på ambassadgården och mer därtill.
Under den brännande heta solen i värmeböljans Paris stod ett rikligt byffebord med sex sorters sill plus matjessill, färskpotatis med mycket av dyra dillen, ypperliga hemlagade köttbullar, en sublim lax till likaså dillgenerös hovmästarsås. Utöver mineralvatten rött och vitt vin och öl även en för franska strupar nyhet som lingondricka, très bon sa dom som prövade.
Allvarligt talat är det ett riktigt lysande nytänk att en svensk ambassad bjuder in grannarna i kvarteret. De flesta har aldrig satt sin fot på en ambassad och den svenska minst av allt.
Gunnar Lund är ingen vanlig ambassadör.
Inbjudningskort hade alltså utgått till bokhandlaren, apotekaren. antikhandlaren även ärkebiskopen med kontoret i de synnerligen katolska kvarter där ambassaden ligger.
Lika noga var det med inbjudningarna till privatpersonerna i grannhuset. Och de kom, alla åldrar sprudlande av förtjusning inför sitt första möte med svenska härligheten, jag vet för jag pratade med dem.
- Det finns inga hinder alls att göra så här men alldeles för få ambassader som använder sig av möjligheten, som Gunnar Lund sa till mig.

En annan femma att den föga frankofona regeringen i Stockholm kommer att möta gallisk esprit av knepigare slag under ordförandeskapet. Är det någon som kan vrida upp armen på divor till det vänligaste av leenden så är det grannsämjans företrädare i Paris.
Tillfället lär inte vänta på sig. Kolla bara familjefotot i internationell press från G 8 mötet i Italien. Längst upp i bild ser man EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt.
Gissa vem som ville göra honom närmast osynlig? Gissa vem som inte alls tyckte det var en
självklarhet att EU:s ordförande skulle stå invid Obama som på sin andra sida hade Medvedev. Gissa vem som lagt beslag på platsen invid Obama?
Just precis det, Sarkozy.

(Filippa Reinfeldt har däremot utnämnts till "Europas första dam" av
den inflytelserika amerikanska websajten Huffington Post vars bildreportage från G8 visar Michelle Obama promenerande med Filippa Reinfeldt vid sin sida. Ingen kunde stjäla den showen. Carla Bruni-Sarkozy hade inte anlänt ).

Åter till kalaset första juli. Fyra unga varav tre i folkdräkt av ylle inledde flaggceremonin med att på två nyckelharpor fiol och dragspel spela EU:s gånglåt om man säger medan EU-flaggan hissades. Så blev Europa svenskt. Glömt var det just passerade datumet för Poltava för 300 år sen för att inte tala om förlusten av Finland för 200 år sen.

Borgmästaren för arrondissementet (sjunde förstås) hade fem gånger försäkrat ambassaden om sin närvaro men ringde en timme före och meddelade att hon inte kommer.
Alltså Rachida Dati, just petad justitieminister och nyvald ledamot av EU-parlamentet.

På kvällen kalas för 450 inbjudna på svenska kulturcentret som i alla år kallats CCS och nu av nån anledning döpts om till svenska institutet. Vita tält hade monterats i trädgården med traktör för cocktail dinatoire. Här var det rentav champagne för det fanns sponsorer
alltifrån SAS, Volvo, IKEA Handelsbanken och andra som Handelskammaren kompetent och obevekligt fått att ställa upp. Nu som på ambassadgården fick alla påsar med hem
med hälsningar från Ikea (polkagrisar) och SAS (nyckelring) och bland andra papper en tjock
broschyr på engelska i tabloidformat på 24 sidor från svenska EU-kansliets sk kommunikationssekretariat. Nivån på översättningen garanterar att intervjuerna med entusiastiska företrädare i och kring regeringen aldrig når ut. Engelskan är en oläslighet.
( När jag senare hört mig för hos sekretariatet -att döma av mailsvaret inhyst i statsministerns kansli- om anledningen till den tondöva språkbehandlingen har man ingen annan kommentar än att man använder samma brittiska översättare som alltid.
Då jag själv haft texter översatta till engelska som medarbetare i SAS magasin för flygresenärer vet jag att det finns stora språkproffs. SAS visste att klass på översättningarna var förutsättningen för att nå ut)
I övrigt vill ingen tro att det vackra svenskägda 1600-talspalatset i Maraiskvarteren ska läggas ned som man hotat från Stockholm och det av besparingsskäl.
Alldeles för dumt ansåg kvällens värd, Gunnar Lund liksom föreståndaren Mikael Jönsson som med absolut gehör vårdar kultur på svenska med starkt gensvar i fransk press.
Andra misstänker att den verklige förrädaren är den USA-besatte Olle Wästberg chef för
Svenska institutet i Stockholm.
Knepet är att alldeles för få i Sverige känner till palatset.
Denna välvårdade pärla har aldrig gjorts till ett självklart mål för svenskar som turistar i Paris. Anledningarna kan man fundera över. Det var annars den myndiga folkligheten själv som köpte in det:Gunnar Sträng. Av vad jag snappat upp är klenoden okänd även för somliga ledamöter av regeringen.
Det ingen känner till i Sverige, kan det plockas bort i Paris?

Södra Finistère men när.

Nu när det är varmt och molnfritt stiger temperaturen till över 30 grader och min förtrollade park förvandlas till en ogenomtränglig tjock grön djungel som tack för allt regn i förra veckan.
Ur denna kompakta grönska kommer pustar från blommande träd, lind känner jag igen men vad med alla andra ljuvligheter som Baudelaire anser förvandlar luft till parfymerad balsam.
Men det hjälps inte. Är det sol och värme skriar det i mig: södra Finistère.
Det är så enkelt: man tar 96:ans buss till gare Montparnassse och där tåget till Quimper och väl där - efter nära fem timmar- tar man bussen vid stationen till kusten, bussen är framme på tjugo minuter. Man har då kommit till törnrosadrömmen Beg Mel. I grönskan anas ståtliga gamla villor för en överklass som gått upp i intet. Inte ett spår av den i de små butikerna utefter den lilla huvudgatan. På brasserierna med nygräddade fyllda tunna pannkakor till hemjäst cider sitter familjerna från de likaledes i grönskan diskret dolda campingplatserna. Man behöver inte ens ha eget tält eller egen bil för att hamna på campingen förresten. Man kan hyra ett rymligt mobile home (måbill åååm) och får en avlång husvagn med alla bekvämligheter nergrävd i marken med inhägnad uteplats. Jag avstår. För mycket folk för nära inpå. För många barn. Barn är som kärleken, bäst på tv.
Jag väljer familjehotellet Fawlty Towers. Ja det heter inte så men le patron svär och gormar i köket. Det smälls i dörrar. La patronne talar i telefon. Istället för mannen från Barcelona en alltid lika ursinnig flicka från Rennes.
Men maten är himmelsk.
Hotellet ligger intill det statliga institut för havsforskning som håller orten vid liv året om.
På sommaren säljs fisk i hamnen, väntar utflyktsbåtar för dagstripp till naturskyddsområdet Les Glénans - en hel liten skärgård som ser ut som Söderhavet med turkosblått vatten och kritvita sandstränder med gott om plats.
Hummerfiske var en gång öarnas huvudnäring, kvar är bevisen, sumparna som är jättelika bassängkonstruktioner. Det sägs humrarna exporterades ända till ryske tsaren. Hur får man inte veta. Utfiskat blev det.
Inget hotell finns på öarna däremot -självklart - två utmärkta restauranger. Hummer på menyn förstås.
Beg Mel för sin del ligger intill en obebyggd kustremsa med kilometerlånga stränder och en frid som övergår allt förstånd bland mjukaste sanddyner, men havet är aldrig turkost som i Les Glénans.
Full rulle är det 10 km bort för den som på småvägarna tar sig till Benodet där vita byggnader blommor och absolut renskrubbade gator bereder själen för hotell och pensionatsliv med
Semestersabotören
Benodet ligger där floden Odet möter havet. Få vattenvägar är så romantiska. Utflyktsbåtarna går tätt. Man passerar slott och kloster medan floden blir bred som Mississippi. Det är bara hjulbåten som fattas.
Men jag är ju inte där. Jag sitter vid mina öppna stora skjutdörrar av glas
mitt emot den jäsande grönskan i Buttes Chaumont. På gatan spelar gubbarna boule. Metallkloten krockar, gubbarna tjoar, det är sommar i 19:e arrondissementet.
Det är kalas i morgon för svenska ordförandeskapet i EU och jag måste till frissan. Rachida Dati ska vara med. Jag utmanar hennes sylvassa klackar och garderob från Dior med lågklackad prakt i svart från Räddningsplankan i Gamla stan. Inte kattskit om man säger.

