Tåget till London är gult och grått med oändligt antal vagnar.
Avgår från gare du Nord. Som lägst kostar biljetten 60 euros tur och retur.
Lördagar är bästa dagen med matineer på scenerna. Fler tåg gör att man slipper övernattning.
I tidningen Libérations nya blog http://www.frenchinlondon.com/ uppmuntras läsarna att skriva av sig. Jag ser inte nån som fattat att ett lyckat Londonbesök kräver ett par timmar på Rules på Maiden Lane vid Covent Garden. Man kan offra en matiné för Rules. En kräsen pessimist som Graham Greene gjorde varje år den långa resan från Antibes till Rules som sin egen särskilda födelsedagspresent. Rules är en restaurang.
And how.
London utanför Rules är ett utland av kaos trängsel och panik för varje resenär från det småstadsaktigt välordnade Paris.
Det relaxade Berlin är ett betydligt trevligare resmål för att inte tala om Istanbul, drömstället för alla tunnelbanefans skinande ren med konst på stationerna och ståtliga rulltrappor.
Mind the gap som det heter i Londons tunnelbana.
Sen Eurostar flyttade ur grötigheten runt Waterloo till elegant restaurerade St Pancras är utbudet av bussar en vacker syn även om vänstertrafiken leder till fel färdriktning.
Allra märkligast är les rosbifs själva. I Frankrike kallas engelsmän alltid "les rosbifs".
På detta släkte biter inte kaos. De har ett oändligt tålamod med dårar, de ler och lyssnar hur tokigt de än tilltalas. Det är annat än i Paris där främlingen som glömmer inleda en fråga med "bonjour" riskerar att lämnas åt sig själv.
Undra på att Libérations blog tipsar om bästa överfarten.
Som att med andraklassbiljett resa i första klass.
Så här går det till: köp dyr förstaklassbiljett OCH den billigare andraklass. Köpet av förstaklassbiljetten betyder att automatiskt sättas upp på passagerarlistan i just det första klass.
Vid biljettkontrollen i avgångshallen på gare du Nord gäller att endast visa andraklassbiljetten. Man inväntar sen coolt sista minuten när man dyker upp flämtande vid
förstaklassvagnen. Där står tågvärden med listan på passagerarna. Han frågar efter förstaklassbiljetten. Man letar och letar och säger jäktat att man tappat den i brådskan men att tågvärden kan hitta ens namn på listan. Och det kan han och så är det bara att gå ombord och tillbringa de närmsta två timmarna med champagne, två slags viner och tre rätters måltid och självklart British tea inför ankomsten.
Den oklippta förstaklassbiljetten återlöser man sen till fullo vid biljettluckan.
Ingen kommentar tackar för tipset.
-Första klass på Eurostar är inget att stå efter skriver en.
- Champagnen är lågpris, vinerna fadda och de tre rätterna kan man vara utan, påminner en annan.
- Fåtöljerna är slitna, värdinnorna målar naglarna.
- Ta med en chic picknick från Paris och kalasa i godan ro i andraklassfåtöljen.
- Téet i första klass är särskilt äckligt ("particulièrement dégueu" )
- På den här bloggen finns bara dumskallar.
Bon voyage.
tisdag 3 mars 2009
söndag 1 mars 2009
Trestjärnigt på hotel Bristol
Michelinguiden eller Röda guiden fyller 100 år mitt i en kris som drabbar guldkrogarna hårt.
Färre affärsluncher och färre bolagsmiddagar kvällstid tömmer palatsen. Allvarligare är hur det står till med de trestjärniga krögarna av vilka det finns 26 i Frankrike.
För med den tredje stjärnan öppnas avgrunden.
Varje år Michelinguiden kommer är någon årets förlorare, degraderad från tre till två stjärnor.
Bernard Loiseau begick självmord 2003. Sen dess har flera trestjärniga kockar hoppat av jobbet.
Som trestjärnige Marc Veyrat långt bort i Haute-Savoie igenkännlig i tv på sin stora svarta vidbrättade hatt. Som trestjärnige Olivier Roellinger i Bretagne och före honom den berömde trestjärnigheten Alain Senderens i Paris. En och tvåstjärniga kockar lever lugnare.
Lönsamheten är dessutom dålig. De trestjärniga sliter vid spisen, har ofta hotell att sköta
knäcker extra med kurser i matlagning, skriver kokböcker, lanserar sitt namn på rätter för massproduktion i snabbköpshyllorna, gör program i tv.
Den svärjande brittiske tvkocken Gordon Ramsay har alltsen han för några år sen öppnade krog på Trianon Palace i Versailles visat den smartare modellen: att hyra in sig som konsult.
Med det har Ramsay skapat en kulinarisk nivå som Michelin nu belönar med två stjärnor.
Ramsay är redan den tredje bäst betalde kocken i världen med sina 7,5 miljoner dollar i årslön. Och det våras för konsultmodellen: i slutet av 2009 öppnar rader av nya lyxpalats i Paris ägda av kedjor från Fjärran östern - Shangri, Mandarin Oriental,W and Raffles, Peninsula.
I år förlorade inte Alain Ducasse en enda av sina 18 stjärnor på
sin kedja av 22 internationella krogar inklusive hotell Plaza Athenée i Paris och restaurang Louis XV i Monte Carlo. Världsrekordet i stjärnor har Joël Robuchon med 25 för sin kedja som utöver Paris finns i Tokyo, Las Vegas och Macao. Även han håller obönhörlig standard.
För den stora publiken är Robuchon ett namn för att med stor charm ha skapat världens bästa matprogram:" Bon appétit bien sûr". Nej till Sverige har den inte importerats. I svensk tv är det brittiska program som gäller.
I Robuchons tvserie är varje avsnitt en kvart strängt koreograferad pas de deux mellan proffs: Robuchon står bredvid sin gäst, en helt okänd krögare i det gemensamma köket med uppgift att laga en rätt ur sitt kök. Varje ingrediens kommenteras, tips ges och mängden och priset anges exakt. För publiken är kvarten ett gastronomiskt mirakel. Eleganta rätter är varken krångliga eller dyra.
I Frankrike arbetar Michelins 15 inspektörer (varav en enda kvinna) utifrån uppslag via de
40 000 brev som kommer till redaktionen årligen. Inspektionen har tre steg: först två anonyma besök på restaurangen. Inspektören presenterar sig efter andra besökets måltid.
