kulturhuset - ädelstenen som räddades.

Carl Bildt meddelar intervjuad i radion att kulturhuset i Paris inte är hotat.
Meddelat denna 23 juli när regeringen offentliggjorde utrikesdepartementets -UD:s - besparingsplaner. Ett saftigt underskott i departementets budget sedan många år måste självklart åtgärdas. Men idén att spara genom att lägga ner kulturhuset
härrörde knappast utifrån mogna överväganden från exempelvis den av riksdagen begärda blocköverskridande granskningen av utrikesförvaltningen. Carl Bildt har utformat besparingsprofilen.
Visst är det han som är departementschef. Men med en av okultur asfalterad regering och en ännu mer tigande riksdag profileras det fasansfulla läget: inget motstånd bjudet kulturföraktet maskerat som besparing. Bildt har tvärtom kunnat exploatera sin makt som en hel Sarkozy.
På pricken kommenterade generaldirektören för Svenska institutet Olle Wästberg nedläggningshoten den 19 juni på Svenska Dagbladets Brännpunkt: -Märkligt nog står på Utrikesdepartementets besparingslista de två svenska utlandsverksamheter som huvudsakligen arbetar med kultur: generalkonsulatet i New York och kulturhuset i Paris."

Kulturministern fick inte följa med Bildt när denne i februari inspekterade kulturhuset i Paris.
Han valde att ta med sig handelsminister Ewa Björling. Hon i sin tur hade inga störande insikter förstås eftersom hon inte haft en aaaaning om att kulturhuset överhuvud fanns. Eftersom hon inte vetat att det fanns var det väl heller ingen som skulle bry sig om huset lades ned - ja så antar jag att resonemanget gick mellan henne och Bildt på flyget hem.
Dålig smak som Le Figaros kulturkrönikör beskt karakteriserade nedläggningshotet.
Stödet för kulturhuset i fransk press har varit en grann påminnelse om kraften i det svenska kulturutbytet.
En fd fransk ambassadör i Stockholm skrev ett upprört inlägg i Dagens Nyheter. Det senaste vassa inlägget i svensk press finns idag på Aftonbladets kultursida skrivet av den vittre f. kulturattachén i London, Torsten Kälvemark (http://www.aftonbladet.se/, klicka på kultur)
Lägg till detta den stora betydelsen av Olle Wästbergs tuffa kamp bakom kulisserna.
Speciellt för denna blog kommenterar han dagens beslut:
- Det är glädjande att att regeringen inte gick vidare med tidigare planer att lägga ner det svenska kulturhuset i Paris. Det är naturligt att utrikesdepartementet vänder varje sten i strävan att spara pengar och det var bra att man insåg att kulturhuset är en ädelsten som betyder mycket för de svensk-franska förbindelserna.
- Kultur i vid bemärkelse spelar en långt större roll i åtskilliga europeiska länder än i Sverige. Vårt land borde utnyttja EU-ordförandeskapet
till att väcka intresse för svensk kultur. Nu spelar kulturutbytet en alldeles för underordnad roll."
Den svidande anmärkningen vet var den tar.
Kulturhusets oskattbare föreståndare Mikael Jönsson, måste nu se till att Olle Wästberg besöker oss i Paris. Inte bara för att vi är många som vill träffa honom. Utan för att kampen fortsätter.
Jag menar hur kan det komma sig att man kan höra Kulturnytt i radions P1 med hån i rösten definiera kanelbullarna i kulturhuskaféet som uttryck för vad skattepengar används till. Och hur kan det komma sig att svenskar
som besöker Paris inte har en aning om att de äger ett palats mitt i det populära Maraiskvarteret? Varför är inte palatset en lika självklar upplevelse av Paris som att vandra runt i Marais eller en båttur under broarna?
Man kan inte skylla på att kombinationen palats och kultur inte skulle tilltala svenskar. Tvärtom inget är mer uppskattat i Sverige.
Det traditionella midsommarfirandet sändes i år - av Sveriges television -
från ett praktfullt kulturcentrum som Läckö slott. För fjärde året i följd sänder samma tv kommande jul det enormt populära Stjärnorna på slottet där miljön - Häckeberga slott - omger kända svenskar i fem avsnitt inspelade under augusti. Senaste omgången belönades som
bästa svenska underhållning i tv år 2008.
Kan man hitta någon förklaring till att det svenskägda kulturpalatset i Paris är så okänt utifrån hur detta -hôtel de Marle - kom i svensk ägo?
Det köptes alltså 1965 av en av den svenska arbetarrörelsens allra tyngsta namn, den barske finansministern Gunnar Sträng.
Än sen om han hade stenhus i Gamla stan.
Än sen om beslutet visat sig vara det bästa han någonsin gjort.
Men ett palats i Paris som folkhemssymbol - vilken ohygglighet för
den svenska politiska korrekthetens stora kör bekämpande kapitalismen och hatande överklassen i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. Vilket förargelsens hus under decennier så kärva att det statsbärande partiets ledare mången gång måste ha avundats Sträng hans långt större handskmått.
Med andra ord dags för en permanentutställning om köpet
och vad som hände sen. En vandringsutställning förstås. Strängs folkhemspalats är stark svensk nutidshistoria.
En rejäl tvdokumentär skulle sitta fint dessutom.
Och så snygga broschyrer på vartenda svenskhotell i Paris om
hôtel de Marle, svenska institutet på rue Payenne.