dan före dan

Det är dan före stora midsommarrean. Inte så att jag behöver nånting. Men kommer att ta
48:ans buss från min hållplats Botzaris och byta vid gare du Nord till 26:an och hoppa av vid Galeries Lafayettes och Printemps vid boulevard Haussmann. Förr tog jag alltid 42:ans buss vid gare du Nord men bussen har ändrat rutt vilket sannerligen är ovanligt. Linjen är dock fortfarande oslagbar om man vill besöka Fauchon för exempelvis små burkar honung från bikuporna på Stora Operans tak. Bussen stannar också vid place de la Concorde nära ingången till hotel Crillon. Jag älskar detta lyxhotell. Man går rakt in i härligheten och då ligger tesalongen till höger. Där beställer man drickchoklad för sammetslen vällust infattad i lugn lyx.
Just när man lamslås av priset fylls rummet av spröda toner från en harpa. En dam som nästan inte syns bakom sin stora harpa och blomsteruppsatserna är en sån överraskning att du vågar ta en kopp till. Crillon är ensamt i världen om den kundfilosofin.
Bussen fortsätter uppför Champs Elysées och svänger in på modegatan avenue Montaigne vid Rond Point, det runda lilla blomsterprydda torget
Om man inte ska gå av vid Théâtre des Champs Elysees fortsätter man över Almabron i skuggan av Eiffeltornet till hållplatsen vid musée Branly för primitiv konst. Nu är där världens köer förstås sen man häromdagen öppnade utställningen Tarzan, apornas son. Köer utanför museer är det värsta som finns. Man behöver inte alls gå av. Grejen är bussen. På jakt efter härligheterna i Paris är bussen ett måste.
I Sverige börjar semestrarna efter midsommar. Här har skolorna inte slutat och
mer än 600 000 sliter med studentskrivningarna, den yngsta 13 år och den äldste 79. Första provet är alltid filosofi.
Årets fråga "Är det absurt att önska det omöjliga" är lika populär i pressen som
" Vad tjänar man på att byta" . Tidningen Libération har lockat en filosof
att skriva om vad man tjänar på bytande.
Resultatet är en glittrande påminnelse om det härliga liv som öppnar sig för den som behärskar filosofin intill att svinga sig från filosof till filosof i den djupa lärdomens djungel. Som höftskynke har denna vitterhetens Tarzan det oemotståndliga citatet av Italo Calvino:- Livet är en fråga om att byta odör".
Tidningens chatt tar emot ångestfyllda frågor från abiturienterna.
- Är årets ämnen särskilt svåra? heter det.
- Inte alls bara man kan skilja mellan objektivitet och opartiskhet.
Jag läser vidare: - Opartiskhet är att förhålla sig till en historisk eller religiös verklighet. Objektivitet är en fråga om att handskas med objekt (!) om än aldrig så vaga i ett historiskt sammanhang. "
Har upptäckt att mitt mineralvatten Salvetat enligt snobbar som jobbar är alldeles för lätt tillgängligt i vartenda snabbköp. På bordet ska stå oåtkomligheter som flaskor med
Chateldon, Ludvig XIV:s mineralvatten.
Och att blända omgivningen med de senaste innefraserna.
- Je suis un couteau suisse (= jag är en schweizisk kniv dvs jag klarar allt)
- Je suis un hamster (=jag stressar)

I början på juli har alla uppsatser rättats och 64 procent ska enligt statistiken klara sig..
Min filosofiska favoritfråga kom inte med den här gången heller. Den är mycket vacker. Den är den vackraste jag vet:
- Si je vous appelle, est-ce que cela fera de la peine à quelqu´un?"
(Om jag ringer er, skulle det göra någon illa? )
Upphovsmannen är Francois Mitterrand känd fransk president om man säger.
Inte den ende heller att inse att allt går lättare med filosofi.

les rosbifs

Engelsmännen har till skillnad från svenskar ett obesvärat umgänge med franska språket.
Drottningen talar franska. Brittiska journalister och politiker talar franska. Brittiska och amerikanska media har fasta korrespondenter i Paris. Javisst amerikaner talar också franska, många väldigt bra. En del deltar inte sällan i franska tv-debatter.