Tredje steget är ett möte på redaktionen med kocken själv.
Årets Michelinguide delar ut en enda tredje stjärna som går till en av mina favoriter, Eric Fréchon,45 år, i Paris,en som det heter klassisk kock som "arbetar nära råvarorna". Det betyder en minutiös omsorg i valet av leverantörer och producenter. Blotta tanken på det dötrista svenska smöret förklarar att aldrig så skickliga svenska kockar inte kan hoppas på mer än en stjärna.
Nivån på råvarorna håller inte måttet i Sverige - hur sant det än är att Sverige tillämpar det märkliga öststatsliknande förfarande att låta restaurangvärlden ha tillgång till bättre sortiment än det som vanligt folk möter i butiken. (Det har alltid förvånat mig att matjournalisterna aldrig ifrågasatt systemet.Eller är nivån på matjournalistiken i sin tur så låg att man inte känner till det?)
Fréchon förestår köket i det mest oemotståndliga av lyxhotell, Bristol på rue Faubourg Saint Honoré med en köpstark kundkrets från områdets konstgallerier, stora modehus, ambassader inrikesdepartementet och Elyseepalatset.
En gång hade Fréchon en liten restaurang i mina kvarter nära parken Buttes Chaumont. Där var alltid fullt i den lilla lokalen. Gästerna kom resande från de tjusiga kvarteren mycket långt bort.
Fréchons rykte bara växte. En dag lämnade han oss för Bristol. Sen dess ser man honom bara i tv. I Bristols runda intima matsal kan man finna den 1.57 m långe presidenten Sarkozy i färd med sin älsklingsrätt: fyllda makaroner. Fyllningen utgörs av kronärtskocksbotten, tryffel och foie gras.
Baren på Bristol är bättre: garanterat presidentfri, lägre priser och spännande meny.
Dessutom sitter man i ett stort luftigt ljust gemak med många sittgrupper och överdådiga
blomsteruppsatser. Alla föremål är valda med omsorg. Bristol ägs av en tysk familj
medan Paris´ fem andra stora lyxhotell ägs av hotellkedjor varav ingen fransk. Undantaget som bekräftar regeln är Fouquet´s vid Champs Elysees.
Genom stora fönster skymtar hotellets berömda trädgård, en tyst oas trots närheten till starkt trafikerade kvarter. Där är mitt sommarnöje under stora parasoll när Paris stavas sammetsmjuka dagar och en liten porlande fontän förstärker stillheten.
Fréchon har 80 medarbetare i köket.
Sommeliern säger i tv att Fréchon är hård " som det ska vara på den här nivån".
Han förväntar att alla är bättre än dagen före. Han opererar bland ingredienserna med precisionen hos en hjärnkirurg. Menyn har rätter som kräver en halvtimmes oavbruten koncentration till vetskapen att ingen gäst väntar så länge.
Likväl funkar det. Trestjärnigt.
Färre affärsluncher och färre bolagsmiddagar kvällstid tömmer palatsen. Allvarligare är hur det står till med de trestjärniga krögarna av vilka det finns 26 i Frankrike.
För med den tredje stjärnan öppnas avgrunden.
Varje år Michelinguiden kommer är någon årets förlorare, degraderad från tre till två stjärnor.
Bernard Loiseau begick självmord 2003. Sen dess har flera trestjärniga kockar hoppat av jobbet.
Som trestjärnige Marc Veyrat långt bort i Haute-Savoie igenkännlig i tv på sin stora svarta vidbrättade hatt. Som trestjärnige Olivier Roellinger i Bretagne och före honom den berömde trestjärnigheten Alain Senderens i Paris. En och tvåstjärniga kockar lever lugnare.
Lönsamheten är dessutom dålig. De trestjärniga sliter vid spisen, har ofta hotell att sköta
knäcker extra med kurser i matlagning, skriver kokböcker, lanserar sitt namn på rätter för massproduktion i snabbköpshyllorna, gör program i tv.
Den svärjande brittiske tvkocken Gordon Ramsay har alltsen han för några år sen öppnade krog på Trianon Palace i Versailles visat den smartare modellen: att hyra in sig som konsult.
Med det har Ramsay skapat en kulinarisk nivå som Michelin nu belönar med två stjärnor.
Ramsay är redan den tredje bäst betalde kocken i världen med sina 7,5 miljoner dollar i årslön. Och det våras för konsultmodellen: i slutet av 2009 öppnar rader av nya lyxpalats i Paris ägda av kedjor från Fjärran östern - Shangri, Mandarin Oriental,W and Raffles, Peninsula.
I år förlorade inte Alain Ducasse en enda av sina 18 stjärnor på
sin kedja av 22 internationella krogar inklusive hotell Plaza Athenée i Paris och restaurang Louis XV i Monte Carlo. Världsrekordet i stjärnor har Joël Robuchon med 25 för sin kedja som utöver Paris finns i Tokyo, Las Vegas och Macao. Även han håller obönhörlig standard.
För den stora publiken är Robuchon ett namn för att med stor charm ha skapat världens bästa matprogram:" Bon appétit bien sûr". Nej till Sverige har den inte importerats. I svensk tv är det brittiska program som gäller.
I Robuchons tvserie är varje avsnitt en kvart strängt koreograferad pas de deux mellan proffs: Robuchon står bredvid sin gäst, en helt okänd krögare i det gemensamma köket med uppgift att laga en rätt ur sitt kök. Varje ingrediens kommenteras, tips ges och mängden och priset anges exakt. För publiken är kvarten ett gastronomiskt mirakel. Eleganta rätter är varken krångliga eller dyra.
I Frankrike arbetar Michelins 15 inspektörer (varav en enda kvinna) utifrån uppslag via de
40 000 brev som kommer till redaktionen årligen. Inspektionen har tre steg: först två anonyma besök på restaurangen. Inspektören presenterar sig efter andra besökets måltid.
Tredje steget är ett möte på redaktionen med kocken själv.
Årets Michelinguide delar ut en enda tredje stjärna som går till en av mina favoriter, Eric Fréchon,45 år, i Paris,en som det heter klassisk kock som "arbetar nära råvarorna". Det betyder en minutiös omsorg i valet av leverantörer och producenter. Blotta tanken på det dötrista svenska smöret förklarar att aldrig så skickliga svenska kockar inte kan hoppas på mer än en stjärna.
