Månlandningen och pappa

I flera dar har fransk tv påmint om månlandningen. Varenda kanal har upprepat om och om igen "Petit pas pour l´homme, un pas géant pour l´humanité".
Jag som minns så väl kvällen 20 juli 1969. Vi var en stor grupp som satt framför tv:n på Upsala Nya Tidning där jag då ingick i ledarredaktionen.
Tidningen hade genom chefredaktör Lennart Hirschfeldt den första jämställda ledarredaktionen i Sverige: två män - han själv och Folke Johansson - två damer - Eva Wennerström- Hartman och jag. Den kräsne stilisten Lennart lärde upp mig i konsten att skriva utrikesledare. Mina rubriker var nervöst korta och kärnfulla: Kallt på Kuba, Farligt i Frankrike, Nytt från Nigeria, Trist i Turkiet. Varje dag lyssnade vi på radions tidningskrönika vid lunchekot. Det gjorde varenda ledarredaktion i Sverige. Upsala Nya var ofta citerad, grejen var vems ledare som nämndes. Vem som skrivit visste ju bara vi för allt material på ledarsidan var osignerat.
Oftare än somliga gillade hade Eva och jag skrivit det citerade.
En gång slog vi alla tiders rekord när vi båda två citerades under en och samma sändning.
Those were the days.
Sommarnatten 20 juli 1969 var tung av stank från det närbelägna slakthuset.
Tv från månen bröt allt. Ett par timmar befriades hela västvärlden från Vietnamkrigets sönderslitande av USA och 68-rörelsens ständigt nya yttringar i Uppsala.
President Nixon tänkte sig att månlandningen skulle ge honom PR för alltid.
Om allt gick som planerat. Månlandningen var späckad med "om". Allt kunde gå fel. I likhet med Eisenhower inför invasionen i Normandie hade Nixon talat in ett budskap att sändas om allt gick fel.
Min pappa Bertil hade koll på villkoren bakom kulisserna.
Han hade bildtolkning - fotogrammetri - som specialitet, ett ämne som gjorde att han ofta
var tjänstledig från professuren vid Tekniska Högskolan i Stockholm utlånad till gänget vid
amerikanska rymdflygstyrelsen NASA. Det stora problemet för grabbarna på NASA var landningsplatsen.
Astronauterna måste kunna återvända till jorden och inte fortsätta rätt ut i rymden som Aniara.
Det var en sak att tolka tillgängliga satellitbilder och mäta månkratrars storlek djup och plats i geografin, beräkna förhållandet till jorden och lansera landningsplats.
Knepet var att tidens teknik inte klarade en heltäckande fotografering av månytan.
Astronauternas karta hade reservation för okända moment alltifrån att ingen visste om månens yta var stark nog att klara en landande farkost.
Astronauterna själva fick i uppdrag att fotografera. Alla bilder skulle tas med svenska Hasselbladskameran. Pappa hade utvecklat kameran för månbruk.
Hos dåvarande rymdbevakaren Lennart Winblad intervjuades han i tidens svenska monopoltv
om månkameran. Jo det skulle vara så enkelt för astronauterna. För att visa hur enkelt det var skulle pappa demonstrera kameran i tv. Han klarade inte att öppna den. Det var mycket roligt.
Trettio år senare mötte jag en av astronauterna, Buzz Aldrin på tv-mässa i Cannes. Han stod i ett marknadsstånd tillhörigt ett amerikanskt bolag med ett glas juice i handen och svarade litet blygt på frågor.
- Tacka min pappa för att du kom tillbaka till jorden, sa jag.
Nån gång måste det sägas.
Pappa själv hade gått hädan bara halvtannat år efter månlandningen.
Aldrin blev alldeles stirrig. Vaddå tacka nåns pappa.
Astronauterna hade knappt klarat att ta sig fram till det utsatta landningsområdet med månfarkosten. Bränsleläget på Eagle var katastrofalt och datorerna hade slutat fungera. Med en hårsmån missade man att försvinna för alltid i en krater som inte synts på satellitbilderna och därför inte fanns på kartan. Sambandscentralen i Houston höll andan.
Återfärden däremot gick utan problem och Hasselbladaren kom tillbaka full med bilder.
Mission accomplished. Slutet gott allting gott. Det är poängen, sa Aldrin.
Det ligger nåt i det.