I Sverige råder fransk-skräck. Ingen politiker talar franska sen Olof Palme.
Inga svenska dagstidningar, ingen radio och tv har fasta korrespondenter i Paris.
När jag frågar svenska media varför EU söder om Bryssel ligger i medieskugga kontrar man med utropet att Sverige ska bevaka HELA VÄRLDEN.
Redaktionerna i Stockholm som anser att uppdraget är svenskt direktperspektiv från HELA VÄRLDEN tycker inte detta krav på svenskhet gäller EU söder om Bryssel. Man kan fråga varför när passet uppger att vi nu i första hand är europeer och i andra hand svenskar.
Frankrike bevakas obesvärat av svenska redaktioner med brittiska tidningar som den uppgivna källan. Som om Sverige var en delstat i det angloamerikanska medieimperiet.
Man struntar i att les rosbifs - rostbiffarna, den franska benämningen för the British -
- inte har mycket koll.
För inte motiverar okunnighet i franska att det angloamerikanska nyhetsperspektivets skygglappar klistras på svensk allmänhet.
På nätet finns texter på engelska direkt från franska medier. Det finns en mångsidig och kunnig nyhetskanal i tv, France 24, med dels fransk dels engelskspråklig kanal båda med generösa websidor. Det finns koll i fristående engelskspråkliga tvkanalen Al Jazeera. I veckan hade den prisbelönta kanalen en timslång sändning om Sarkozys två år vid makten. Där fanns amerikanska veckotidningen Newsweeks Parisansvariges påstående att Sarkozy är ett politiskt geni. Där fanns de oroade franska rösterna att Sarkozys krossande av oppositionen till höger och vänster med strypgrepp på media bygger en presidentmonarki till priset av ett instabilt Frankrike. Där fanns idén att Obama skulle ta efter franska synpunkter på ekonomiska krisen och konstaterandet att Obama i allt är raka motsatsen till vad Sarkozy står.
Porträttet är särskilt tänkvärt för svensk publik när Sarkozy nu skjuter upp besök i Sverige för att Carl Bildt i en intervju i Le Figaro solidariserar sig med den amerikanska hållningen att öppna EU för Turkiet.
Superrostbiffen Daily Mail i London hade häromdagen väldiga rubriker om Sarkozy som inte bjudit drottningen till 65- årsdagen av invasionen i Normandie 6 juni när Obama kommer.
Det var så dags att upptäcka det nu.
Det är sannerligen ingen nyhet i Paris. Här vet alla att D-dagen 2009 ska blända all världens tv-tittare med Sarkozy och Obama sida vid sida ensamma till dånet av historiens vingeslag.
Daily Mail påpekar att Hollywood sen länge använt andra världskriget för helamerikanska hjälteäventyr och kan gå med på förfalskandet av fakta
i den "konstnärliga frihetens namn". Men, skriver tidningen, i verkligheten vanns kriget av de allierade och drottningen är idag enda statschef som upplevt epoken.
Ja än sen då? Att drottningen inte bjudits handlar om något helt annat.
Buckingham Palace som sen länge fattat galoppen har påmint regeringen Brown om vikten av att fixa inbjudan till drottningen. Men förgäves. Brown har meddelat att årets D-dag visserligen markerar 65 år sen 1944 men att detta inte är stort nog för att besvära la mère Windsor.
Han reser ensam och diskret till föga tv-belyst brittisk samväldeskyrkogård i Normandie.
Vad har Brown sin flotta Parisambassad till? Sarkozys Obamastrategi är ingen hemlighet.
Den handlar om att osynliggöra britterna. Minneshögtidligheten 6 juni vid den i sanning imponerande amerikanska krigskyrkogården i Colleville är
en eftertraktad chans inför tv-kamerorna: Sarkozy och Obama, megastars med handslag över
Atlanten.
Går det så går det.
Jag mailade Elyseepalatset för besked om varför monsieur le Président inte bjudit drottning Elizabeth. Nu har flera dar gått och inget svar.
Flera kanaler i fransk tv tog upp Daily Mails vrede och illustrerade med många arkivklipp de uppoffrande brittiska insatserna. Resultatet är att rostbiffarna, aldrig älskade, lagom till 6 juni blivit tv-publikens favoriter till hundratals passionerade mail på tidningarnas nätsidor.
Pinsamt? Knappast. Elyseepalatset har så bra draghjälp av Brown att man kan avfärda drottningens frånvaro med att brittiska regeringen själv avgör minnet av D-dagen.
Något för Obama att bita i.
Samtidigt meddelar en fransk tidning att Frankrikes första dam, Carla Bruni Sarkozy - som kan engelska till skillnad från gemålen - för en tid sen skrev till Michelle Obama i Washington med frågan om Michelle vill skriva på hennes upprop i ett välgörenhetsärende.
En speciell relation över Atlanten mellan de finaste bland de fina första damerna.
Typ.
Michelle tvekade inte när Carlas lena förfrågan anlände.
Det blev nobben direkt.

tv och politik

Fransk tv är sen starten en story om politikermakt. Det kan förstås sägas om public service tv i alla EU-länder. I Sverige inte minst. Men medan Frankrike årligen publicerar rader av böcker om sin tv finns inte genren i Sverige överhuvud.
I Frankrike älskar man sin tv. I Sverige kan ingen sin tv-historia. Ingmar Bergman som älskade tv passionerat har aldrig presenterats i Sverige som geniet som begrep lilla rutan. Inte ens fast han globalt satte svensk tv på kartan med revolutionerande idéer. Det hjälps inte att tv är vår tids största kultur. I Sverige är det en dogm att tv ska vara kulturen som inte räknas.
Den förste svenske politiker som begrep att använda tv var Olof Palme. Som tv-personlighet är han fortfarande oslagbar och ändå finns 23 år efter mordet ingen enda analys av hur han handskades med ett medium där John F Kennedy varit förebilden.
Kennedy inspirerade åtskilliga europeiska politiker att använda sig av tv som många böcker konstaterat. Men eftersom denna litteratur om politiker och tv är angloamerikansk har ingen noterat att Kennedys skickligaste efterföljare är just precis Olof Palme. Tro en gammal tv-krönikör. Hans temperament, otålighet, intellektuella snabbhet passade tvmediet perfekt. Vad publiken tyckte om vad han sa spelar ingen roll. Poängen är att han lämnade ingen likgiltig.
Denna egenskap förenar faktiskt Palme med Frankrikes Sarkozy.
Men där går sannerligen gränsen. TV triggar rena bulimin hos Sarkozy, ett tvångsmässigt behov att exploatera den verkligen ansenliga presidentmakten för att bokstavligen kontrollera tv på alla nivåer. Medan både Mitterrand och Chirac inför medierna ryckte på axlarna gör Sarkozy ingen hemlighet av att han har järnkoll på allt som sägs om honom i både tv och radio.
Han hade bara suttit ett halvår vid makten när han raskt lade under sig
public service-tv:n France Television. I januari 2008 och utan att någon inom public service eller i regeringen hade en aning i förväg, lanserade han som sitt eget det gamla vänsterkravet
att ta bort tvreklamen i France Television.
Det skulle dessutom ske utan höjning av tvlicensen som råkar vara en av de lägsta i Europa. Han lät också förstå att han inte kunde se skillnad på public service tv och de kommersiella kanalerna vilket fick tvchefen de Carolis att kalla Sarkozys uttalande dumt oförskämt och kortsynt. Kriget hade börjat.
Sen utsåg Sarkozy sig själv till att i fortsättningen utse cheferna för tv och radio i allmänhetens tjänst.
Efter två år vid makten granskas nu Sarkozys framfart i boken "Canal Sarkozy" av två medarbetare vid dagstidningen Le Parisien, Renaud Saint-Cricq och Frédéric Gerschel.
en hårresande redovisning om hur gärna presidenten tar sig tid att rycka i tåtarna.
Han såg till att fransk tv:s legendariske nyhetsankare Patrick Poivre d´Arvor, PPDA i den största franska kanalen, kommersiella TF1, fick sparken.
Sarkozy hade intervjuats flera gånger på ett sätt varken Sarkozy eller publiken glömt. Så en dag var det klippt. Förra sommaren fick PPDA mitt under en tennismatch på Roland Garros veta att han fått sparken. I hans ställe kom Sarkozys favoritkandat en betydligt yngre snygg blondin, Laurence Ferrari. Tittarsiffrorna sjönk men än sen. Sarkozy var av med en nagel i ögat. Och alltfler kallade honom en korsning av Putin och Berlusconi.
I februari i år kallades den mäktige programchefen vid public service tv upp till Elyseepalatset där Sarkozy upplyste honom om att hans gamle vän, rocksångaren Johnny Halliday
hade en son som ville ha egen talkshow i tv. Sarkozy tyckte lördag eftermiddag borde passa. Programchefen hade kurage att vägra även denna gång. Ett halvår tidigare han nämligen blivit utskälld av Sarkozy vid en glittrande mottagning för att en annan av presidentvännerna, fotografen Arthur Arthus-Bertrand endast hade fyra tvprogram om året. Det offentliga bespottandet åtföljdes av en kvarts föreläsning om presidentens syn på kvalitet i public service tv.
Nyligen har radiochefen bytts ut för att Sarkozy inte kunde med en satiriker i en av radiokanalerna.
Det mest rafflande i boken är dock skildringen av det spända förhållandet mellan tvchefen de Carolis och Sarkozy.
Men om situationen i franska tvlandskapet intresserar inte public service nationerna i övriga Europa. När Sveriges television, SVT, nyligen höll en särskild public service dag i Stockholm var ingen företrädare för France television var inbjuden.
Typiskt nog var brittiske tvchefen det stora numret . Lika litet som SVT vill han låtsas om Europa och public service.
Eller läget för hela tvlandskapet när som i Frankrike en maktfullkomlig president utöver public service har idel kompisar som ägare till den kommersiella tv:n.
Tiger gör också samarbetsorganisationen för public service tv och radio i Europa, EBU i Génève
Men räcker det verkligen för EBU att vara känt för att stå bakom Melodifestivalen?
Det som pågår i Frankrike angår alla.