Nivån på råvarorna håller inte måttet i Sverige - hur sant det än är att Sverige tillämpar det märkliga öststatsliknande förfarande att låta restaurangvärlden ha tillgång till bättre sortiment än det som vanligt folk möter i butiken. (Det har alltid förvånat mig att matjournalisterna aldrig ifrågasatt systemet.Eller är nivån på matjournalistiken i sin tur så låg att man inte känner till det?)
Fréchon förestår köket i det mest oemotståndliga av lyxhotell, Bristol på rue Faubourg Saint Honoré med en köpstark kundkrets från områdets konstgallerier, stora modehus, ambassader inrikesdepartementet och Elyseepalatset.
En gång hade Fréchon en liten restaurang i mina kvarter nära parken Buttes Chaumont. Där var alltid fullt i den lilla lokalen. Gästerna kom resande från de tjusiga kvarteren mycket långt bort.
Fréchons rykte bara växte. En dag lämnade han oss för Bristol. Sen dess ser man honom bara i tv. I Bristols runda intima matsal kan man finna den 1.57 m långe presidenten Sarkozy i färd med sin älsklingsrätt: fyllda makaroner. Fyllningen utgörs av kronärtskocksbotten, tryffel och foie gras.
Baren på Bristol är bättre: garanterat presidentfri, lägre priser och spännande meny.
Dessutom sitter man i ett stort luftigt ljust gemak med många sittgrupper och överdådiga
blomsteruppsatser. Alla föremål är valda med omsorg. Bristol ägs av en tysk familj
medan Paris´ fem andra stora lyxhotell ägs av hotellkedjor varav ingen fransk. Undantaget som bekräftar regeln är Fouquet´s vid Champs Elysees.
Genom stora fönster skymtar hotellets berömda trädgård, en tyst oas trots närheten till starkt trafikerade kvarter. Där är mitt sommarnöje under stora parasoll när Paris stavas sammetsmjuka dagar och en liten porlande fontän förstärker stillheten.
Fréchon har 80 medarbetare i köket.
Sommeliern säger i tv att Fréchon är hård " som det ska vara på den här nivån".
Han förväntar att alla är bättre än dagen före. Han opererar bland ingredienserna med precisionen hos en hjärnkirurg. Menyn har rätter som kräver en halvtimmes oavbruten koncentration till vetskapen att ingen gäst väntar så länge.
Likväl funkar det. Trestjärnigt.
lördag 28 februari 2009
Oro på Salon de l´Agriculture.
Medan det ännu är mörkt sjunger koltrastarna i parken. När det ljusnar kommer resten. Som näktergalen. Det är annat än på svenska breddgrader där den tjatar
som ett debattprogram i tv.
Igår tog jag buss 42 vid Almabron riktning avenue Montaigne mot Rond-Point vid Champs Elysees där den svänger ner mot place de la Concorde. Det är en underbar rutt.
Från min plats såg jag upp mot Triumfbågen där de välklippta platanerna utefter de oändliga trottoarerna såg ut som en skog. Där såg jag våren. Det var som alltid en mulen dag men sol behövs inte och tur det för i Paris är det aldrig sol.
Våren är ett särskilt ljus. Trädgrenarna blir mjukt chokladbruna mot violett. Man vill ropa till hela bussen: kolla våren.
Från nästa buss -48 - passerande avenue Jean Jaurès inför svängen till
rue Armand Carrel såg jag ännu mer: buskarna som trots kalla nätter plötsligt gått i blom med långa spröda grenar täckta av miniblomster i vitt och rosa.
Jag var på hemväg från veckans årliga evenemang, Salon de l´Agriculture. Inträdet på hela 12 euros hade dessvärre inte skrämt barnfamiljerna. Varför kan inte barnfamiljer ha särskilda tider på utställningar museer och flyg bussar och tåg. Varför ska dom finnas. Jorden är redan överfull. En tidning i veckan har frågat varför gör man barn varvid föräldrarna svarade att barn satte guldkant på tillvaron. Vackert svarat. Men att döma av barnen är föräldrarna ingen guldkant precis. Nån gång bör tanken gå till barnen.
Jag ser barnen på salongen först förväntansfulla sen trötta sen sovande sen skrikande medan jag för femtielften gången snubblar över deras vagnar.
För övrigt är hallarna ohyggligt varma bland de 4 500 utställda djuren.
Är de drogade? Istället för den hyperventilering jag sett tidigare ligger kossorna nu som trankila odalisker på halm av yppersta kvalitet, en luftig softad elegans som rimmar med att de
själva är doftfria som en annons för deodoranter. En uppfödare har skapat en hyllning med en kossa byggd av mångfärgade rosor.
Den ligger vid kanten på båset omgiven av primulor i granna färger.
Man kan inte vara längre från en lagård.
Fåren tryckte i sina kättar nervösa inför de gapande ungarna vid staketen. Grisarna rosiga
med kultingar i det oändliga var lika märkligt doftfria i värmen.
Köpte salongens med guldmedalj belönade självklart opastöriserade roquefortost.
Det blir ett par ostar till, alla opastöriserade och med rejäl fetthalt. Animaliskt fett är hälsan själv.
Men i Bryssel har nu starka lobbygrupper fått EU att fundera på att ingripa mot fetthalten på ost. Det ska vara en och samma maximala fetthalt är det tänkt. Oron är stor på salongen. Alla borde vara oroliga. Du och jag också. De mäktiga aktörerna i livsmedelsindustrin med tillsatser istället för äkta vara, med global standard för tillverkning hotar allas hälsa och rätt att välja livsstil. För vem är EU till? Nån har sagt att Barroso är en riktig vindflöjel.
Mycket långt är det till hallen som säljer regionala specialiteter i flytande och fast form, det jordiska paradiset i varje detalj.
Men vad hjälper det när man knappt kan gå ett steg när man väl är framme.
Om och om igen försöker jag hitta till ostarnas konung, Epoisses med den store tillverkaren Berthaut i Bourgogne. Inte ens ett bjudglas prisbelönt Armagnac vid ett av stånden ger mig kraft att fortsätta letandet. Det är bittert. Mitt hjärta bultar för monsieur Berthaut. Vi har träffats förr. Jag har sett hans osttillverkning i den lilla orten Epoisses. Jag har hört honom berätta om den. Han är grann som en tiger.