Månlandningen och pappa

I flera dar har fransk tv påmint om månlandningen. Varenda kanal har upprepat om och om igen "Petit pas pour l´homme, un pas géant pour l´humanité".
Jag som minns så väl kvällen 20 juli 1969. Vi var en stor grupp som satt framför tv:n på Upsala Nya Tidning där jag då ingick i ledarredaktionen.
Tidningen hade genom chefredaktör Lennart Hirschfeldt den första jämställda ledarredaktionen i Sverige: två män - han själv och Folke Johansson - två damer - Eva Wennerström- Hartman och jag. Den kräsne stilisten Lennart lärde upp mig i konsten att skriva utrikesledare. Mina rubriker var nervöst korta och kärnfulla: Kallt på Kuba, Farligt i Frankrike, Nytt från Nigeria, Trist i Turkiet. Varje dag lyssnade vi på radions tidningskrönika vid lunchekot. Det gjorde varenda ledarredaktion i Sverige. Upsala Nya var ofta citerad, grejen var vems ledare som nämndes. Vem som skrivit visste ju bara vi för allt material på ledarsidan var osignerat.
Oftare än somliga gillade hade Eva och jag skrivit det citerade.
En gång slog vi alla tiders rekord när vi båda två citerades under en och samma sändning.
Those were the days.
Sommarnatten 20 juli 1969 var tung av stank från det närbelägna slakthuset.
Tv från månen bröt allt. Ett par timmar befriades hela västvärlden från Vietnamkrigets sönderslitande av USA och 68-rörelsens ständigt nya yttringar i Uppsala.
President Nixon tänkte sig att månlandningen skulle ge honom PR för alltid.
Om allt gick som planerat. Månlandningen var späckad med "om". Allt kunde gå fel. I likhet med Eisenhower inför invasionen i Normandie hade Nixon talat in ett budskap att sändas om allt gick fel.
Min pappa Bertil hade koll på villkoren bakom kulisserna.
Han hade bildtolkning - fotogrammetri - som specialitet, ett ämne som gjorde att han ofta
var tjänstledig från professuren vid Tekniska Högskolan i Stockholm utlånad till gänget vid
amerikanska rymdflygstyrelsen NASA. Det stora problemet för grabbarna på NASA var landningsplatsen.
Astronauterna måste kunna återvända till jorden och inte fortsätta rätt ut i rymden som Aniara.
Det var en sak att tolka tillgängliga satellitbilder och mäta månkratrars storlek djup och plats i geografin, beräkna förhållandet till jorden och lansera landningsplats.
Knepet var att tidens teknik inte klarade en heltäckande fotografering av månytan.
Astronauternas karta hade reservation för okända moment alltifrån att ingen visste om månens yta var stark nog att klara en landande farkost.
Astronauterna själva fick i uppdrag att fotografera. Alla bilder skulle tas med svenska Hasselbladskameran. Pappa hade utvecklat kameran för månbruk.
Hos dåvarande rymdbevakaren Lennart Winblad intervjuades han i tidens svenska monopoltv
om månkameran. Jo det skulle vara så enkelt för astronauterna. För att visa hur enkelt det var skulle pappa demonstrera kameran i tv. Han klarade inte att öppna den. Det var mycket roligt.
Trettio år senare mötte jag en av astronauterna, Buzz Aldrin på tv-mässa i Cannes. Han stod i ett marknadsstånd tillhörigt ett amerikanskt bolag med ett glas juice i handen och svarade litet blygt på frågor.
- Tacka min pappa för att du kom tillbaka till jorden, sa jag.
Nån gång måste det sägas.
Pappa själv hade gått hädan bara halvtannat år efter månlandningen.
Aldrin blev alldeles stirrig. Vaddå tacka nåns pappa.
Astronauterna hade knappt klarat att ta sig fram till det utsatta landningsområdet med månfarkosten. Bränsleläget på Eagle var katastrofalt och datorerna hade slutat fungera. Med en hårsmån missade man att försvinna för alltid i en krater som inte synts på satellitbilderna och därför inte fanns på kartan. Sambandscentralen i Houston höll andan.
Återfärden däremot gick utan problem och Hasselbladaren kom tillbaka full med bilder.
Mission accomplished. Slutet gott allting gott. Det är poängen, sa Aldrin.
Det ligger nåt i det.

