Grand Paris - ett framtidselände

Franska presidenter är republikens monarker. Som forna tiders majestäter bygger de sig odödlighet.
Mitterrand efterlämnar glaspyramiden på Louvrens innergård och det gigantiska skräckbygget brunglasfärgade nationalbiblioteket vid Bercy. Dit beger sig ingen frivilligt med de väldiga vindar som skapas mellan bibliotekets fyra höghus om det inte vore för rader av trevliga utställningar, bra bibliotekshop och som extra bonus det vägg i vägg förlagda gudomliga cinemateket. Jag kommer dit med buss 64 från place Gambetta och som har hållplats för en stunds stärkande paus vid boulevard de Reuilly där på nummer 59-61 man finner ett av världens främsta glassparadis: Raimo. Detta glasskondis nära place Daumesnil är mestadels fullsatt av kännare som älskar pinfärsk glass på de främsta råvaror inte minst frukt. Jag avskyr att köa men när det gäller en luftig "fleur de lait", isvit vällust på Raimos utvalda grädde är väntan ett privilegium.
Vackraste byggnaden skapade Jean Nouvel för Chirac, ett världsmuseum
nära Eiffeltornet utefter Seine som kort och gott heter musée Quai Branly. Ljuvlig restaurang förstås.
Absolut fulast är Pompidous Tour Montparnasse, den väldiga skyskrapan vid gare Montparnasse som parisarna gärna skulle se riven. Det hjälps inte med bar högst upp. Å andra sidan finns ju Centre Pompidou ett oemotståndligt kulturtivoli med restaurangen Georges.
I förra veckan framträdde Sarkozy i direktsändning i tv med framtidsvisionen Grand Paris, det klimatmedvetna Stor-Paris i förslag från tio arkitekter - inte bara franska och ingen enda från Sverige som nu finns utställda på arkitekturmuseet, det hela resultatet av nio månaders grubbel i Elyseepalatset. Frågan har varit klyftan mellan Paris och förorten.
I Paris bor idag 2 miljoner och i förorterna 6 miljoner.
Det djärvaste av projekten utgår från Napoleons dröm att med Seine som huvudled låta Paris fortsätta till Le Havre via Rouen. Lita på att Sarko har en soft spot för Napoleon.
Kändisarkitekten Christian de Portzamparc lanserar ett skräckscenario: en
överjordisk snabbjärnväg mellan Paris och förorten dygnet om med slutstation i en gigantisk ny europeisk centralstation förlagd till en av de tristaste förorterna. Jovisst samtidigt skulle gare du Nord och gare de l´Est rivas.
Jean Nouvel vill skapa en ny väldig ringled omfamnande förorterna med kommunala parker och kolonilotter och -som en ironisk borgmästare uttryckt saken - ekologiska vattenpölar för tomma ölburkar.
Mest radikal är arkitekten Roland Castro. Han vill flytta Elyseepalatset till nergångna förorten La Courneuve som i sin tur skulle omformas till en jättelik park. Vart invånarna tar vägen blev jag inte klok på särskilt som Castro även tänker bygga en Champs Elysees mitt i alltihop.
Jamel Klouche tycker isoleringen i förorten bäst bryts med direktlinje via metron. Därför vill han riva glaspyramiden på Louvren för en ny metrostation.
Dessutom har Sarkozy tänkt sig uppförande av 70 000 nya lägenheter årligen dvs dubbelt så många som kommunerna med möda klarar idag.
Vem ska betala vem ska bestämma vad och när? Lita på att samtliga borgmästare inne i Paris och i förorterna lyssnade misstroget. Byggnadstillstånd bestämmer borgmästarna och inte presidenten. Ingenstans finns åkrar att köpa upp för framtida bebyggelse. För infrastrukturer är läget uruselt: det sen flera
år planerade snabbtåget från gare de l´Est till flygplatsen Charles de Gaulle har fortfarande inte någon villig entreprenör.
Grand Paris ska få kosta 35 miljarder euros. Hur mycket ska staten stå för och hur mycket privat kapital? Hur tro på planer som inte klarar frågor?
Än så länge säger de grandiosa projekten mer om Sarkozy och odödligheten än om det framtida Paris.