En gång tog han mig på en tur i sitt flygplan. När vi flög över det vackra Bourgogne kände jag mig som Karen Blixen när hon hörde örnarna skrika. Monsieur Berthaut pekade ut slott och kloster. Solen sken. Varför störtade vi inte där och då.
Bordade istället buss 80 utanför salongen. Och bytte till buss 42 vid Almabron. Som gick mot våren.
som ett debattprogram i tv.
Igår tog jag buss 42 vid Almabron riktning avenue Montaigne mot Rond-Point vid Champs Elysees där den svänger ner mot place de la Concorde. Det är en underbar rutt.
Från min plats såg jag upp mot Triumfbågen där de välklippta platanerna utefter de oändliga trottoarerna såg ut som en skog. Där såg jag våren. Det var som alltid en mulen dag men sol behövs inte och tur det för i Paris är det aldrig sol.
Våren är ett särskilt ljus. Trädgrenarna blir mjukt chokladbruna mot violett. Man vill ropa till hela bussen: kolla våren.
Från nästa buss -48 - passerande avenue Jean Jaurès inför svängen till
rue Armand Carrel såg jag ännu mer: buskarna som trots kalla nätter plötsligt gått i blom med långa spröda grenar täckta av miniblomster i vitt och rosa.
Jag var på hemväg från veckans årliga evenemang, Salon de l´Agriculture. Inträdet på hela 12 euros hade dessvärre inte skrämt barnfamiljerna. Varför kan inte barnfamiljer ha särskilda tider på utställningar museer och flyg bussar och tåg. Varför ska dom finnas. Jorden är redan överfull. En tidning i veckan har frågat varför gör man barn varvid föräldrarna svarade att barn satte guldkant på tillvaron. Vackert svarat. Men att döma av barnen är föräldrarna ingen guldkant precis. Nån gång bör tanken gå till barnen.
Jag ser barnen på salongen först förväntansfulla sen trötta sen sovande sen skrikande medan jag för femtielften gången snubblar över deras vagnar.
För övrigt är hallarna ohyggligt varma bland de 4 500 utställda djuren.
Är de drogade? Istället för den hyperventilering jag sett tidigare ligger kossorna nu som trankila odalisker på halm av yppersta kvalitet, en luftig softad elegans som rimmar med att de
själva är doftfria som en annons för deodoranter. En uppfödare har skapat en hyllning med en kossa byggd av mångfärgade rosor.
Den ligger vid kanten på båset omgiven av primulor i granna färger.
Man kan inte vara längre från en lagård.
Fåren tryckte i sina kättar nervösa inför de gapande ungarna vid staketen. Grisarna rosiga
med kultingar i det oändliga var lika märkligt doftfria i värmen.
Köpte salongens med guldmedalj belönade självklart opastöriserade roquefortost.
Det blir ett par ostar till, alla opastöriserade och med rejäl fetthalt. Animaliskt fett är hälsan själv.
Men i Bryssel har nu starka lobbygrupper fått EU att fundera på att ingripa mot fetthalten på ost. Det ska vara en och samma maximala fetthalt är det tänkt. Oron är stor på salongen. Alla borde vara oroliga. Du och jag också. De mäktiga aktörerna i livsmedelsindustrin med tillsatser istället för äkta vara, med global standard för tillverkning hotar allas hälsa och rätt att välja livsstil. För vem är EU till? Nån har sagt att Barroso är en riktig vindflöjel.
Mycket långt är det till hallen som säljer regionala specialiteter i flytande och fast form, det jordiska paradiset i varje detalj.
Men vad hjälper det när man knappt kan gå ett steg när man väl är framme.
Om och om igen försöker jag hitta till ostarnas konung, Epoisses med den store tillverkaren Berthaut i Bourgogne. Inte ens ett bjudglas prisbelönt Armagnac vid ett av stånden ger mig kraft att fortsätta letandet. Det är bittert. Mitt hjärta bultar för monsieur Berthaut. Vi har träffats förr. Jag har sett hans osttillverkning i den lilla orten Epoisses. Jag har hört honom berätta om den. Han är grann som en tiger.
En gång tog han mig på en tur i sitt flygplan. När vi flög över det vackra Bourgogne kände jag mig som Karen Blixen när hon hörde örnarna skrika. Monsieur Berthaut pekade ut slott och kloster. Solen sken. Varför störtade vi inte där och då.
Bordade istället buss 80 utanför salongen. Och bytte till buss 42 vid Almabron. Som gick mot våren.
måndag 23 februari 2009
Rekordauktion och litet om förlovningen
TV har flitigt visat de långa köerna till visningen av de 733 föremål som i måndags började auktioneras bort i Grand Palais. Redan första dagen konstaterade Christie´s att
rekordet för en privatsamling slagits: 206 miljoner euros. Tidigare rekordet daterar sig från 1997 i New York.
Yves Saint-Laurent (YSL) - enligt en tidning tillhörig den nobla rasen "les grandes nerveuses" -
älskade en Matisse från 1911 som nu fick det högsta priset hittills för konstnären med 32 miljoner euros, rekord även för Brancusi vars skulptur i trä gick för
29 miljoner euros. Osåld blev däremot vad som setts som auktionens toppnummer, en kubistisk Picasso från 1914. Med budet 21 miljoner euros låg Picasso för långt under utropet 30 miljoner.
Kina har upptäckt två djurhuvuden - en kanin och en råtta - som daterar sig från de franskbrittiska plundringarna av det kejserliga sommarpalatset l860.
Man kräver huvudena tillbaka utan betalning.
Pierre Bergé, YSL:s livspartner, vägrar.
Inför det kinesiska kravet är han försäkrar han helt skyddad av fransk lag. Än sen, han kan donera huvudena eftersom han redan gjort donationer. Ur katalogen har han lyft en magnifik matta uppskattad till en halv miljon euro som donation till Orsaymuseet förutom att Louvren får en Goya. Enligt andra källor har Bergé lovat donera huvudena gratis till Kina om Dalai Lama får återvända till Tibet och Kina öppnar sig för mänskliga rättigheter.
Huvudena går alltså under klubban. På onsdag.
Jag hade ett gott öga till Eileen Greens två vällustiga drakfåtöljer. De klubbades för 21 miljoner euros. Somliga draga sig för intet.