ta tåget

Till skillnad från X 2000 tågen i Sverige är de franska supersnabbtågen, TGV, folktåg året om.

Inte heller blir man sjösjuk av vagnens rörelser. TGV kommer upp i väldiga hastigheter på banan Paris-Marseille och Paris-Strasbourg genom en fristående specialjärnväg garnerad av stiliga luftiga stationer rymmande rulltrappor och hiss låt vara att stationerna ligger långt från de städer där tåget gör uppehåll. Stationen Avignon ligger hela 10 km från de gamla vackra stadsmurarna.

Många sträckor använder TGV-tågen på de vanliga spåren. Då kommer man till stationerna som inte rustats sen de byggdes nån gång på 1800-talet.
Ta stationen i Nice med en enda rulltrappa ned i korridoren under spåren varifrån endast

trappor leder till perrongerna. Det blir till att släpa sig själv och bagaget uppför och nerför.
Än sen om hjälpsamheten är stor resenärerna emellan. Franska stationer är en mardröm.


Den granna välstädade stationen i Monaco är inte ens Frankrike, en höjdare med stora
rulltrappor och flotta hissar om man är smart nog att välja den övre utgången. En gigantisk
glasvägg mot klippor och hav är en glamorös detalj vid ankomsten till "a sunny place for shady people".

Att ta tåget är en ständig påminnelse om att Frankrike är större än man nånsin tror.
Franska tåg tar aldrig slut. De är oändliga. Perrongerna också. TGV- tågen har ofta kopplat ihop två långa tågsätt utan inbördes kommunikation. Det är noga med tiderna.
Avgång och ankomst är som det heter på SJ-svenska: rättidig.
Rätt som det är utbryter mouvement social alltså strejk. Resenären meddelas så där två veckor före men vad hjälper det.
Nästa strejk utbryter 25 maj på kvällen fram till 27 maj. Alla tåg är inte inställda men de flesta. En del biljetter kan inte bytas eller återlämnas. Det ska kännas att man har att göra med anställda som är rädda förlora jobben. Om resenären gör det är inte deras sak om man säger.
Vid bokningen - nätet förstås - kan man välja att resa i tyst vagn. Man slipper då pigga barn som springer mellan platserna och mobilsamtal får heller inte störa.
Passagerarna viskar till varandra.
I första klass på TGV-tågen finns elurtag vid varje plats för uppkoppling på nätet. Det går lika bra att sitta i andra klass med ständig koll av det mjuka gröna landskapet av lövskog byar floder och slott bland ängar i en pastoral med kreaturen i små flockar som om inget hänt sen de medeltida bilderna i hertigen av Barrys bönbok utöver att vi färdas i 300 km i timmen.
Man tänker på det tyska talesättet: lycklig som Gud i Frankrike.
Häromdagen tog jag ett intercitytåg till la France profonde från gare d´Austerlitz.
Det är ingen glamorös station ganska dold från gatan till skillnad från skrytstationerna
gare du Nord och gare de Lyon. För att inte tala om gare Montparnasse där det är extra vidrigt för resenären genom oändliga korridorer om man kommer från den väldiga metrostationen Montparnasse Bienvenue.
Intercitytåget är 20 vagnar långt och varje vagn flera meter lång. Trappstegen in i vagnarna gammeldags höga. Ett helvete för alla utom Hulken att få upp väskan från perrongen.
Vagnarna är nyinredda - här har en riktig arkitekt anlitats för en sober och elegant atmosfär.
Tåget kommer upp i bra fart. Servering från ambulerande vagn. Men det går långsamt med kaffet. Vagnen kommer två minuter innan jag stiger av efter tre timmar.
Ja hur mår man när man stiger av på främmande fransk station? Man är sur förstås
inför stundande trapphelvete.
Men när jag kommer till slutet av perrongen ser jag rulltrappan upp till ankomsthallen.
Det visar sig att det just för Pariståget även finns hiss.
- O, Harmonika-Zug som tågpoeten Valéry Larbaud utbrast mellan Wirballen och Pskov.