walter cronkite

Walter Cronkite är borta blott 92 år (som det brukar heta i fransk press), änkling sen fyra år efter hustru Betsy.
Jag mötte både honom och hans Betsy år 2000 i Bologna. Han var magnifik som anstår en global celebritet. Som legendariskt nyhetsankare i amerikansk tv var han automatiskt global.
Han tillbringade en hel del tid med att resa världen runt och föreläsa om
oberoende tvnyheter.
I det oemotståndliga Bologna var han inbjuden till den prestigefyllda tv-festivalen Prix Italia, som detta år arrangerats i överdådig samverkan med det illustra universitetet och några av dess hisnande 28 fakulteter - antalet är ingen felskrivning.
Sverige har inte kommit så långt i civilisation att där alls finns tv-festivaler.

I Bologna medverkade han vid seminariet kring tv och samhället.
Vältaligheten flödade med lokala förmågor som den tv-engagerade professorn Umberto Eco.
Med var även EU-kommissionens dåvarande ordförande Bolognaprofessorn och politikern Romano Prodi (dessutom inför Sveriges televisions chefer skrytande över att alla hans söner var professorer vid just detta universitet). Musiken vid den storslagna invigningen i katedralen dirigerades av kompositören som råkade vara ett av den europeiska konstmusikens stora namn: Luciano Berio med en urringad supersnyggis som proffsig konferencier för det hela direktsändes i italiensk allmäntv. Här knusslades med intet.
Cronkite var uppiggad av uppvaktningen och van vid ämnet.
Han var ingen okritisk företrädare för amerikansk nyhetsjournalistik, han gick hårt åt att tvbolagen skar ner nyhetssändningarna i längd och perspektiv och klagade över resultatet som ovärdigt idealen.
En tjock mur av oerhört fint folk omgav honom efteråt medan hans hustru Betsy satt ensam längst ut på en stolsrad och väntade. Jag gick förstås fram till henne och frågade om han under åren som nyhetsankare ville diskutera kvällens sändningar när han kom hem.
Hon brast ut i ett hjärtligt skratt.
- Ånej nåt sånt ägnade vi oss aldrig åt. Han var inte sån.
- Men somliga sändningar var ändå litet särskilda, sa jag.
- Ja men det störde aldrig oss. Varenda kväll gjorde vi samma sak när han kom hem: satte oss bekvämt, tog en drink och sen spelade vi kort. "
That´s the way it was.
Minnesorden över Cronkite berättar om en dramatisk final för nyhetsankaret. Han tvingades bort när han fyllt 65 år av sin arbetsgivare tvbolaget CBS trots höga tittarsiffror dvs vid en ålder som inte alls uppfattas som pensionsålder i amerikansk tv då livslängd i rutan alltid räknas i tittarsiffror.
Han tvingades bort för att CBS höll på att mista efterträdaren Dan Rather som hotat gå över till annat bolag. Cronkite övergick till frilansverksamhet på rader av nivåer i amerikansk tv-produktion, han låg bakom tvkanalen Discovery´s lansering och gjorde otaliga dokumentärer. Som han sa i en intervju på 90-årsdagen:- Jag kan fortfarande leverera en bra story".
Dan Rather i sin tur avgick år 2006 med att stämma CBS på 70 miljoner dollar, vilket i sin tur speglar Rathers bitterhet inför Vita husets påtryckningar på bolagsledningen.
Nu leds CBS´kvällsnyheter av Katie Couric som varje kväll presenteras med Cronkites röst.
Det är tänkt att det ska fortsätta.
Couric har annars blivit en besvikelse för CBS eftersom tittarsiffrorna inte är nåt vidare. Handlar det om tv:s förlorade prestige i takt med internet?
Knappast. Hennes utstrålning har en kyla värdig en ödlebrud från rymden.
Alla som har Sky News på sin tv kan kolla Couric på CBS News halv två på natten vardagar.