Samlare med feta plånböcker, den sort som inte känner av ekonomiska kriser, blandas med kändisar alltifrån Bianca Jagger. TV-kameran sveper förbi den f utrikesministern Roland Dumas en kärlekens och karriärens gambler som skapad av Balzac.
Som när en av älskarinnorna hängde ut honom som mottagare av vackra konstföremål och handsydda skor för pengar hon disponerade som agent för vapenföretaget ELF.
Som vanligt är Dumas omgiven av damer.
Idag kostar en euro 11 kr och 26 öre.
Meddelas i radions P1 ekonominyheter alldeles som ingenting.
För några veckor sen kostade en euro kring 9 kr och 50 öre och hade gjort så i åratal.
Inte mycket i fransk dagspress om förlovningen. Man trycker de få rader som franska nyhetsbyrån AP gått ut med. Eftersom fransk press är lika kunglighetsförtjust som andra länder skulle Sverige sälja bättre om PR-proffsen vid hovet och utrikesdepartementet kommunicerade på fler språk än engelska.
Varken hovet eller utrikesdepartementet har mycket till proffs eftersom man aldrig betalar
marknadsmässiga löner.
Resultatet blir Grönköping som när hovet nu lägger ut en fem minuterssnutt på Youtube där förlovningen presenteras av kungen en famille och visar detta helt utan översättning. Vad är då poängen med att använda en genial internationell distributör?
Det självklara borde vara textning på EU:s två officiella språk, engelska och franska.
Den lilla snutten har för övrigt gjorts av det enskilda tvföretaget World television. En diskret påminnelse om att vi är långt från förlovnings- och bröllopsåret 1976 dvs då monopolisten Sveriges television inte tålde minsta uppstickare. Den tidens uppstickare, den ensamme videopionjären Gunnar Hedin i Borås, utsattes för verkliga förfärligheter när han gick ut med en alternativ bröllopskassett som dessutom såldes i åtskilliga länder.
Nu vet ingen vem som får uppdraget att filma ett bröllop som självklart ska säljas på den internationella marknadens alla plattformar.
Och göra det för Sverige i tiden.
rekordet för en privatsamling slagits: 206 miljoner euros. Tidigare rekordet daterar sig från 1997 i New York.
Yves Saint-Laurent (YSL) - enligt en tidning tillhörig den nobla rasen "les grandes nerveuses" -
älskade en Matisse från 1911 som nu fick det högsta priset hittills för konstnären med 32 miljoner euros, rekord även för Brancusi vars skulptur i trä gick för
29 miljoner euros. Osåld blev däremot vad som setts som auktionens toppnummer, en kubistisk Picasso från 1914. Med budet 21 miljoner euros låg Picasso för långt under utropet 30 miljoner.
Kina har upptäckt två djurhuvuden - en kanin och en råtta - som daterar sig från de franskbrittiska plundringarna av det kejserliga sommarpalatset l860.
Man kräver huvudena tillbaka utan betalning.
Pierre Bergé, YSL:s livspartner, vägrar.
Inför det kinesiska kravet är han försäkrar han helt skyddad av fransk lag. Än sen, han kan donera huvudena eftersom han redan gjort donationer. Ur katalogen har han lyft en magnifik matta uppskattad till en halv miljon euro som donation till Orsaymuseet förutom att Louvren får en Goya. Enligt andra källor har Bergé lovat donera huvudena gratis till Kina om Dalai Lama får återvända till Tibet och Kina öppnar sig för mänskliga rättigheter.
Huvudena går alltså under klubban. På onsdag.
Jag hade ett gott öga till Eileen Greens två vällustiga drakfåtöljer. De klubbades för 21 miljoner euros. Somliga draga sig för intet.
Samlare med feta plånböcker, den sort som inte känner av ekonomiska kriser, blandas med kändisar alltifrån Bianca Jagger. TV-kameran sveper förbi den f utrikesministern Roland Dumas en kärlekens och karriärens gambler som skapad av Balzac.
Som när en av älskarinnorna hängde ut honom som mottagare av vackra konstföremål och handsydda skor för pengar hon disponerade som agent för vapenföretaget ELF.
Som vanligt är Dumas omgiven av damer.
Idag kostar en euro 11 kr och 26 öre.
Meddelas i radions P1 ekonominyheter alldeles som ingenting.
För några veckor sen kostade en euro kring 9 kr och 50 öre och hade gjort så i åratal.
Inte mycket i fransk dagspress om förlovningen. Man trycker de få rader som franska nyhetsbyrån AP gått ut med. Eftersom fransk press är lika kunglighetsförtjust som andra länder skulle Sverige sälja bättre om PR-proffsen vid hovet och utrikesdepartementet kommunicerade på fler språk än engelska.
Varken hovet eller utrikesdepartementet har mycket till proffs eftersom man aldrig betalar
marknadsmässiga löner.
Resultatet blir Grönköping som när hovet nu lägger ut en fem minuterssnutt på Youtube där förlovningen presenteras av kungen en famille och visar detta helt utan översättning. Vad är då poängen med att använda en genial internationell distributör?
Det självklara borde vara textning på EU:s två officiella språk, engelska och franska.
Den lilla snutten har för övrigt gjorts av det enskilda tvföretaget World television. En diskret påminnelse om att vi är långt från förlovnings- och bröllopsåret 1976 dvs då monopolisten Sveriges television inte tålde minsta uppstickare. Den tidens uppstickare, den ensamme videopionjären Gunnar Hedin i Borås, utsattes för verkliga förfärligheter när han gick ut med en alternativ bröllopskassett som dessutom såldes i åtskilliga länder.
Nu vet ingen vem som får uppdraget att filma ett bröllop som självklart ska säljas på den internationella marknadens alla plattformar.
Och göra det för Sverige i tiden.
fredag 20 februari 2009
LEJON-UR
Den stora auktionen på måndag i den väldigaste av lokaler - Grand palais - med
konst och möbler som tillhört Yves Saint Laurent är lika flitigt nämnd i tv som nånsin upproret på Guadeloupe. Ikväll visades ett bordsur där ett oemotståndligt lejon i metall öppnar gapet för att med kvittrande iver ange timmen. Ett lejon med nos som en mops.
Undrar just vad som inspirerade Metro Goldwyn Mayer att använda lejonsymbolen.
Nej jag vet inte åldern eller utropspris.Katalogen väger tio kg och går löst på 200 euros.