64 år senare

Idag 9 maj firar Ryssland freden 1945 med stor militärparad. För det erhåller Ryssland ett hånflin av Wolodarski på Dagens Nyheters ledarsida.
Igår gjorde Frankrike detsamma. Men i Sverige bryr sig ingen om Frankrike.
Mitterrand bestämde 1981 att 8 maj skulle återinföras som helgdag. Inte vanlig helg ändå. Monoprix har öppet.
USA och Storbritannien har inget firande.
Britterna har alltid föredragit vapenstilleståndet 1918 med stiliga ceremonier i tv.
Min ryska tv-kanal RTR Planeta firar hela dagen.
Ceremonier journalfilmsnuttar omväxlar med påkostade shower med många soldater på scen. I flera timmar visas krigsfilmer med fokus på soldater i fält, ädelmodiga tappra gentlemän stundom muntergökar stundom filosofer och aldrig rädda. De skyddar kvinnor och barn, de är de gamlas stöd. Hur har vi nånsin kunnat frukta ryssen?
Tyskar är i brittiska och amerikanska filmer från tiden gärna korkade överviktiga stöddiga med löjliga accenter. I ryska filmer är tyskar obehagliga men granna och alltid tysktalande. De besväras aldrig med att behöva tala ryska.
Filmerna i dagens ryska tv har dessutom ett gemensamt musikinslag som sliter hjärtat ur kroppen: en vemodig marsch med klanger mjuka som en
sommarkväll i Yalta. Ah les Russes, je vous aime
Men ingen har gjort en film om undertecknandet av kapitulationen 1945.
Dramat tar tre dagar medan undertecknandet är gjort på några minuter.
Eisenhowers högkvarter var en skola vid järnvägen i champagnestaden Reims.
Till Reims kommer man på 45 minuter numera med snabbtåg från gare de l´Est i Paris.
Skolan är kvar och heter nu lycee Roosevelt. I kvarteret ligger också kapitulationsmuseet, musée de la Reddition absolut omöjligt hitta och särskilt med bil.
Här tog Eisenhower emot de utsända från Jodl som ville förhandla.
Eisenhower hade just återvänt efter besök i koncentrationsläger. Han var vit i ansiktet av vrede. Här gällde villkorslös kapitulation.
Bara amerikaner och britter skulle signera den tyska kapitulationen dessutom.
Ryssland och Frankrike degraderades till enkla vittnen. Ceremonin ägde rum 7 maj.
Stalin blev rasande och krävde att kapitulationen skulle ske i Berlin. Detta arrangerades 8 maj. Men fortfarande med Frankrike endast som vittne.
Genom tidsförskjutning blev kapitulationen inte känd i Moskva förrän 9 maj.
Frankrike kom att spela huvudrollen vid ett helt annat 8 maj 1945 i den lilla algeriska staden Setif. Medan freden firades upptäckte den franska kolonialmakten en självständighetsfana i folkmassan. Trupperna gav eld. Tusentals mördades. Repressalierna fortsatte på andra håll med mord och tortyr och orimligt långa fängelsestraff. I Algeriet hade ett nytt krig börjat.
Förra året visades i rader av kanaler i fransk tv en dokumentär om grymheterna (ingen repris 8 maj) "L´autre 8 mai 1945" .
Från fransk sida heter det att allt ska fram i ljuset men de franska arkiven förblir stängda.
Dokumentärfilmaren Yasmina Adi löste dilemmat. Amerikaner och britter hade
funnits i Algeriet sen 1942. Mycket riktigt i deras arkiv hittade hon ögonvittnesskildringar.
Nordafrika återkom på andra sätt under fredsdagens militärparad med Sarkozy.
En stor parad av flottan ägde rum vid fashionabla Sainte Maxime på Rivieran för att påminna om hur två månader efter invasionen i Normandie den franska afrikaarmén öppnade en andra front med egen invasion. Tv direktsände i två timmar.
Afrikaarmén kallas ofta "Republikens bortglömda" med sin stora andel rekryter ur de forna kolonialstaterna Senegal Marocko Algeriet Tunisien. Nu uppmärksammades insatserna av presidenten för första gången.
Deras kamp för Frankrikes frihet ska aldrig glömmas, underströk Sarkozy.
Sen gick han runt och tog veteranerna i hand. Men där fanns inte nån med
mörk hy eller nordafrikanskt utseende.
"Republikens bortglömda" fanns i Paris vid place du Trocadéro och lyckades faktiskt hamna i tv:s kvällsnyheter ett par sekunder.
För dem är det i år 50 år sen de Gaulle skar ner deras pensioner till en nivå långt under franska soldaters.
Med filmen Indigènes 2006 synliggjordes skandalen.
Chirac som då var president slog näven i bordet.
Det var orimligt att en fransk veteran erhåller ca 600 euros i månaden, en senegalesare 150 euros och bara 80 euros tillfaller en marockan.
En ny lag tillkom 2007 för att ge återupprättelse åt de 80 000 som ännu är i livet.
När regeringen förstod att rättvisan betydde 500 miljoner euros årligen blev det tvärstopp.
- Nu begraver man frågan i hopp om att veteranerna ska dö undan, säger
den socialistiske deputeraden Alain Rousset som organiserat manifestationen på place du Trocadéro.
Hans sammanfattning av fredsdagen? Att Sarkozy pratar smörja.

Grand Paris - ett framtidselände

Franska presidenter är republikens monarker. Som forna tiders majestäter bygger de sig odödlighet.
Mitterrand efterlämnar glaspyramiden på Louvrens innergård och det gigantiska skräckbygget brunglasfärgade nationalbiblioteket vid Bercy. Dit beger sig ingen frivilligt med de väldiga vindar som skapas mellan bibliotekets fyra höghus om det inte vore för rader av trevliga utställningar, bra bibliotekshop och som extra bonus det vägg i vägg förlagda gudomliga cinemateket. Jag kommer dit med buss 64 från place Gambetta och som har hållplats för en stunds stärkande paus vid boulevard de Reuilly där på nummer 59-61 man finner ett av världens främsta glassparadis: Raimo. Detta glasskondis nära place Daumesnil är mestadels fullsatt av kännare som älskar pinfärsk glass på de främsta råvaror inte minst frukt. Jag avskyr att köa men när det gäller en luftig "fleur de lait", isvit vällust på Raimos utvalda grädde är väntan ett privilegium.
Vackraste byggnaden skapade Jean Nouvel för Chirac, ett världsmuseum
nära Eiffeltornet utefter Seine som kort och gott heter musée Quai Branly. Ljuvlig restaurang förstås.
Absolut fulast är Pompidous Tour Montparnasse, den väldiga skyskrapan vid gare Montparnasse som parisarna gärna skulle se riven. Det hjälps inte med bar högst upp. Å andra sidan finns ju Centre Pompidou ett oemotståndligt kulturtivoli med restaurangen Georges.
I förra veckan framträdde Sarkozy i direktsändning i tv med framtidsvisionen Grand Paris, det klimatmedvetna Stor-Paris i förslag från tio arkitekter - inte bara franska och ingen enda från Sverige som nu finns utställda på arkitekturmuseet, det hela resultatet av nio månaders grubbel i Elyseepalatset. Frågan har varit klyftan mellan Paris och förorten.
I Paris bor idag 2 miljoner och i förorterna 6 miljoner.
Det djärvaste av projekten utgår från Napoleons dröm att med Seine som huvudled låta Paris fortsätta till Le Havre via Rouen. Lita på att Sarko har en soft spot för Napoleon.
Kändisarkitekten Christian de Portzamparc lanserar ett skräckscenario: en
överjordisk snabbjärnväg mellan Paris och förorten dygnet om med slutstation i en gigantisk ny europeisk centralstation förlagd till en av de tristaste förorterna. Jovisst samtidigt skulle gare du Nord och gare de l´Est rivas.
Jean Nouvel vill skapa en ny väldig ringled omfamnande förorterna med kommunala parker och kolonilotter och -som en ironisk borgmästare uttryckt saken - ekologiska vattenpölar för tomma ölburkar.
Mest radikal är arkitekten Roland Castro. Han vill flytta Elyseepalatset till nergångna förorten La Courneuve som i sin tur skulle omformas till en jättelik park. Vart invånarna tar vägen blev jag inte klok på särskilt som Castro även tänker bygga en Champs Elysees mitt i alltihop.
Jamel Klouche tycker isoleringen i förorten bäst bryts med direktlinje via metron. Därför vill han riva glaspyramiden på Louvren för en ny metrostation.
Dessutom har Sarkozy tänkt sig uppförande av 70 000 nya lägenheter årligen dvs dubbelt så många som kommunerna med möda klarar idag.
Vem ska betala vem ska bestämma vad och när? Lita på att samtliga borgmästare inne i Paris och i förorterna lyssnade misstroget. Byggnadstillstånd bestämmer borgmästarna och inte presidenten. Ingenstans finns åkrar att köpa upp för framtida bebyggelse. För infrastrukturer är läget uruselt: det sen flera
år planerade snabbtåget från gare de l´Est till flygplatsen Charles de Gaulle har fortfarande inte någon villig entreprenör.
Grand Paris ska få kosta 35 miljarder euros. Hur mycket ska staten stå för och hur mycket privat kapital? Hur tro på planer som inte klarar frågor?
Än så länge säger de grandiosa projekten mer om Sarkozy och odödligheten än om det framtida Paris.

