Livet börjar vid 90

Till det mest oemotståndliga med Frankrike är landets kärlek till sina seniorer. De uppmuntras ständigt, de är med i tv, de deltar i debatter, de värderas som tillvarons särskilda guldkant.
Häromåret utsågs en 85åring till årets bästa skådespelare.
I lördags avled fotografen Willy Ronis. Den franska mediavärlden brast genast ut i stora uppslag med kärleksfull förtvivlan över att Ronis lämnat oss endast 99 år gammal.
Förra året publicerade han sin 35:e bok med titeln Nues. Där hade han samlat sina vackraste arkivbilder på vackra nakna kvinnor. Den sista bild han tog innan fingrarna blev för stela var just en nakenbild år 2002.
Ronis levde sitt sista decennium med ett formidabelt smörgåsbord. Helt okända skönheter kom fram till honom på gatan och erbjöd sig som nakenmodeller. Livet börjar vid 90.
Eller ta skolläraren Marcel Mathiot som när han blev änkling vid 89 år utropade i dagboken: Äntligen fri!
Det skrev han den 27 januari år 2 000. Med hustrun hade han levt sen 1932 och fostrat tre barn. Men under hela äktenskapet hade han förbannat att han var gift. Det var inte så mycket hustrun som var problemet utan att han som gift tvingades smyga med sin rätta natur. Den oklanderlige skolläraren var serieförförare. Nej inte sexmissbrukare. Han var svindlande lycklig med sina damer.
Och nu äntligen fri att älska utan smussel. Exempelvis den trofasta Mado med sina 82 år alltid lika hett hungrande efter hans famntag.
För att inte tala om den stora kärleken Hélène,78, återfunnen efter 40 år, eller den ömma Lili och den ljuvliga Louise, härligheter hors d´age. För Mathiot hade kvinnor inget bäst före datum. Vem vet, han kanske inte ens är ensam om inställningen.
I dagboken jublar änklingen att han återigen är den bekymmerslöse ynglingen av anno 1930.
Det är bara i sitt förhållande till skrivandet som han ålägger sig den strängaste självdisciplin,
Montaigne är ju förebilden. Aldrig skriva mer än en sida om dagen. Han kallar sig enkel klottrare, en écriteur, i motsats till écrivain, författare. I själva verket har skolläraren en lysande penna.
Dagboken var aldrig avsedd för offentligheten. När den publicerades 2008, fyra år efter hans död, som Carnets d´un vieil amoureux väckte den sensation. Fransk litteratur för att inte säga världslitteraturen hade fått sin första inblick i lusta efter 90.
Mathiot profilerar sina erotiska möten med återblickar på gångna tider.
Som när han skildrar ett rendez-vous på elegant restaurang i januari 2003 och minns att han just där dansade med vackra Annette 1929 till ett självspelande piano. Ah hur mycket härligare lever han inte idag.
Är det regnigt piggnar han till vid minnet av hur solen sken i april 1931 när han hade vackra Sisi i sina armar.
Dock förvandlas trofasta Mado med den nya situationen. Hon blir en tigrinna med vulkaniskt temperament, han medger att utbrotten är en plåga. Men inte tal om att bryta. Som han skriver: våra kroppar hungrar efter varandra som om vi var nygifta.
Nygifta skriver han faktiskt. Men när Mathiot skildrar Mados nakna prakt är hon högt ovanför samhälleliga institutioner. Hon skimrar som en pornografisk fantasi med särade lår, strålande ögon och ymniga stön av vällust.
Dagboken slutar i katastrof när Mathiot utsätter sig för en 36årig kvinna.
De sista sidorna, skrivna på äldreboendet, är något av det svartaste jag läst.
Han avslutar dagboken mitt inne i ett ord.
Ursinnig antar jag.