I morgon dags för ett årligt evenemang som invigs av republikens president. Le
Salon de l´Agriculture med 4500 ditforslade djur i alla format förenade i ett tillstånd av yttersta stress. Veterinären på salongen berättar i tv om djurens problem med lång transport, byte av miljö, risk för infektioner - än sen om de blir masserade och tvättade och borstade så huden glänser.Tjurar på uppåt ett ton som aldrig stått bundna blir nervösa och får diarré.
Djuren tål inte transporter något vidare vilket påminner om att salongen aldrig nånsin låtsas om kapitlet slakt annat än i närvaron av ett uppbåd av landets yppersta slaktare.
De har ett stiligt stånd med magnifika bevis på sublim styckning.
Jo man får handla.
När jag var liten frågade jag en gång min obeskrivligt underbara farmor vad som var det goaste hon visste.
Vispgrädde sa hon genast. Inte en sekunds tvekan. Jag ser salongens utbud av den mest
överdådiga grädde som en hyllning till henne. Double cream, som engelsmännen säger om en sort som det av fettskräck hårt asfalterade Sverige inte låtsas om.
Ska invigningen även i år bjussa på en president som gör bort sig?
Förra året blev en klassiker.
Den skapades eftersom Sarko inte fattat att det numera finns kameror överallt. Varenda människa har en mobil.
Förra året när Sarko trodde att kamera var tvkamera och ingen tvkamera fanns i närheten så fångades han av en mobiltelefon i en scen som tidningen Le Parisien köpte på stående fot. Det blev en svårslagen succé även på You tube.
Man ser en bonde vägra ta Sarkos utsträckta hand och säga hotfullt : -Rör mig inte. " Då svarar Sarko: - PAUV´CON, CASSE-TOI."
Det betyder "dra åt helvete, dumskalle".
Häromdagen sa nån :- Sarko är bara dokusåpa, Chirac en skön gammal film."
Onekligen var det annan klass på Sarkos företrädare.
En gång ropade någon "skitstövel" när han passerade.
Det fick Chirac att stanna upp, le och säga: - Angenämt. Och jag heter Jacques Chirac".
Han kunde aldrig få nog av Salon de l´Agriculture och han älskade svenskt brännvin.
En gång fick jag veta att ambassaden varje jul hade order på att skicka Chirac en låda brännvin.
Den mest socialdemokratiske av franska presidenter hade en fan club i Stockholm.
konst och möbler som tillhört Yves Saint Laurent är lika flitigt nämnd i tv som nånsin upproret på Guadeloupe. Ikväll visades ett bordsur där ett oemotståndligt lejon i metall öppnar gapet för att med kvittrande iver ange timmen. Ett lejon med nos som en mops.
Undrar just vad som inspirerade Metro Goldwyn Mayer att använda lejonsymbolen.
Nej jag vet inte åldern eller utropspris.Katalogen väger tio kg och går löst på 200 euros.
I morgon dags för ett årligt evenemang som invigs av republikens president. Le
Salon de l´Agriculture med 4500 ditforslade djur i alla format förenade i ett tillstånd av yttersta stress. Veterinären på salongen berättar i tv om djurens problem med lång transport, byte av miljö, risk för infektioner - än sen om de blir masserade och tvättade och borstade så huden glänser.Tjurar på uppåt ett ton som aldrig stått bundna blir nervösa och får diarré.
Djuren tål inte transporter något vidare vilket påminner om att salongen aldrig nånsin låtsas om kapitlet slakt annat än i närvaron av ett uppbåd av landets yppersta slaktare.
De har ett stiligt stånd med magnifika bevis på sublim styckning.
Jo man får handla.
När jag var liten frågade jag en gång min obeskrivligt underbara farmor vad som var det goaste hon visste.
Vispgrädde sa hon genast. Inte en sekunds tvekan. Jag ser salongens utbud av den mest
överdådiga grädde som en hyllning till henne. Double cream, som engelsmännen säger om en sort som det av fettskräck hårt asfalterade Sverige inte låtsas om.
Ska invigningen även i år bjussa på en president som gör bort sig?
Förra året blev en klassiker.
Den skapades eftersom Sarko inte fattat att det numera finns kameror överallt. Varenda människa har en mobil.
Förra året när Sarko trodde att kamera var tvkamera och ingen tvkamera fanns i närheten så fångades han av en mobiltelefon i en scen som tidningen Le Parisien köpte på stående fot. Det blev en svårslagen succé även på You tube.
Man ser en bonde vägra ta Sarkos utsträckta hand och säga hotfullt : -Rör mig inte. " Då svarar Sarko: - PAUV´CON, CASSE-TOI."
Det betyder "dra åt helvete, dumskalle".
Häromdagen sa nån :- Sarko är bara dokusåpa, Chirac en skön gammal film."
Onekligen var det annan klass på Sarkos företrädare.
En gång ropade någon "skitstövel" när han passerade.
Det fick Chirac att stanna upp, le och säga: - Angenämt. Och jag heter Jacques Chirac".
Han kunde aldrig få nog av Salon de l´Agriculture och han älskade svenskt brännvin.
En gång fick jag veta att ambassaden varje jul hade order på att skicka Chirac en låda brännvin.
Den mest socialdemokratiske av franska presidenter hade en fan club i Stockholm.
onsdag 18 februari 2009
cancer av det dagliga lilla glaset vin?
Inte nog med den ekonomiska krisen, det verkliga dråpslaget mot nationen är dagens besked från Nationella cancerinstitutet att det lilla dagliga glaset vin kan ge dig cancer.
- Glöm att ett litet glas om dan är nyttigt. Det finns ingen skyddande faktor alls i vin, konstaterar rapporten knastertorrt. Resultatet är en självklar folklig vrede på tidningarnas nätsidor. Insändarna väller fram med våldsamheten hos en tsunami.
Den äldste - hittills -är en ursinnig 85-årig gentleman som uppger att han i hela sitt liv druckit såväl måttligt som omåttligt, som ätit endast det han tycker är gott och smyckat lyckan med ett härligt liv med hustrun.
- Skulle mitt liv ha varit bättre om jag nöjt mig med råa morötter och kranvatten?
En mycket bra fråga.
När rapporten diskuterades i en av tvkanalerna hade samtliga deltagare något förvånat över sig som om de inte förstod hur de fortfarande kunde vara vid liv.