i gullregnets tid

I parken blommar gullregnet. Le cytise en fleur.
I min ungdom under ett par somrar guidade jag turister i Stockholm. I början på juni blommade gullregnet på rader av platser. - That´s laburrrrrnum, kurrade mina amerikanska damer ur sitt blåa hår och insisterade på att gå av bussen och ta bild. Då tog deras män chansen att fråga mig diskret om det fanns nåt som dom sa little boys room eller rest room eller bathroom.
Det gjorde det inte förrän vid Stadshuset och dit var det 90 minuter.
Gullberg må dikta som han vill om vindar som inte bryr sig om förbud i gullregnets tid. Har man mött mannen som inser att det återstår 90 minuters helvete för chansen till en drill är laburnum inget träd för en karl.
Syrenerna i parken har ljuslila klasar, jag hade hoppats på litet tjusigare sorter.
Som franska praktsyrenen Madame Lemoine.Hon fanns i min mammas berså där hon lät
sina stora överdådigt doftande vita behag välla fram ur grönskan.
Mamma vårdade också en mörklila elegant som Andenken an Ludwig Späth, en nyans som i sen skymning gav trädgården en hemlighetsfull glöd.
Hur mycket jag än googlar får jag inte reda på vem denna madame Lemoine var .
Ludwig Späth däremot hade en gigantisk handelsträdgård i det wilhelminska Berlin.
Hans son Hellmuth tog över och gick på 30-talet in i nazistpartiet för att få uppdrag. Dock kunde han inte med nazismen, sa sin mening , spärrades in i koncentrationsläger och avrättades l945. Syrenen som glöder borde göra det till hans minne.
Men så är det inte.
Idag i Paris är det småkallt och mulet. Man tackar. Allt som
saktar ner blomningen är utmärkt.
Som kastanjerna som står i en tät skog på nedre delen av Champs Elysees fram till Place de la Concorde och är ett vitt böljande hav av blom.
Som den röda kastanjeprakten runt place des Fêtes.
För att inte tala om de gracila kinesiska kejsarträden - Paulovnia Tomentosa - som kantar avenue Laumière, den ljuvliga lilla gatan på andra sidan min park mellan place Armand Carrel och avenue Jean Jaurès. Sol och litet värme har fått kejsarträdens klasar att spricka ut här och var. Det är stiligt mot de nakna mörka grenarna. Trädet blommar med stora intensivt blå klasar tills löven kommer - stora hjärtformade blad.
Precis som kastanjeblommorna är klasarna vända uppåt mot himlen i 90 graders vinkel mot grenarna låt vara att tyngdlagen överväldigare några av dem med tiden.
"Börnenes sommerjuletrae" sa Andersen om blommande kastanjer. När en gata som avenue Laumière kantas av klasarna i blått är det snarare julafton. Hela gatan lyfter mot himlen.
Varför en sån prakt i mitt föga välbärgade arrondissement?
Jag frågade trädgårdsavdelningen för staden Paris som har en pigg nätsida.
Beskedet var att ingen vetat så mycket om sorten vid planteringen och kanske avstått från den om man anat att kejsarträdet är ett av de mest snabbväxande träd som finns.
Pas très chic som det heter om flickor som äter för mycket.
Jag älskar dessa eleganta hungriga kejsarträd. Vad vore det runda föga glamorösa torget place Gambetta utan sin krans av kejsarträd?
Chansen att träden ska glädja andra än bofasta är liten. Inga turistbussar passerar nånsin avenue Laumière och än mindre place Gambetta. Ändå är det så lätt att hitta de kejserliga smultronställena. Ta metron no 5 till Laumière med rulltrappa upp direkt på den oemotståndliga lilla avenyn. Sitt ner på uteserveringen. Sucka av lycka.
Bo på hotellet till höger, http://www.hotel-lelaumiere.com/
ett prisfynd. Kolla bageriet. Ta sen buss 60 som går uppför avenyn till parken och sitt kvar till ändhållplatsen Gambetta. Där på Gambetta finns även ändhållplats för underbara bussen 69 som går förbi Bastiljen och fortsätter förbi Champs de Mars, en äventyrsresa ut och in i arrondissementen.

Kvällssolen har landat

En månad efter vårdagjämningen är det kvällssol på min terrass. Försommarkvällens solnedgång glittrar och lovar poesi och romantik minst fyra månader framöver.
Terrassen är ett besvärligt uterum 12 m lång och en knapp meter bred. Har äntligen förstått att det inte finns plats för blomlådor. Det får räcka med en ljusslinga för utomhusbruk snodd runt järnräcket. Så kan man utan hinder stå där med ett glas champagne ja vara ganska många som står där och hänger litet skönt. Balkongen utanför biblioteket är en annan sak. Där ligger solen på hela dagen. Pelargonbalkong. Varma dagars paradis under stora parasoll, svalt rosé, vit duk oliver böcker och musik. Inget slår mitt liv. Det är julafton varje dag.
På onsdag visar min filmkanal i tv Ingmar Bergmans melodram från l952 Kvinnors väntan.
Ett avsnitt är inspelat i min park. Hur hittade han dit. Förutom att ta sig hela vägen till den här delen av stan i tidigt 50 tal.
Kanske fick han hjälp av familjen Bjurström detta formidabla stycke svensk-fransk kultur- inte talade Bergman franska.
Nån måste ha fixat rubbet åt honom. Inklusive tillstånd att filma. Numera tar stan så bra betalt för filmning i parken att filmteamen aldrig går in där utan ordnar med filmning på gatan utanför parkgrindarna. Helst filmar dom nattetid. Jag har vaknat flera gånger av det starka ljuset.

