Södra Finistère men när.

Nu när det är varmt och molnfritt stiger temperaturen till över 30 grader och min förtrollade park förvandlas till en ogenomtränglig tjock grön djungel som tack för allt regn i förra veckan.
Ur denna kompakta grönska kommer pustar från blommande träd, lind känner jag igen men vad med alla andra ljuvligheter som Baudelaire anser förvandlar luft till parfymerad balsam.
Men det hjälps inte. Är det sol och värme skriar det i mig: södra Finistère.
Det är så enkelt: man tar 96:ans buss till gare Montparnassse och där tåget till Quimper och väl där - efter nära fem timmar- tar man bussen vid stationen till kusten, bussen är framme på tjugo minuter. Man har då kommit till törnrosadrömmen Beg Mel. I grönskan anas ståtliga gamla villor för en överklass som gått upp i intet. Inte ett spår av den i de små butikerna utefter den lilla huvudgatan. På brasserierna med nygräddade fyllda tunna pannkakor till hemjäst cider sitter familjerna från de likaledes i grönskan diskret dolda campingplatserna. Man behöver inte ens ha eget tält eller egen bil för att hamna på campingen förresten. Man kan hyra ett rymligt mobile home (måbill åååm) och får en avlång husvagn med alla bekvämligheter nergrävd i marken med inhägnad uteplats. Jag avstår. För mycket folk för nära inpå. För många barn. Barn är som kärleken, bäst på tv.
Jag väljer familjehotellet Fawlty Towers. Ja det heter inte så men le patron svär och gormar i köket. Det smälls i dörrar. La patronne talar i telefon. Istället för mannen från Barcelona en alltid lika ursinnig flicka från Rennes.
Men maten är himmelsk.
Hotellet ligger intill det statliga institut för havsforskning som håller orten vid liv året om.
På sommaren säljs fisk i hamnen, väntar utflyktsbåtar för dagstripp till naturskyddsområdet Les Glénans - en hel liten skärgård som ser ut som Söderhavet med turkosblått vatten och kritvita sandstränder med gott om plats.
Hummerfiske var en gång öarnas huvudnäring, kvar är bevisen, sumparna som är jättelika bassängkonstruktioner. Det sägs humrarna exporterades ända till ryske tsaren. Hur får man inte veta. Utfiskat blev det.
Inget hotell finns på öarna däremot -självklart - två utmärkta restauranger. Hummer på menyn förstås.
Beg Mel för sin del ligger intill en obebyggd kustremsa med kilometerlånga stränder och en frid som övergår allt förstånd bland mjukaste sanddyner, men havet är aldrig turkost som i Les Glénans.
Full rulle är det 10 km bort för den som på småvägarna tar sig till Benodet där vita byggnader blommor och absolut renskrubbade gator bereder själen för hotell och pensionatsliv med
Semestersabotören
Benodet ligger där floden Odet möter havet. Få vattenvägar är så romantiska. Utflyktsbåtarna går tätt. Man passerar slott och kloster medan floden blir bred som Mississippi. Det är bara hjulbåten som fattas.
Men jag är ju inte där. Jag sitter vid mina öppna stora skjutdörrar av glas
mitt emot den jäsande grönskan i Buttes Chaumont. På gatan spelar gubbarna boule. Metallkloten krockar, gubbarna tjoar, det är sommar i 19:e arrondissementet.
Det är kalas i morgon för svenska ordförandeskapet i EU och jag måste till frissan. Rachida Dati ska vara med. Jag utmanar hennes sylvassa klackar och garderob från Dior med lågklackad prakt i svart från Räddningsplankan i Gamla stan. Inte kattskit om man säger.