- Om man sköter sig skjuter man upp sin cancer med tio år, trumpetade en av
författarna till rapporten.
Man får absolut inte vara överviktig. Man ska röra på sig varje dag och även springa.
Det räcker tydligen inte att som jag, stå i fönstret och kolla joggarna i parken.
Rapporten har inget till övers för dom som klarat sig ändå som Winston Churchill som varken var smal eller nykter och rökte cigarr och för vilken motion aldrig hade minsta lockelse.
Inte en tanke heller på alla bekämpningsmedel som är kvar i anbefallda halvt kilo frukt och grönsaker varje dag.
Rapporten påstås vara en sammanfattning av senaste rön.
Man ska inte äta mer än ett halvt kilo rött kött i veckan exempelvis.
Hittar ingen övertygande argumentation.
Det står också att man skyddar sitt barn mot övervikt och sig själv mot cancer om man ammar i minst sex månader.
Det utlöser bittra insändare från yrkesarbetande mödrar. Mammaledigheten är inte lika lång som i Sverige.
Undrar just hur stämningen är i distriktet Madiran. Det ligger i ett bergigt område i sydvästra Frankrike där befolkningen lever längst i hela Frankrike.
De dricker vin dagligen och vilket vin sen.
Jag träffade en gång på vinmässan i Bordeaux den brittiske kemiprofessorn Roger Corder som undersökt vinet och utifrån det dagliga intaget förklarade varför befolkningen blev så gammal. Hans bok The Wine Diet anser att vinet i Madiran är rena livselixiret, så överlägset bordeaux att han inte kunnat få boken översatt till franska.
Lång livslängd konstaterar professor Corder är en fråga om dagligt intag av ett rött vin med hög halt av tannin. Inget vin i världen har så hög tanninhalt som vinet från Madiran.
Det finns på systemet i Sverige dessutom lovordat.
Är så glad att jag hittar den stillsamme professor Corders bok i min hylla.
Puh vilken dag.
- Glöm att ett litet glas om dan är nyttigt. Det finns ingen skyddande faktor alls i vin, konstaterar rapporten knastertorrt. Resultatet är en självklar folklig vrede på tidningarnas nätsidor. Insändarna väller fram med våldsamheten hos en tsunami.
Den äldste - hittills -är en ursinnig 85-årig gentleman som uppger att han i hela sitt liv druckit såväl måttligt som omåttligt, som ätit endast det han tycker är gott och smyckat lyckan med ett härligt liv med hustrun.
- Skulle mitt liv ha varit bättre om jag nöjt mig med råa morötter och kranvatten?
En mycket bra fråga.
När rapporten diskuterades i en av tvkanalerna hade samtliga deltagare något förvånat över sig som om de inte förstod hur de fortfarande kunde vara vid liv.
- Om man sköter sig skjuter man upp sin cancer med tio år, trumpetade en av
författarna till rapporten.
Man får absolut inte vara överviktig. Man ska röra på sig varje dag och även springa.
Det räcker tydligen inte att som jag, stå i fönstret och kolla joggarna i parken.
Rapporten har inget till övers för dom som klarat sig ändå som Winston Churchill som varken var smal eller nykter och rökte cigarr och för vilken motion aldrig hade minsta lockelse.
Inte en tanke heller på alla bekämpningsmedel som är kvar i anbefallda halvt kilo frukt och grönsaker varje dag.
Rapporten påstås vara en sammanfattning av senaste rön.
Man ska inte äta mer än ett halvt kilo rött kött i veckan exempelvis.
Hittar ingen övertygande argumentation.
Det står också att man skyddar sitt barn mot övervikt och sig själv mot cancer om man ammar i minst sex månader.
Det utlöser bittra insändare från yrkesarbetande mödrar. Mammaledigheten är inte lika lång som i Sverige.
Undrar just hur stämningen är i distriktet Madiran. Det ligger i ett bergigt område i sydvästra Frankrike där befolkningen lever längst i hela Frankrike.
De dricker vin dagligen och vilket vin sen.
Jag träffade en gång på vinmässan i Bordeaux den brittiske kemiprofessorn Roger Corder som undersökt vinet och utifrån det dagliga intaget förklarade varför befolkningen blev så gammal. Hans bok The Wine Diet anser att vinet i Madiran är rena livselixiret, så överlägset bordeaux att han inte kunnat få boken översatt till franska.
Lång livslängd konstaterar professor Corder är en fråga om dagligt intag av ett rött vin med hög halt av tannin. Inget vin i världen har så hög tanninhalt som vinet från Madiran.
Det finns på systemet i Sverige dessutom lovordat.
Är så glad att jag hittar den stillsamme professor Corders bok i min hylla.
Puh vilken dag.
måndag 16 februari 2009
En bofink sjunger i Buttes Chaumont
Jag bor utefter den vackraste parken i Paris, den romantiska Buttes Chaumont med konstgjort
vattenfall, stor kärleksgrotta att äta middag varma kvällar (om man tar med nåt att sitta på) magnifika gräsmattor - pelouser - och smycken till planteringar, stora höjdskillnader med
konstgjord sjö, sällsynta grandiosa träd att tappa andan inför och de största kastanjer jag sett.
I den konstgjorda sjön ligger en konstgjort klippö med lusthus allra högst upp. Parken ligger som en halvmåne på kartan i nordöstra delen av Paris nära högsta punkten i stan, 80 meter ovanför Seine. Området är garanterat turistfritt i världens största turiststad. Inte dåligt.
Jag bor nära en förnämlig matgata och en oemotståndlig utomhusmarknad tre dar i veckan där jag köper silkeslent opastöriserat smör.
Långt bort som en hägring ligger turistfällan Montmartre med Sacre Coeurs vita kupoler.
Det bästa med Montmartre är en liten grön minibuss som går rätt genom de backiga gatorna och stannar vid place Clichy mitt emot det muntra ostronbrasseriet Wepler. Wäpplääär.
De har den ostronsort från Normandie som kallas "papillons" små eleganta skapelser med djupa skal att sörpla ur.
Det är min stora sorg att jag aldrig lärt mig öppna ostron. Jag har en ansenlig uppsättning ostronöppnare inklusive en elektrisk men klarar aldrig att sätta kniven rätt. Blodvite uppstår och ostronet avgår med segern hver gang.