Mon oncle och litet till

Det underbara cinemateket i Paris har just invigt sin första utställning om Jacques Tati som ifall han varit mitt ibland oss hade varit 102 år. Aldrig har han varit så utmanande som idag.
Utställningsaffischen i metron har censurerats av parisiska tunnelbanebolaget RATP. Affischen föreställer onkeln på cykel iförd ljus regnrock, knölig hatt och pipa. På pakethållaren en förtjust ung nevö med stort flin. Detta är för mycket för RATP. Gissa vad dom tagit bort.
Det finns alternativ: gossen bakpå sitter inte i barnsäker sits. Varken gossen eller onkeln bär cykelhjälm. Men detta får passera. Det RATP tar bort är onkelns pipa.
Istället har RATP placerat en pinne i onkelns mun som längst ut har en rörlig snurrande mojäng, ett arrangemang som ser trafikfarligt ut på alla vis.
RATP anser sig ha stöd i lagen för att ta bort pipan. Lager säger att rökning inte får uppmuntras. Hälsoministern Roselyne Bachelot däremot har skrattat ut RATP och det i många tv-inslag.
Ett annat nöje är den dånande påkostade och roliga utställning Le siècle du jazz, jazzens århundrade som satt fart på det utsökta världsmuseet Quai-Branly. Film, måleri, tecknat ackompanjerar musik som live eller inspelad bultar dunkar viskar, sliter suckar drar och slingrar sig om hjärtat. Man faller ned utmattad på museets berömda servering.
Måndagar är mycket stängt men på kvällen 20 april börjar auktionen på en av de vackraste konstsamlingar jag sett som tillhört filmregissören Gérard Oury och nu säljs av hans
dotter filmregissören Danièle Thompson. Hon behöver stålar för restskatter.
Samlingen har 300 objekt som inför auktionen visats på båda sidor Atlanten. Auktionen äger rum i ståndsmässig lokal: Marcel Dassaultpalatset vid rond-point mellan avenue MOntaigne och Champs-Elysées, just nu vackert inramat av blommande kastanjer. Hjärtat i samlingen är
fauvisterna. Inte svårt falla i trans inför prakten. Bara en sån sak som 35 målningar och 80 teckningar av Raoul Dufy. Inte svårt hålla auktion heller trots finanskrisen. Ingen har glömt att senaste stora auktionen i februari slog alla rekord när
föremålen efter Yves Saint Laurent gick under klubban.
Ingenstans är samlingar så älskade som i Paris.
Som på Jacquemart-André, ett makalöst privatpalats och museum vid boulevard Haussmann där förutom Roslins självporträtt i en av salongerna besökaren alltid kan räkna med
glädjen i muséets kontakter med internationella smultronställen.
Just nu och för första gången i Frankrike visar museet den berömda Altenburgsamlingen, som är madonnamålningar från Siena och Florens skapade mellan 1200-1400talet,
ett italienskt Bysans av översinnlig prakt skimrande av guld, målat på trä, ömtåligare än fjärilsvingar. Ja självklart i entrén en elegant salong med serveirng.
Utöver buss och taxi ser man alltmer motorcykeltaxi.
Billigast är två bolag som endast kan bokas på internet, inte tillåter avbokningar och utmäter straffavgifter om man inte är i tid.
Som Citybird med happy hours mellan 11 och 15 medan det andra lågprisbolaget Motocab (som kallar sina mc-taxis Motojet) tar 18 euros oavsett hur lång sträckan är i Paris.
Det ser kul ut med passageraren bakpå glatt vinkande under enorm hjälm.
Staden Paris tycker folk ska cykla och med systemet Vélib kan
man
hyra en lätt igenkännlig cykel från uppställda hållplatser. Men senaste olycksstatistiken
visar att cyklister lever farligt. Ännu mer olycksdrabbade är scooterförarna.
Allra farligast är att vara fotgängare. Hälften av de omkomna fotgängarna uppges inte ha sett sig för.
I min park är det försommarvackert med blommande syrener och solnedgång i grönskan.
Men det hjälps inte. Dit in kommer man inte efter halv nio. Då har vakten blåst i sin visselpipa och låst grindarna.
.

För den upplyste medborgaren

Fransk tv anser sig vara bäst i världen. Underhållningarna är påkostade väldiga artistshower varenda helg i flera kanaler. Okänt är programtyper som Grillad och pratshower som underhållning à la Skavlan. På söndageftermiddagarna ges ett två timmar långt Här är ditt livprogram kallat Vivement Dimanche. Påkostat det också. Allmäntvkanalerna gör påkostade fictionserier på okontroversiell litteratur just nu gäller ett antal noveller av Maupassant.Allmäntvkanalen France 2 har börjat med direktsändningar från teatrarna i Paris. Lika konventionellt urval där.
-Varför aldrig Väntan på Godot frågade otåligt medieforskaren professor Francois Jost i en av dessa sändningar som är den franska tv-kulturens starka sida: debattprogrammen i samhälls och kulturfrågor.
Dessa program sända från alltid flotta studios förekommer i allmäntv som i rader av nischkanaler och reklamtvkanaler.Debattörerna är i alla åldrar- Frankrike älskar sina seniorer - nivån håller hög klass. Sändningar typ svenska Debatt i SVT är otänkbarheter med sin flåsiga vånda att publiken zappar vidare om inte tempot är jäktigt.
En av mina favoritkanaler har nationalförsamlingen och senaten som ägare, LCP, en självständig mångsidig ifrågasättande och oerhört välskött kanal inte ens rädd för vitterhet.
Fransk tv visar amerikanska tvserier - dubbade fy fan - men har i övrigt inget av den angloamerikanska av svenska kanaler så okritiskt anammade missionen att publiken ska underhållas. Den franska tv:ns mission
hyllar den upplyste medborgaren.
Söndag förmiddag alltså två timmars debatt om allmäntv i nationalförsamlingens kanal, LCP.
Jost - medieprofessorn- kritiserar frånvaron av djärva grepp inom teater och tvserier. Fabienne Servan-Schreiber företrädare för dokumentärproducenterna klagar över växande svårigheter för dokumentärerna i programtablåerna. Dokumentärfilmarna står för kreativitet och nydaning försäkrar hon. Huvet på spiken. Dokumentärer är dessutom billiga i inköp och älskade av publik och kritiker, filmarna själva är passionerade äventyrare och chanstagare. Faktiskt har det ryktats att Fabienne blir nästa chef för France Television med sina 11 000 anställda. Den som utser tv och radiochef numera är Sarkozy själv - för övrigt en skam för EU som inget EU-land påtalat fast saken gäller vår tids största kultur.
Debatterna i rutan är dagliga gärna 90 minuter långa och i allmäntv kanalerna förlagda till sen kvällstid.
Ibland finns debatt och utfrågning på bästa kvällstid i som sagt 90 minuter som häromkvällen när France 2 till höga tittarsiffror intervjuade Internationella valutafondens chef Dominique Strauss Kahn alltid kallad DSK. Han är en av de tunga elefanterna i franska socialistpartiet och som Sarko fräckt och smart förvandlat till skalp med internationell status i likhet med utrikesminister Bernard Kouchner. Senaste skalpen är Jack Lang som skickades till Kuba för att återupprätta förbindelser.
DSK var nu lysande rakt igenom (och försäkrade att han fortfarande var socialist). Auktoritativ, tålmodig omsorgsfull,lyssnande och elegant och inte minst återhållsam som anstår en kvinnokarl.

Inte heller finns i fransk tvkultur den i Sverige så bedövande trenden relationsprogram också denna för övrigt en amerikansk tvimport. Det hindrar inte att de stora frågorna ventileras ofta i fransk tv. För att inte tala om varje söndagmorgon med återkommande halvtimmesinslag för skilda trosriktningar : Katoliker protestanter judendom islam buddism för den upplyste medborgaren.






des

Måla Eiffeltornet

Vart sjunde år ska Eiffeltornet målas. Varenda millimeter ska målas för hand.
På tisdag - 31 mars - börjar spektaklet som varar i 18 månader och kostar 4 miljoner euros. Då börjar 25 av forna bergsbestigare specialtränade proffs med pensel i hand och färgburken fastbunden på magen måla högst upp i tornet - 324 m upp. I allt ska en yta på 250 000 kvm målas. Samtidigt håller tornet öppet som vanligt.
I år pratar målarna rumänska och grekiska, uthyrda av en firma specialiserad på måleri av båtskrov. En veteran som målat tornet alltsen 1981 medger i en intervju i Le Figaro att jobbet kräver sin man men att alla turister med sina klick ger en särskild kick.
Det svåraste är att måla tornet inifrån. Då är målarna inte fastsurrade på samma säkra vis.
Dock får de fira ner sig för att äta och gå på toan.
Så var det inte förr.
Men tänk om en målare tappar färgburken på turisterna?
Det får bara inte hända heter det.
Finländska firman Jotun fick uppdraget att leverera 60 ton färg.
De har komponerat ett recept utifrån senaste ekologiska krav med kraft att stå emot vind och sol på järnkonstruktionen. Färgen är mörkare vid basen och ljusare högst upp för att förlänga profilen.
Den klassiskt bruna färgen är avsedd som en nyans av brons men den här gången ville många att tornet skulle målas i guld. Inte en chans. År 1900 målades tornet apelsingult vid
basen för att vid toppen vara ljust och starkt gul.
Det skrämde bort besökarna. Sånt är inte tal om. Med sina sju miljoner betalande besökare årligen är tornet en ömt vårdad världsrekordhållare inom internationell turism.
Samtidigt öppnar i Hotel de Ville en utställning över Gustave Eiffel "Magi i järn"
Många konstnärer har inspirerats av det nu 120 år gamla tornet.
Dufy målade tornet rött, Chagall valde blått.
Själv har jag aldrig varit däruppe. Bästa och mest ekonomiska sättet att uppleva Paris uppifrån är terrasserna högst upp på varuhusen Printemps (bäst) och Galeries Lafayette vid boulevard Haussmann. Man tar hissen upp, inga köer, helt gratis, många bänkar att sitta på och trevlig självservering.

