64 år senare

Idag 9 maj firar Ryssland freden 1945 med stor militärparad. För det erhåller Ryssland ett hånflin av Wolodarski på Dagens Nyheters ledarsida.
Igår gjorde Frankrike detsamma. Men i Sverige bryr sig ingen om Frankrike.
Mitterrand bestämde 1981 att 8 maj skulle återinföras som helgdag. Inte vanlig helg ändå. Monoprix har öppet.
USA och Storbritannien har inget firande.
Britterna har alltid föredragit vapenstilleståndet 1918 med stiliga ceremonier i tv.
Min ryska tv-kanal RTR Planeta firar hela dagen.
Ceremonier journalfilmsnuttar omväxlar med påkostade shower med många soldater på scen. I flera timmar visas krigsfilmer med fokus på soldater i fält, ädelmodiga tappra gentlemän stundom muntergökar stundom filosofer och aldrig rädda. De skyddar kvinnor och barn, de är de gamlas stöd. Hur har vi nånsin kunnat frukta ryssen?
Tyskar är i brittiska och amerikanska filmer från tiden gärna korkade överviktiga stöddiga med löjliga accenter. I ryska filmer är tyskar obehagliga men granna och alltid tysktalande. De besväras aldrig med att behöva tala ryska.
Filmerna i dagens ryska tv har dessutom ett gemensamt musikinslag som sliter hjärtat ur kroppen: en vemodig marsch med klanger mjuka som en
sommarkväll i Yalta. Ah les Russes, je vous aime
Men ingen har gjort en film om undertecknandet av kapitulationen 1945.
Dramat tar tre dagar medan undertecknandet är gjort på några minuter.
Eisenhowers högkvarter var en skola vid järnvägen i champagnestaden Reims.
Till Reims kommer man på 45 minuter numera med snabbtåg från gare de l´Est i Paris.
Skolan är kvar och heter nu lycee Roosevelt. I kvarteret ligger också kapitulationsmuseet, musée de la Reddition absolut omöjligt hitta och särskilt med bil.
Här tog Eisenhower emot de utsända från Jodl som ville förhandla.
Eisenhower hade just återvänt efter besök i koncentrationsläger. Han var vit i ansiktet av vrede. Här gällde villkorslös kapitulation.
Bara amerikaner och britter skulle signera den tyska kapitulationen dessutom.
Ryssland och Frankrike degraderades till enkla vittnen. Ceremonin ägde rum 7 maj.
Stalin blev rasande och krävde att kapitulationen skulle ske i Berlin. Detta arrangerades 8 maj. Men fortfarande med Frankrike endast som vittne.
Genom tidsförskjutning blev kapitulationen inte känd i Moskva förrän 9 maj.
Frankrike kom att spela huvudrollen vid ett helt annat 8 maj 1945 i den lilla algeriska staden Setif. Medan freden firades upptäckte den franska kolonialmakten en självständighetsfana i folkmassan. Trupperna gav eld. Tusentals mördades. Repressalierna fortsatte på andra håll med mord och tortyr och orimligt långa fängelsestraff. I Algeriet hade ett nytt krig börjat.
Förra året visades i rader av kanaler i fransk tv en dokumentär om grymheterna (ingen repris 8 maj) "L´autre 8 mai 1945" .
Från fransk sida heter det att allt ska fram i ljuset men de franska arkiven förblir stängda.
Dokumentärfilmaren Yasmina Adi löste dilemmat. Amerikaner och britter hade
funnits i Algeriet sen 1942. Mycket riktigt i deras arkiv hittade hon ögonvittnesskildringar.
Nordafrika återkom på andra sätt under fredsdagens militärparad med Sarkozy.
En stor parad av flottan ägde rum vid fashionabla Sainte Maxime på Rivieran för att påminna om hur två månader efter invasionen i Normandie den franska afrikaarmén öppnade en andra front med egen invasion. Tv direktsände i två timmar.
Afrikaarmén kallas ofta "Republikens bortglömda" med sin stora andel rekryter ur de forna kolonialstaterna Senegal Marocko Algeriet Tunisien. Nu uppmärksammades insatserna av presidenten för första gången.
Deras kamp för Frankrikes frihet ska aldrig glömmas, underströk Sarkozy.
Sen gick han runt och tog veteranerna i hand. Men där fanns inte nån med
mörk hy eller nordafrikanskt utseende.
"Republikens bortglömda" fanns i Paris vid place du Trocadéro och lyckades faktiskt hamna i tv:s kvällsnyheter ett par sekunder.
För dem är det i år 50 år sen de Gaulle skar ner deras pensioner till en nivå långt under franska soldaters.
Med filmen Indigènes 2006 synliggjordes skandalen.
Chirac som då var president slog näven i bordet.
Det var orimligt att en fransk veteran erhåller ca 600 euros i månaden, en senegalesare 150 euros och bara 80 euros tillfaller en marockan.
En ny lag tillkom 2007 för att ge återupprättelse åt de 80 000 som ännu är i livet.
När regeringen förstod att rättvisan betydde 500 miljoner euros årligen blev det tvärstopp.
- Nu begraver man frågan i hopp om att veteranerna ska dö undan, säger
den socialistiske deputeraden Alain Rousset som organiserat manifestationen på place du Trocadéro.
Hans sammanfattning av fredsdagen? Att Sarkozy pratar smörja.