En bofink sjunger i Buttes Chaumont

Jag bor utefter den vackraste parken i Paris, den romantiska Buttes Chaumont med konstgjort
vattenfall, stor kärleksgrotta att äta middag varma kvällar (om man tar med nåt att sitta på) magnifika gräsmattor - pelouser - och smycken till planteringar, stora höjdskillnader med
konstgjord sjö, sällsynta grandiosa träd att tappa andan inför och de största kastanjer jag sett.
I den konstgjorda sjön ligger en konstgjort klippö med lusthus allra högst upp. Parken ligger som en halvmåne på kartan i nordöstra delen av Paris nära högsta punkten i stan, 80 meter ovanför Seine. Området är garanterat turistfritt i världens största turiststad. Inte dåligt.
Jag bor nära en förnämlig matgata och en oemotståndlig utomhusmarknad tre dar i veckan där jag köper silkeslent opastöriserat smör.
Långt bort som en hägring ligger turistfällan Montmartre med Sacre Coeurs vita kupoler.
Det bästa med Montmartre är en liten grön minibuss som går rätt genom de backiga gatorna och stannar vid place Clichy mitt emot det muntra ostronbrasseriet Wepler. Wäpplääär.
De har den ostronsort från Normandie som kallas "papillons" små eleganta skapelser med djupa skal att sörpla ur.
Det är min stora sorg att jag aldrig lärt mig öppna ostron. Jag har en ansenlig uppsättning ostronöppnare inklusive en elektrisk men klarar aldrig att sätta kniven rätt. Blodvite uppstår och ostronet avgår med segern hver gang.
I alla fall stod jag nu i den grå och kalla morgonen 16 februari vid parken Buttes Chaumont och hör en bofink. Litet ringrostig men fullt tydligt. Näktergalen vid Berkeley Square släng dig i väggen. Den förfärliga vintern också. En bofink sjöng i Buttes Chaumont.
Le Parisien den oumbärliga välredigerade lokaltidningen berättar att den blåsiga kalla vintern och den ekonomiska krisen slagit hårt åt alla håll inte minst les puces Saint- Ouen, den jättelika loppmarknaden med 11 (elva) km vintage av kläder textilier möbler gamla speglar och en hel del som man inte vet vad det är. Magi kort och gott och öppet endast om helgerna inklusive måndag. Här ska man gå med kännare som när jag går med
Berit och Torsten och vi kommer till Janine Giovannonis eleganta sortiment av finaste linne i dukar och lakan hon ropat in på auktion och säljer omsorgsfullt tvättat och strykt.
Nej hon manglar inte. Berit kollar vant praktfulla broderier och dessutom kan man betala med kort. Torsten vet att det är som det är.
Vi går sen till restaurang Louisette och kollar våra fynd.
Det är inget stillsamt ställe. På den lilla scenen i lokalen sjunger personalen operaarior och Edit Piaf. Dekoren är en explosion av guldpapper och mångfärgade ljusgirlanger. En gång för snart 15 år sen satt vi där en varm sommardag i den guldskimrande julaftonsprakten. Jag hade just mött mitt öde: stor servis från Limoges som jag starkt kände väntade på mig inne hos Janines trevlige son som hade glas och porslin. Jag förstår inte hur jag kunde få för mig nåt sånt men så var det.
Servisen gick absolut inte att ta tillbaka till Stockholm med flyget.
På den tiden bodde jag i Stockholm. Jag tvingades hyra ett rum i Paris där jag kunde fundera i lugn och ro på vad jag skulle göra med servisen utöver att titta på det förstås.
I ett par år pendlade jag till Paris och varje gång blev jag alltmer övertygad om att fat och karotter inte var intresserade av nån flytt norrut.
Jag började flytta in bland tallrikarna.
Du har en älskare hette det om mitt pendlande, självklart som brännvin till kräftor.
När jag sa som det var: att saken var en fråga om en servis skakade kompisarna på huvet.
Jag hade kort och gott ett helvete tills jag gav efter och sa att jovisst jag har en älskare. Då äntligen blev alla nöjda och på den vägen är det. Ifall nån undrar.