I alla fall stod jag nu i den grå och kalla morgonen 16 februari vid parken Buttes Chaumont och hör en bofink. Litet ringrostig men fullt tydligt. Näktergalen vid Berkeley Square släng dig i väggen. Den förfärliga vintern också. En bofink sjöng i Buttes Chaumont.
Le Parisien den oumbärliga välredigerade lokaltidningen berättar att den blåsiga kalla vintern och den ekonomiska krisen slagit hårt åt alla håll inte minst les puces Saint- Ouen, den jättelika loppmarknaden med 11 (elva) km vintage av kläder textilier möbler gamla speglar och en hel del som man inte vet vad det är. Magi kort och gott och öppet endast om helgerna inklusive måndag. Här ska man gå med kännare som när jag går med
Berit och Torsten och vi kommer till Janine Giovannonis eleganta sortiment av finaste linne i dukar och lakan hon ropat in på auktion och säljer omsorgsfullt tvättat och strykt.
Nej hon manglar inte. Berit kollar vant praktfulla broderier och dessutom kan man betala med kort. Torsten vet att det är som det är.
Vi går sen till restaurang Louisette och kollar våra fynd.
Det är inget stillsamt ställe. På den lilla scenen i lokalen sjunger personalen operaarior och Edit Piaf. Dekoren är en explosion av guldpapper och mångfärgade ljusgirlanger. En gång för snart 15 år sen satt vi där en varm sommardag i den guldskimrande julaftonsprakten. Jag hade just mött mitt öde: stor servis från Limoges som jag starkt kände väntade på mig inne hos Janines trevlige son som hade glas och porslin. Jag förstår inte hur jag kunde få för mig nåt sånt men så var det.
Servisen gick absolut inte att ta tillbaka till Stockholm med flyget.
På den tiden bodde jag i Stockholm. Jag tvingades hyra ett rum i Paris där jag kunde fundera i lugn och ro på vad jag skulle göra med servisen utöver att titta på det förstås.
I ett par år pendlade jag till Paris och varje gång blev jag alltmer övertygad om att fat och karotter inte var intresserade av nån flytt norrut.
Jag började flytta in bland tallrikarna.
Du har en älskare hette det om mitt pendlande, självklart som brännvin till kräftor.
När jag sa som det var: att saken var en fråga om en servis skakade kompisarna på huvet.
Jag hade kort och gott ett helvete tills jag gav efter och sa att jovisst jag har en älskare. Då äntligen blev alla nöjda och på den vägen är det. Ifall nån undrar.
vattenfall, stor kärleksgrotta att äta middag varma kvällar (om man tar med nåt att sitta på) magnifika gräsmattor - pelouser - och smycken till planteringar, stora höjdskillnader med
konstgjord sjö, sällsynta grandiosa träd att tappa andan inför och de största kastanjer jag sett.
I den konstgjorda sjön ligger en konstgjort klippö med lusthus allra högst upp. Parken ligger som en halvmåne på kartan i nordöstra delen av Paris nära högsta punkten i stan, 80 meter ovanför Seine. Området är garanterat turistfritt i världens största turiststad. Inte dåligt.
Jag bor nära en förnämlig matgata och en oemotståndlig utomhusmarknad tre dar i veckan där jag köper silkeslent opastöriserat smör.
Långt bort som en hägring ligger turistfällan Montmartre med Sacre Coeurs vita kupoler.
Det bästa med Montmartre är en liten grön minibuss som går rätt genom de backiga gatorna och stannar vid place Clichy mitt emot det muntra ostronbrasseriet Wepler. Wäpplääär.
De har den ostronsort från Normandie som kallas "papillons" små eleganta skapelser med djupa skal att sörpla ur.
Det är min stora sorg att jag aldrig lärt mig öppna ostron. Jag har en ansenlig uppsättning ostronöppnare inklusive en elektrisk men klarar aldrig att sätta kniven rätt. Blodvite uppstår och ostronet avgår med segern hver gang.
I alla fall stod jag nu i den grå och kalla morgonen 16 februari vid parken Buttes Chaumont och hör en bofink. Litet ringrostig men fullt tydligt. Näktergalen vid Berkeley Square släng dig i väggen. Den förfärliga vintern också. En bofink sjöng i Buttes Chaumont.
Le Parisien den oumbärliga välredigerade lokaltidningen berättar att den blåsiga kalla vintern och den ekonomiska krisen slagit hårt åt alla håll inte minst les puces Saint- Ouen, den jättelika loppmarknaden med 11 (elva) km vintage av kläder textilier möbler gamla speglar och en hel del som man inte vet vad det är. Magi kort och gott och öppet endast om helgerna inklusive måndag. Här ska man gå med kännare som när jag går med
Berit och Torsten och vi kommer till Janine Giovannonis eleganta sortiment av finaste linne i dukar och lakan hon ropat in på auktion och säljer omsorgsfullt tvättat och strykt.
Nej hon manglar inte. Berit kollar vant praktfulla broderier och dessutom kan man betala med kort. Torsten vet att det är som det är.
Vi går sen till restaurang Louisette och kollar våra fynd.
Det är inget stillsamt ställe. På den lilla scenen i lokalen sjunger personalen operaarior och Edit Piaf. Dekoren är en explosion av guldpapper och mångfärgade ljusgirlanger. En gång för snart 15 år sen satt vi där en varm sommardag i den guldskimrande julaftonsprakten. Jag hade just mött mitt öde: stor servis från Limoges som jag starkt kände väntade på mig inne hos Janines trevlige son som hade glas och porslin. Jag förstår inte hur jag kunde få för mig nåt sånt men så var det.
Servisen gick absolut inte att ta tillbaka till Stockholm med flyget.
På den tiden bodde jag i Stockholm. Jag tvingades hyra ett rum i Paris där jag kunde fundera i lugn och ro på vad jag skulle göra med servisen utöver att titta på det förstås.
I ett par år pendlade jag till Paris och varje gång blev jag alltmer övertygad om att fat och karotter inte var intresserade av nån flytt norrut.
Jag började flytta in bland tallrikarna.
Du har en älskare hette det om mitt pendlande, självklart som brännvin till kräftor.
När jag sa som det var: att saken var en fråga om en servis skakade kompisarna på huvet.
Jag hade kort och gott ett helvete tills jag gav efter och sa att jovisst jag har en älskare. Då äntligen blev alla nöjda och på den vägen är det. Ifall nån undrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