14 juli framför tv:n

Sol över Paris och två franska tvkanaler som sänder direkt och med samma bilder från den stora militärparaden på Champs Elysees. Same procedure as last year: sändningen börjar redan
halv nio och pågår till klockan tolv utan reklamavbrott. Kanalerna är dels största kommersiella TF1 och dels public servicekanalen France 2 ingalunda reklamfri dagtid. Sponsorer tigs det om.
Men sändning som börjar 90 minuter före paraden har bra utrymme för testosteronstinna propagandafilmer från försvarsgrenarna.
I paraden marscherar 5 000 man till musik från klockan tio. Showen pågår i nära två timmar,
minutiöst repeterat utifrån det mest franska som finns: absolut precision. Inte för inte är klassisk balett en fransk uppfinning.
Svensk tvpublik har en gång sett en 14-juli parad på Champs Elysees i sin helhet: det hände 1989 när 200-årsminnet firades av franska revolutionen.
Åtskilligt är sig likt.
Idag har dock Frankrike ett katastrofalt ekonomiskt läge. Då slösas mer än nånsin. Årets nyhet är alltså en hästbalett med 125 fullblodspållar med ryttarna i praktuniformer av 1800-talsmodell. Precis som man under kvällen firade med ett fyrverkeri som slog alla rekord i överdåd tillsammans med firandet av Eiffeltornets 120 år. Bara på tornet hade monterats 15 000 (femtontusen) fyrverkeripjäser. Som Voltaire konstaterar:Endast det onyttiga är nödvändigt.
Det riktigt nya den 14 juli är dock regimen Sarkozy. Han hade alltså bestämt att Indien är årets hedersgäst.
Efter hästbaletten tågar därför influgna indiska regementen med egen orkester och magra soldater till beskedet från tv att Indien handlat för miljarder av franska försvaret.
Som Sarkozy formulerar det : -Frankrike älskar indisk kultur.
Därefter är det som alltid marscherande av den franska utbildningseliten i varma uniformer med värjor glänsande i solen, det är eleverna från Ecole polytechnique - civilingenjörer - företrädande Napoleoninstitutionen Les Grandes Ecoles. Lycklig den som kommit in där.
Då öppnas de statliga gräddfilerna med betald utbildning. Efter examen serveras eleverna ett antal attraktiva statliga jobb att välja bland.
Man får ställa frågor till dem när de efter paraden bussats till skilda platser i Paris där de nervöst blir stirrade på, tyngda av privilegiet att vara
republikens kungligheter. En gång testade jag deras engelska och föga förvånande var den usel. Det kan inte förklaras med att angloamerikanska tvserier är dubbade till franska. Det handlar om politik. Sarkozy talar inte engelska alls.
Alltfler kvinnor utbildas vid les grandes écoles - undra på det när betyg är förutsättningen för antagning. Som i Sverige visar betygssystemet alltmer sin förmåga att göra kvinnor till vinnare.
Då och då vilar tvkameran på hedersläktaren och Sarkozys särskilda gäster.
Jag ser den pigge 79-årige socialdemokratiske
f. premiärministern Rocard belönad med plats på hedersläktaren för att ha accepterat Sarkozys inbjudan att sitta i en kommitté behandlande Sarkozys idé med ett gigantiskt statslån. Sån är Sarkozy. Med enskilda ur oppositionen i sin sold - förebärande nationens framtid - förintar han stadigt oppositionen.
Premiärministern Fillon ses kväva en gäspning.
Carla Bruni-Sarkozy har komponerat en tredje nyhet: att paraden avslutas med
barn i t-shirt och mörka byxor sjungande Marseljäsen. Pionjärungdom för regimen.
Vart är Frankrike på väg?
Senare ger Carla i oskyldigt vitt från Dior audiens åt den Sarkozybeundrande största kommersiella tvkanalen TF 1. Det är en nyhet. Sarkozy har nämligen avskaffat
traditionen att presidenten i direktsändning frågas ut efter paraden av två utvalda knappast okritiska journalister. Han tappade lusten att medverka sen han ställts inför några starka anmärkningar av legendariske nyhetsankaret Patrik Poivre d´Arvor, kallad PPDA från TF1.
Det blev också början till ett brutalt slut för PPDA som nyhetsankare. Sarkos kompisar äger TF1 med känsligt öra för Elyseepalatset.
PÅ eftermiddagen 14 juli ger presidenten alltid mottagning i Elyseepalatsets trädgård.
Tv meddelar att genom finanskrisen är i år endast 5 000 inbjudna. (Det brukar vara
8 000.) Allra mest sparar Sarkozy in på journalisterna: av de 600 som brukar inbjudas hade i år endast 250 godkänts.
Nån som tror det handlar om att spara in på champagne?

