Oro på Salon de l´Agriculture.

Medan det ännu är mörkt sjunger koltrastarna i parken. När det ljusnar kommer resten. Som näktergalen. Det är annat än på svenska breddgrader där den tjatar
som ett debattprogram i tv.
Igår tog jag buss 42 vid Almabron riktning avenue Montaigne mot Rond-Point vid Champs Elysees där den svänger ner mot place de la Concorde. Det är en underbar rutt.
Från min plats såg jag upp mot Triumfbågen där de välklippta platanerna utefter de oändliga trottoarerna såg ut som en skog. Där såg jag våren. Det var som alltid en mulen dag men sol behövs inte och tur det för i Paris är det aldrig sol.
Våren är ett särskilt ljus. Trädgrenarna blir mjukt chokladbruna mot violett. Man vill ropa till hela bussen: kolla våren.
Från nästa buss -48 - passerande avenue Jean Jaurès inför svängen till
rue Armand Carrel såg jag ännu mer: buskarna som trots kalla nätter plötsligt gått i blom med långa spröda grenar täckta av miniblomster i vitt och rosa.
Jag var på hemväg från veckans årliga evenemang, Salon de l´Agriculture. Inträdet på hela 12 euros hade dessvärre inte skrämt barnfamiljerna. Varför kan inte barnfamiljer ha särskilda tider på utställningar museer och flyg bussar och tåg. Varför ska dom finnas. Jorden är redan överfull. En tidning i veckan har frågat varför gör man barn varvid föräldrarna svarade att barn satte guldkant på tillvaron. Vackert svarat. Men att döma av barnen är föräldrarna ingen guldkant precis. Nån gång bör tanken gå till barnen.
Jag ser barnen på salongen först förväntansfulla sen trötta sen sovande sen skrikande medan jag för femtielften gången snubblar över deras vagnar.
För övrigt är hallarna ohyggligt varma bland de 4 500 utställda djuren.
Är de drogade? Istället för den hyperventilering jag sett tidigare ligger kossorna nu som trankila odalisker på halm av yppersta kvalitet, en luftig softad elegans som rimmar med att de
själva är doftfria som en annons för deodoranter. En uppfödare har skapat en hyllning med en kossa byggd av mångfärgade rosor.
Den ligger vid kanten på båset omgiven av primulor i granna färger.
Man kan inte vara längre från en lagård.
Fåren tryckte i sina kättar nervösa inför de gapande ungarna vid staketen. Grisarna rosiga
med kultingar i det oändliga var lika märkligt doftfria i värmen.
Köpte salongens med guldmedalj belönade självklart opastöriserade roquefortost.
Det blir ett par ostar till, alla opastöriserade och med rejäl fetthalt. Animaliskt fett är hälsan själv.
Men i Bryssel har nu starka lobbygrupper fått EU att fundera på att ingripa mot fetthalten på ost. Det ska vara en och samma maximala fetthalt är det tänkt. Oron är stor på salongen. Alla borde vara oroliga. Du och jag också. De mäktiga aktörerna i livsmedelsindustrin med tillsatser istället för äkta vara, med global standard för tillverkning hotar allas hälsa och rätt att välja livsstil. För vem är EU till? Nån har sagt att Barroso är en riktig vindflöjel.
Mycket långt är det till hallen som säljer regionala specialiteter i flytande och fast form, det jordiska paradiset i varje detalj.
Men vad hjälper det när man knappt kan gå ett steg när man väl är framme.
Om och om igen försöker jag hitta till ostarnas konung, Epoisses med den store tillverkaren Berthaut i Bourgogne. Inte ens ett bjudglas prisbelönt Armagnac vid ett av stånden ger mig kraft att fortsätta letandet. Det är bittert. Mitt hjärta bultar för monsieur Berthaut. Vi har träffats förr. Jag har sett hans osttillverkning i den lilla orten Epoisses. Jag har hört honom berätta om den. Han är grann som en tiger.
En gång tog han mig på en tur i sitt flygplan. När vi flög över det vackra Bourgogne kände jag mig som Karen Blixen när hon hörde örnarna skrika. Monsieur Berthaut pekade ut slott och kloster. Solen sken. Varför störtade vi inte där och då.
Bordade istället buss 80 utanför salongen. Och bytte till buss 42 vid Almabron. Som gick mot våren.