Talkin´ dames

Länge trodde jag att jag var ensam svenska i 19 e arrondissementet runt parken Buttes Chaumont. Men vi är hela nio stycken suédoises - et comment! And how!
Häromdagen träffades vi hos Marianne som bor med Sigvard i en dröm till lägenhet högst upp i nybyggt hus på högt belägna avenue Simon Bolivar. Nedanför stora fönster och magnifik terrass brer Paris ut sig med tinnar och torn glittrande i soldiset. Notre Dame ligger rakt föröver. Upplevelsen är hisnande som anstår ett liv på höjderna i Paris.
Eyvind Johnson är nog förste svensk att skriva om hänförelsen att ha Paris nedanför sig i söder och "i fågelsikt". I boken Tidens gång från 1953 - sannerligen inte en av hans bättre - skildras
utsikten framför öppet fönster i hotellrummet högst upp på högt belägna hotellet på rue Desirée vid Gambetta under fattigt 20-tal. Inte lika högt som hos Marianne men högt nog i backarnas
20 e arrondissement.
Jag har också utsikt från mitt högt belägna forte utefter parken men mina fönster vetter mot nordost. Jag ser trädtopparna i Buttes Chaumont och ett stadslandskap av vita höghus bakom parken, det måste vara utefter avenue de Flandre och sen ser jag riktigt långt bort där det är rena landet. Inte en känd byggnad nånstans. Men en del näktergalar och koltrastar i gryningen.
Inger Bjurström, de nios grand old lady, berättar att hon kom till Paris som nygift 1948.
Det var ett fattigt efterkrigsParis med bostadskris och ransoneringskort. Det råkade vara samma år som mina föräldrar också kom till Paris med Nordexpressen från Stockholm - direktvagn som ingenting - knappast för att bosätta sig. De satt på Café de la Paix i solen.
Mamma berättade jämt om det befriande i att vara i det befriade Paris.
Hon nämnde aldrig horrörer som damtoaletter med hål i golvet. Mamma avskydde gnäll om detaljer.
Tåget hade gått genom det befriade Tyskland som till skillnad från Paris inte hade ett helt hus nånstans. Om det berättade hon mycket.Vi fick veta att barn tiggde utefter banan. Det fanns inte tv på den tiden. Man växte upp med en mamma som sett.
Sen när man i tonåren på somrarna tillbringade ett par veckor på europeiska sommaruniversitet hade alla jämnåriga varit barn under kriget. En gång bodde jag i samma rum som en
holländsk flicka. Hennes barndom var ett japanskt fångläger i Indonesien. Nätterna igenom grät hon.
Det är inte så längesen varje svenskt tåg hade den europeiska magin fastskruvad under kupéfönstren, en liten vit emaljplatta som sa vad ingen längre säger: "Luta Eder icke ut" med översättning till fyra språk:."Nicht hinauslehnen. Do not lean out. Ne pas se pencher en dehors. E pericoloso sporgersi".
Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm var och hur man än bor.
Jag rekommenderar småländskt underställ i ullfrotté skapat för jägare på pass i skogen.
Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls. Han fanns nånstans utanför.
Kunde han nån franska då undrar jag. Jo säger Inger det kunde han.
Jag frågar för det har funnits korrespondenter för svenska tidningar och radion i Paris som inte kunnat franska. Det löstes med fransktalande svenska flickor som åtog sig att läsa tidningarna, svara i telefonen, ordna intervjuer och allt möjligt annat och detta för en spottstyver. Den storyn borde berättas nån gång.
Nu blommar påskliljorna på knallgrönt gräs i Buttes Chaumont. Man ser det när man går ut från Mariannes port. Går jag sen till vänster nerför den kurviga avenue Simon Bolivar mot saluhallen marché Sécretan, passerar jag bageriet Änglabullen, La boule d´Ange.
Namnet är en lek med ordet för bageri, "boulangerie" berättar ägaren, la patronne, en av de nio hos Marianne.
Les suédoises kör hårt.

Kriskramare

Modevecka för prêt-à-porter i de stora modehusen med inspiration från brittiska tvserien om häftiga ätten Tudor. Det gloriösa 1500-talet översätts till stora höga kragar. Särskilt praktfullt med utförande i rosa pälsvara. Teatraliskt som nån skribent suckar. Som om inte modeskapare alltid är teatraliska. Som om divor och röda mattan uppför trappan till festivalpalatset i Cannes inte vore deras hem.
Jag gillar bäst accenten på skuldror och axlar, miniboleros glittrande i broderier på spets, små eleganta plagg som smycken för alla som alltid tar av sig örhängena och inte gillar dingelidong runt halsen.
France 3, den regionalt inriktade public servicekanalen uppmärksammade i går kväll årets fynd bland mannekängerna, en gymnasist i Paris av prerafaelitisk genomskinlighet, 1,80 m lång blygt leende, 17åriga Sigrid Ågren. Svensk pappa heter det förklarande om efternamnet (uttalat Ahgrannne) med mamma från Normandie.
Bakom det skira en enorm arbetskapacitet: vackra Sigrid har hittills deltagit i 25 visningar och tjänar aldrig under 5 000 euros per visning.
Chanels Karl Lagerfeld skrockar förtjust: ett nytt ansikte som talar franska.
Min egen favorit som alltid Christian Lacroix för fantasin, färgerna, det djärva handlaget med tygerna. Nej ingenstans anas stigande arbetslöshet, strejker, demonstrationer, sämre köpkraft, krisen på båda sidor Atlanten. Hur skulle det gå till?
Krisen är investeringsobjekt. Överdådet är alltid kriskramare.
Som Hollywood som under 30-talet höll depressionen under armarna med
Mae West i vitt åtsittande glitter, one-liners och väldiga pälsar, med Busby Berkeleys enorma flickshower i sinom tid kopierade för svenskbruk av Gustav Wally i vit frack.
Ingen i den tidens publik kunde identifiera sig med prakten det var liksom poängen.
Receptet att i hårda tider slösa med prakt sålde fantastiskt. För depressionens miljoner blev
miljonärsliv ett billigt nöje under knappa två timmar på bio.
Min modekanal på kabelnätet sänder dygnet om. Utan att ens vara min favoritkanal. L´embarras de richesse kallas sånt..