Olle Wästberg kämpar för kulturhuset!

Våndan bland oss svenskar i Paris inför hotet från Stockholm att lägga ned kulturhuset kan avläsas i ryktena som spekulerar i lömska förrrädare bland makthavarna.
En som absolut kämpar för kulturhuset på plats i Stockholm är i alla fall Olle Wästberg, generaldirektör för Svenska institutet. Det finns dom som inte tror det.
Så här kommenterar han själv illasinnade rykten i ett mail till mig.

" - Ånej, jag har jobbat hårt för att Svenska institutet i Paris ska leva vidare. Det är navet i de
svensk-franska förbindelserna på kulturområdet vilket är centralt när man har med Frankrike att göra och långt utöver det. Jag har tagit ordentlig strid mot nedläggarna bl. a. i Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet 19 juni .
- Visst hopp har jag om framgång. Det vore en orimlighet att uppmärksamma EU-ordförandeskapet genom att kasta bort den flera decennier långa investering som gjorts i Paris."

Tack för den reaktionen. Jag gillar särskilt meningen: "Visst hopp har jag om framgång".
Känns som segervittring. Hoppas bör man för det svenska anseendet är verkligen i fara.
Vad står Sverige för egentligen?
Kulturhuset är för veckotidningen den kulturella Télérama i senaste numret en upplevelse för kropp och själ med vilstolar på gräset i husets trädgård, med goa kanelbullar i serveringen och med generösa högar av svensk litteratur på franska inte minst deckare med konserter utebio och utställningar. Som reportern utropar:- Vive le régime suédois, alltså ¨leve den svenska stilen."
Nu har också fransk dagspress upptäckt nedläggningshotet och där sparas inte på krutet
som framgick häromdagen i en elegant notis av den vittre Torsten Kälvemark på Aftonbladets kultursida. Kälvemark en gång kulturråd i London och nu på privat besök i Paris läste att Le Figaro kallade en nedläggning "crime d´Etat" - ett statsbrott.
Tidningens kulturkrönikör Bernard de Saint Vincent fann också att
kulturhusets besökare på en vägg fäste små gula lappar som svar på frågan "Vad anser du vara dålig smak".
För honom var svaret inte svårt: - Att lägga ner ett institut som detta".
Fler tidningar följer efter. Hotet om nedläggningen utvecklas till en fläck på svenska ordförandeskapet. Okultur är vad saken handlar om.
Som bekant det fulaste som finns.

Sverige firar ordförandeskapet

Första juli firade ambassaden svenska ordförandeskapet för EU med öppet kalas på gården framför ambassadbyggnaden där annars bilar står. Blågula ballonger på grindarna och dessa i sin tur öppna mot gatan. Dock är gatan, rue Barbet de Jouy, lika förnäm som stillsam. De få som passerar den svenska ambassadbyggnaden är inte självklart av den sort som tror att öppna grindar med blågula ballonger är en trevlighet som angår dem.
Är man kanske inte själv fostrad att aldrig följa med farbröder som bjuder på pilsner?
För det var just vad man gjorde på ambassadgården och mer därtill.
Under den brännande heta solen i värmeböljans Paris stod ett rikligt byffebord med sex sorters sill plus matjessill, färskpotatis med mycket av dyra dillen, ypperliga hemlagade köttbullar, en sublim lax till likaså dillgenerös hovmästarsås. Utöver mineralvatten rött och vitt vin och öl även en för franska strupar nyhet som lingondricka, très bon sa dom som prövade.
Allvarligt talat är det ett riktigt lysande nytänk att en svensk ambassad bjuder in grannarna i kvarteret. De flesta har aldrig satt sin fot på en ambassad och den svenska minst av allt.
Gunnar Lund är ingen vanlig ambassadör.
Inbjudningskort hade alltså utgått till bokhandlaren, apotekaren. antikhandlaren även ärkebiskopen med kontoret i de synnerligen katolska kvarter där ambassaden ligger.
Lika noga var det med inbjudningarna till privatpersonerna i grannhuset. Och de kom, alla åldrar sprudlande av förtjusning inför sitt första möte med svenska härligheten, jag vet för jag pratade med dem.
- Det finns inga hinder alls att göra så här men alldeles för få ambassader som använder sig av möjligheten, som Gunnar Lund sa till mig.

En annan femma att den föga frankofona regeringen i Stockholm kommer att möta gallisk esprit av knepigare slag under ordförandeskapet. Är det någon som kan vrida upp armen på divor till det vänligaste av leenden så är det grannsämjans företrädare i Paris.
Tillfället lär inte vänta på sig. Kolla bara familjefotot i internationell press från G 8 mötet i Italien. Längst upp i bild ser man EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt.
Gissa vem som ville göra honom närmast osynlig? Gissa vem som inte alls tyckte det var en
självklarhet att EU:s ordförande skulle stå invid Obama som på sin andra sida hade Medvedev. Gissa vem som lagt beslag på platsen invid Obama?
Just precis det, Sarkozy.

(Filippa Reinfeldt har däremot utnämnts till "Europas första dam" av
den inflytelserika amerikanska websajten Huffington Post vars bildreportage från G8 visar Michelle Obama promenerande med Filippa Reinfeldt vid sin sida. Ingen kunde stjäla den showen. Carla Bruni-Sarkozy hade inte anlänt ).

Åter till kalaset första juli. Fyra unga varav tre i folkdräkt av ylle inledde flaggceremonin med att på två nyckelharpor fiol och dragspel spela EU:s gånglåt om man säger medan EU-flaggan hissades. Så blev Europa svenskt. Glömt var det just passerade datumet för Poltava för 300 år sen för att inte tala om förlusten av Finland för 200 år sen.

Borgmästaren för arrondissementet (sjunde förstås) hade fem gånger försäkrat ambassaden om sin närvaro men ringde en timme före och meddelade att hon inte kommer.
Alltså Rachida Dati, just petad justitieminister och nyvald ledamot av EU-parlamentet.

På kvällen kalas för 450 inbjudna på svenska kulturcentret som i alla år kallats CCS och nu av nån anledning döpts om till svenska institutet. Vita tält hade monterats i trädgården med traktör för cocktail dinatoire. Här var det rentav champagne för det fanns sponsorer
alltifrån SAS, Volvo, IKEA Handelsbanken och andra som Handelskammaren kompetent och obevekligt fått att ställa upp. Nu som på ambassadgården fick alla påsar med hem
med hälsningar från Ikea (polkagrisar) och SAS (nyckelring) och bland andra papper en tjock
broschyr på engelska i tabloidformat på 24 sidor från svenska EU-kansliets sk kommunikationssekretariat. Nivån på översättningen garanterar att intervjuerna med entusiastiska företrädare i och kring regeringen aldrig når ut. Engelskan är en oläslighet.
( När jag senare hört mig för hos sekretariatet -att döma av mailsvaret inhyst i statsministerns kansli- om anledningen till den tondöva språkbehandlingen har man ingen annan kommentar än att man använder samma brittiska översättare som alltid.
Då jag själv haft texter översatta till engelska som medarbetare i SAS magasin för flygresenärer vet jag att det finns stora språkproffs. SAS visste att klass på översättningarna var förutsättningen för att nå ut)
I övrigt vill ingen tro att det vackra svenskägda 1600-talspalatset i Maraiskvarteren ska läggas ned som man hotat från Stockholm och det av besparingsskäl.
Alldeles för dumt ansåg kvällens värd, Gunnar Lund liksom föreståndaren Mikael Jönsson som med absolut gehör vårdar kultur på svenska med starkt gensvar i fransk press.
Andra misstänker att den verklige förrädaren är den USA-besatte Olle Wästberg chef för
Svenska institutet i Stockholm.
Knepet är att alldeles för få i Sverige känner till palatset.
Denna välvårdade pärla har aldrig gjorts till ett självklart mål för svenskar som turistar i Paris. Anledningarna kan man fundera över. Det var annars den myndiga folkligheten själv som köpte in det:Gunnar Sträng. Av vad jag snappat upp är klenoden okänd även för somliga ledamöter av regeringen.
Det ingen känner till i Sverige, kan det plockas bort i Paris?